Swinging London till arenarock

Janne Hallman är frilansjournalist. Här skildrar han utvecklingen av Londons musikscen, från 1960-talets Swinging London till 1970-talets arenarock och punk. Det här är hans första text om musik i London.

London kallar

Många infödda och äldre Londonbor hävdar med emfas att det genuina London inte finns längre. Att kommersialismen och marknadskrafterna har ätit upp allt som var annorlunda och unikt och ersatt det med Starbucks, McDonald’s och Primark. Att unika rockhak och musik pubar lagts ner och blivit lyxbutiker eller bostadsrätter.

Till viss del stämmer det, även om flera guldkorn finns kvar. Men vi börjar från början.

Sommaren 1975 kom jag för första gången till London som 7-åring med min familj. Det var strejk bland renhållningsarbetarna och hela stan stank av urin och sopor. Konstigt nog gav inte det några dåliga känslor. Tvärtom. Än idag får jag Londonvibbar så fort jag känner lukten av avfall.

I övrigt minns jag mest att allt var så otroligt mycket större än min hemstad Stockholm. Mer folk, fler affärer, kons tiga bilar som körde på fel sida. Och eftersom irländska motståndsrörelsen IRA sprängde bomber i London med jämna mellanrum under 1970-talet, så fanns det överallt poliser och militär med k-pistar. Det kändes både spännande och läskigt.

Nästa sväng skedde 1982, även då med familjen. Nu var jag lite äldre, 15 år, och mitt i en synt och postpunkperiod, där jag dyrkade band som The Cure, New Order och Simple Minds. Punken hade jag missat till stor del; jag hade ju lyssnat på skivorna, men varit för liten för att gå på konserterna själv. Det var jag även 1982, men nu fick jag åtminstone uppleva punkarna, som fortfarande tog plats i gatulivet.

Särskilt på Piccadilly Circus och punkgatan nummer 1: King’s Road. Där stod de hårdsminkade och med tuperade, vilda frisyrer och skränade högt på varann och förbi passerande. Några hade säkerhetsnålar i kinderna eller öronen, det dracks burköl och röktes cigaretter. Ofta dånade ilsken musik från bergsprängarna: Sex Pistols, Clash, Damned och alla de andra.

Mina föräldrar såg på spektaklet med ogillande. Jag älskade det. Det var som att komma hem på något vis. Och, ungefär som med de beväpnade poliserna, det kändes både spännande och läskigt.

Två år senare åkte jag dit själv, eller nästan själv. Det var en tre veckor lång språkresa i Wimbledon. Min lillasyster var med och vi bodde hos en italiensk värdfamilj. Så okej, det var väl inte så mycket rock’n’roll då heller. Men några kvällar tog vi tunnelbanan in till Soho, gick på disko och lyckades köpa öl på puben. Återigen fick jag smak på storstadslivet och kände mig både vuxen och tuff. London blev symbol för den lilla rebell som bodde i mig.

Sedan dess har jag varit i London så många gånger att jag tappat räkningen. Under 2000-talet har det stora antalet grymma band, billigt flyg och gratis boende hos kompisar gjort att det blivit i snitt tre–fyra resor per år, så en försiktig gissning är minst femtio gånger.

En av de första konserterna jag såg i London var Public Image Ltd, det band som Johnny Rotten startade efter att hans gamla band Sex Pistols spruckit. Det var på Astoria, som låg nära paradgatan Oxford Street. Ett fantastiskt bra ställe, som tyvärr revs i början av 2000talet.

Det var oerhört stort att se sin gamle hjälte spela ut hela registret inför publiken. Punkikonen Johnny retades med, ibland nästan hånade, publiken, som inte var sen att kasta öl och spotta på bandet. Britter är lite speciella på så vis. De är extremt artiga, belevade och hjälpsamma i nyktert till stånd, men när de dricker släpper de flesta spärrarna. Men det är inte bara negativt med engagemanget, ofta blir det exceptionellt bra drag och rejäl allsång som man inte hittar på många andra ställen på jorden. Jämför man med publiken i Sverige är det ofta enorm skillnad, och det är en av anledningarna till att jag så ofta söker mig till just London.

Men under 2000-talet har det blivit allt svårare att hitta bra liveställen. Sedan 2007 har 35 procent av alla musikställen försvunnit. Det beror främst på gentrifiering, marknadskrafter och hyreshöjningar, men även på att företagsskatterna höjs. Och om de tre första orsakerna är svåra att undvika, så är den sistnämnda något som kan åtgärdas.

Visserligen har krisen hejdats de senaste åren: färre ställen försvinner, och allt fler nya öppnas. Men det finns en oro för att många små klubbar kommer att gå under när brittiska staten planerar att höja företagsskatten rejält under 2017.

Denna höjning vill den genomföra trots att statistik i rapporten Rescue Plan for London’s Grassroots Music Venues, presenterad av Mayor of London, visar att i snitt 14 000 personer besöker klubbarna varje kväll – året om. Enligt samma rapport genererar besöken på Londons småklubbar, ”grassroots venues”, skatteintäkter på nästan 100 mil joner pund (ungefär 1 miljard kronor) – varje år. För varje pund som spenderats på konsertbiljett lägger besökaren nästan det dubbla på mat, dryck och taxi.

Så rent logiskt skulle London må bra av fler ”grassroots venues”, inte färre. Ändå lever många av dem i ovisshet om hur hårt de kan drabbas av skattehöjningen.

Annat var läget för femtio år sedan.

1960-talet och svetten på Marquee

På 1960-talet var Swinging London förmodligen planetens häftigaste ställe, särskilt om du ville lyssna på popmusik, köpa kläder och röka Benson & Hedges eller Player’s No 6. London, och framför allt Soho, var synonymt med spännande musik, tuff livsstil och kaxig attityd. Jazzhak som etablerats i början av 1950-talet blev istället blues och rockklubbar och nya spelställen öppnades i princip varje vecka. Överallt spelade unga, hungriga band som ville bli nya Beatles eller Stones.

En av de mer tongivande klubbarna var Cavern in the Town, som var inspirerad av den mer berömda Cavern Club i Liverpool. Londonkopian låg i Notre Dame Hall på 6 Leicester Place, en tvärgata till Leicester Square och således i hjärtat av Soho. Här spelade The Who flera gånger, och Small Faces karriär kickstartade på Cavern efter att de spelat där några lördagar sommaren 1965. Lokalerna har upplevt ombyggnader och namnbyten genom åren, och sedan 2008 är det Leicester Square Theatre som finns på adressen.

Vägg i vägg med Cavern in the Town låg Ad Lib, på taket till biografen Prince Charles. Strax efter att klubben öppnat 1963 fanns Beatles bland gästerna, och succén var given. Ad Lib kom att bli ett frisinnat etablissemang för dåtidens popelit, men 1966 totalförstördes klubben i en brand och öppnades aldrig igen. Numera är Ad Lib närmast bort glömd.

Går man runt i Soho idag så hittar man inte många spår av 1960-talets guldålder, eftersom skyhöga hyror och gentrifiering gjort att klubbarna tvingats lägga ner och har ersatts av luxuösa boutiquer, uraffärer och exklusiva kaféer. Ett av de drabbade ställena är Marquee, som 1958 öppnade som jazz och bluesklubb på 165 Oxford Street. Där gjorde Rolling Stones sin första spelning, och när bluesgiganten Muddy Waters kom till London var det här han uppträdde. 1964 flyttade Marquee till sin mer kända adress 90 Wardour Street och blev stället där ”alla” ville spela.

Gräddan av sextio- och sjuttiotalsbanden lirade här någon gång under sin karriär. Förutom Stones och The Who har Led Zeppelin, David Bowie, Jimi Hendrix, Fleetwood Mac, Pink Floyd, The Jam, The Cure och The Police svettats på den pyttelilla scenen. Stället rymde egentligen bara runt 500 personer, men ibland klämde man in betydligt fler. Jimi Hendrix har rekordet med 1 400 personer på plats.

Själv hann jag besöka Marquee några gånger i mitten av 1980-talet, och såg bland annat den tyska punkprinsessan Nina Hagen hänföra den smockfulla klubben. Kondensen bokstavligen rann från tak och väggar ner på golvet, där den blandades med utspilld öl och cigarettfimpar.

Lokalen var dessvärre inte skapad för alla tusentals watt som varje kväll strömmade ut från högtalarna. Fasaden blev allt snedare och 1987 bedömde myndigheterna att det var farligt att vistas där. Marquee revs året efter och istället byggdes det lägenheter, butik och restaurang. Det enda som idag påminner om dess existens är en minnestavla på ytterväggen över The Whos trummis Keith Moon. Klubben levde dock vidare på olika adresser med olika ägare fram till 2008 när den stängdes för gott.

1970-talet – arenarocken och punken

När banden vuxit sig för stora för Marquee spelade de istället på Rainbow Theatre nära Finsbury Park. Den gamla biografen tog in runt 3 000 personer och lockade därmed artister från de flesta musikgenrer, inte minst från USA. Stevie Wonder, Ramones, Grateful Dead och Frank Zappa fyllde inte de största arenorna, men Rainbow var tillräckligt stort för att många skulle få se sina favoriter, samtidigt som banden fick ekonomin att gå ihop.

Efter att fastigheten 1981 hade förklarats vara ett byggnadsminne följde hårda krav på underhåll. Det hade dåvarande ägarna varken lust eller råd med, istället stängdes Rainbow på julafton 1981 och fick sedan förfalla i fjorton år innan en kyrkoförsamling köpte fastigheten.

Rainbow var en av få rockklubbar i mellanskiktet under början av 1970-talet, då den småskaliga musiken hamnat i skymundan eftersom allt fler dinosaurieband etablerats. Genesis, ELO, Emerson, Lake & Palmer och Supertramp med flera spelade numera på enorma arenor med påkostade produktioner.

Arenadominansen förändrades 1976, då punken exploderade. Det berodde till stor del på just rockgubbarna, som ansågs vara oändligt trista och ointressanta. Men den stora ungdomsarbetslösheten, och den hårdnackade konservativa regeringen som inte gjorde speciellt mycket åt den, spelade också in.

Med punken kunde vem som helst säga vad som helst om vem som helst. Du behövde inte ens kunna spela, det viktigaste var att protestera. Och nu fick rockklubbarna och musikpubarna ett rejält uppsving.

Klubben 100 Club på Oxford Street i centrala London ser intetsägande ut – men här gömmer sig en av Londons mest legendariska klubbar. Foto: Wikipedia/ Le Deluge

Ett av de mest ikoniska punkställena är 100 Club, som ligger mitt på shoppinggatan Oxford Street, givetvis på nummer 100. Nöjeslokalen startade 1942 som jazzklubb, men 20–21 september 1976 blev klubben för evigt förknippad med punk. Då hölls det en kaosartad tvådagarsfestival med namn som Sex Pistols, The Clash, Buzzcocks, Damned och Siouxie & The Banshees. Det var där och då punken blev känd för allmänheten, och under resten av decenniet gäs tades 100 Club av i princip vartenda band med tuppkam, Dr Martens och säkerhetsnålar.

Själv var jag, som redan nämnts, lite för ung för att kunna delta i revolutionen. När jag 17 år gammal kom till London första gången utan mina föräldrar var året 1984 och punkeran var verkligen över. Pistols hade lagt av och Clash hade sparkat Mick Jones. Men jag har besökt 100 Club, och det är fortfarande ett stökigt rockhak, väl värt ett besök oavsett vilka som står på scenen.

Under 2000-talet har inte fokus legat på punkband, men inredningen är oförändrad, och fortfarande anses det pre stigefyllt att uppträda där.

2010 hotades 100 Club av nedläggning på grund av dålig ekonomi, men uppbackad av bland annat Paul McCartney och skomärket Converse kunde verksamheten fortsätta. Att ha en liten rockklubb för 350 personer på en gata med en av världens högsta hyror – det är väl punk om något.

Läs gärna nästa text av Janne Hallman: Musik i London: från rejv till klubbarnas nedmontering

JANNE HALLMAN är frilansjournalist. Han skildrar utvecklingen av stadens musikscen, från 1960-talets Swinging London till dagens klubbkris. Dessutom berättar han om minnesvärda konserter och levererar en lista på stadens bästa musikklubbar.