Londons historia: Shakespeare och katastrofer

Londons historia: The Globe i London — Foto: Diego Delso. Wikipedia/CC BY-SA 4.0

I vår tredje del av Londons historia skriver Dick Harrison om London under Shakespeares tid de katastrofer som drabbade staden under 1600-talet.

På Shakespeares tid

Londons ställning som Englands politiska och kommersiella mittpunkt blev ännu markantare på 1500-talet, då staden dessutom var ett centrum för protestantismen i landet. Därtill kom att reformationen hade omvälvande effekter på stadens fastighetsmarknad. Före 1530-talet hade kyrkliga institutioner, inte minst kloster, kontrollerat omfattande egendomar som nu drogs in till kronan och ofta hamnade i händerna på förmögna herremän. Det var nu den engelska kungamakten lade sig till med Sankt Jakobs hospital, som i fortsättningen kom att bli känt som St James’s Palace. Härskarna av Tudordynastin – Henrik VIII och hans döttrar Maria och Elisabet – gynnade London genom förmånliga privilegier, till exempel genom att ställa sig bakom kompanier med monopol på handel med andra kontinenter. I särklass viktigast var Brittiska ostindiska kompaniet, som byggde upp ett världsomspännande handelsimperium och på 1700-talet införlivade Indien med det brittiska väldet.

Londons invånarantal växte kraftigt, inte bara till följd av att engelsmän och walesare flyttade dit utan också genom att utlänningar slog sig ned i staden. Från att under medeltiden ha haft tiotusentals invånare fick London hundratusentals, och expansionen visade inga tendenser att stagnera. På 1600-talet sprängde det tätbebyggda London sina geografiska gränser och utbredde sig långt bortom det muromgärdade stadsområdet. På 1620- och 1630-talen började högadliga jordägare anlägga fashionabla residens väster om stadsbebyggelsen, i det område som kom att bli känt som West End. Nu byggdes även distrikten kring Lincoln’s Inn och Covent Garden. Det lilla London blev på kort tid en mycket stor stad.

Londons uppsving fick en kulturell slagsida genom teatrarna, som blomstrade i kvarteren söder om Themsen. Det var nu Christopher Marlowe och William Shakespeare skrev de dramer som gav engelsk litteratur en första storhetstid. Under decennierna kring 1600 kunde London publiken se premiärerna på några av världslitteraturens främsta pjäser – Hamlet, Rikard III, Othello, Macbeth, Kung Lear, Romeo och Julia med flera. Puritanerna, de kalvinistiska protestanter som opponerade sig mot kungahusets i deras ögon alltför halvhjärtade protestantism och yrkade på striktare levnadsregler, ondgjorde sig över nöjeskulturen och yrkade på att teatrarna skulle stängas, en strävan som till slut kröntes med framgång under inbördeskriget på 1640-talet.

Fördjupa dig i Dick Harrisons kritikerrosade tvåbandsverk Englands historia (2018).

De engelska kungarna och drottningarna hade fler problem än förbittrade puritaner och parlamentsledamöter. London hade även sin beskärda del av katoliker som ville vrida den religiösa klockan bakåt. Den 5 november 1605 försökte en grupp katolska konspiratörer – idag skulle vi kalla dem terrorister – spränga parlamentet i luften. The Gunpowder Plot (”krutkonspirationen”) slutade i fiasko eftersom en av de sammansvurna, Guy Fawkes, upptäcktes natten före det planerade attentatet, varefter han torterades, dömdes till döden och hängdes. Till minne av händelsen firas i Storbritannien Guy Fawkes Night på årsdagen av händelsen, då man tänder brasor med en halmdocka föreställande Fawkes.

Krutkonspirationen var dock en vindpust jämfört med den stormvind som svepte fram över England på 1640-talet. Inbördeskriget mellan Karl I och parlamentet i London slutade med monarkins nederlag och kungens avrättning. Händelsen, en av de mest kända i Londons historia, ägde rum vid tvåtiden på eftermiddagen den 30 januari 1649. Kungen fördes från St. James’s Palace till Whitehall, där han halshöggs på en schavott framför det pampiga Banqueting House, den enda del av det gamla Whitehallpalatset som ännu står kvar. Därefter var England republik – Commonwealth – till 1660, då den avrättade kungens son Karl II kunde återta den vakanta tronen och återställa monarkin.

En metropol reser sig ur askan

Karl II:s regeringstid, restaurationstiden, brukar förknippas med kungligt överdåd och glada fester med älskarinnor och libertiner. Men allt var inte stoj och glam. Epoken sammanföll också med två av de största katastroferna i Londons historia, den ”stora pesten” och den ”stora branden”.

Pesten hade anlänt till England redan med digerdöden i mitten av 1300-talet, men dess sista stora, och mest beryktade, utbrott ägde rum 1665–1666. Omkring 60 000 människor, en femtedel av Londons befolkning, dog i farsoten. Omedelbart efteråt, på söndagen den 2 september 1666 och under de dagar som följde, lades mellan 13 000 och 14 000 hus och över 90 kyrkliga byggnader i aska. Antalet döda är okänt. Enligt vissa dog bara något tiotal, enligt andra kan hundratals eller rentav tusentals fattiga stadsbor ha omkommit. En bagare hade glömt att släcka i ugnen innan han gick till sängs, vilket lett till att ved som låg i närheten av glödande kolstycken fattat eld mitt i natten. Vinden spred branden till grannskapet, och eftersom London hade gott om tättliggande trähus gick det fort. Det enda realistiska sättet att hejda eldens framfart hade varit att riva hus och skapa stora fria ytor, men då så inte skedde var staden dömd till undergång. När lågorna falnade hade uppskattningsvis fem sjättedelar av London förintats.

År 1666 är en vattendelare i Londons historia. Efter branden började man omgående skissa på en återuppbyggnad. Under ledning av Christopher Wren skapades en ny stad av sten och tegelsten som ersättning för den som brunnit ned. Det mest spektakulära resultatet är St Paul’s Cathedral, en barockdröm som invigdes 1708 och som alltsedan dess har varit en av Londons mest ryktbara silhuetter och symboler. Omvandlingen skall dock inte överdrivas. Wrens dröm om en glänsande ny stad med breda gator och piazzor utlagda i ett geometriskt mönster blev aldrig verklighet. I allt väsentligt byggdes London upp i enlighet med medeltidens och renässansens stadsplan, varför en nutida vandrare i City i mångt och mycket traskar fram längs samma gamla gator som folk gjorde före den stora branden.

Förändringen var desto större utanför stadskärnan. Ännu mer än tidigare attraherades aristokrater och förmögna stadsbor av West End. Kring Piccadilly och White hall byggdes fashionabla adelspalats och residens. Under Vilhelm III, en nederländare som grep makten under ”ärorika revolutionen” 1688–1689, utvecklades Kensington från att ha varit landsbygd till att bli ett kungligt palatsområde.

Buckingham Palace, den brittiska monarkens nuvaran de bostad, byggdes successivt under 1700talet och första hälften av 1800talet. Även Chelsea, en lantlig avkrok långt utanför stadsområdet, började utvecklas med Royal Hospital, ett ännu fungerande hem för krigsveteraner.

Området öster om det gamla London, East End, upplevde också en kraftig folkökning under 1600-talets sista decennier och början av 1700-talet, men här hade befolkningen en annan karaktär. Om West End blev ett tillhåll för de rika utvecklades East End till arbetar- och hamnkvarter med ökända slumområden som Whitechapel och Limehouse. Spitalfields fick en särprägel tack vare immigrationen av tusentals hugenotter, franska protestanter som anlände efter det att Ludvig XIV år 1685 upphävt den religiösa tolerans som garanterades av ediktet i Nantes. Hugenotterna var förvisso fattiga flyktingar, men de var också skickliga textilhantverkare som lade grunden till en blomstrande sidenproduktion i östra London. På 1730-talet kompletterades hugenotterna av irländska vävare, som också bidrog till att utveckla Spitalfields textilindustri.

Dick Harrison ©Karolina Rosenqvist

DICK HARRISON är professor i historia vid Lunds universitet. Harrison fick Augustpriset för sin bok om pesten, Stora döden (2000). Han är aktuell med det kritikerrosade tvåbandsverket Englands historia (2018), utgiven på Historiska Media.