James Bond i London: National Gallery & Pinewood

Londons konstgallerier: National Portrait Gallery i London. Foto: Maria Lundin Osvalds.

Det här är den fjärde och sista texten om James Bond i London, skriven av Michael Tapper. Läs gärna de tre tidigare texterna om James Bond och London.

Del 3: Smultronställen för James Bond-fans

Agent 007 och National Gallery

Skyfall var jubileumsfilmen som markerade femtio år av James Bond på bioduken. Det är en meditation över det moderna Storbritannien som fallet imperium och agent 007 som en anakronism i terrorismens och cyberkriminalitetens epok. Massor av monument och andra referenser till brittisk storhetstid flimrar förbi. I en scen citerar M poeten Tennyson som försvar mot parlamentets försök att lägga ner 00-sektionen. Det är en tydlig referens till dik tarkollegan Humphrey Jennings berömda propagandafilm om vikten av att försvara Storbritanniens kulturarv mot nazismens barbari: Words for Battle (1941).

I en scen träffas Bond och hans nye Q på National Gallery vid Trafalgar Square för en diskussion om framtiden medan de betraktar William Turners klassiska målning The Fighting Temeraire Tugged to Her Last Berth to Be Broken Up (1838). Tavlan föreställer skrotningen av krigsskeppet Temeraire, berömt från slaget vid Trafalgar år 1805. Motivet är i sammanhanget symboliskt, både vad gäller Storbritanniens och Bonds öde. Det är ingen slump att tavlan röstades fram som landets populäraste konstverk år 2005. För övrigt hänger Joseph Wright of Derbys Experiment on a Bird in the Air Pump (1768) bakom Q för att markera dennes vetenskapliga status.

Hela Bondfilmhistorien är full av konstreferenser, fram förallt i de många tavlorna med sjöslagsmotiv som hänger på M:s kontor – både M och Bond är höga officerare i brittiska flottan, Royal Navy – och som kan beskådas på National Gallery. Motvikten till Turners i sammanhanget sorgliga porträtt blir Thomas Buttersworths HMS Victory Heavily Engaged at the Battle of Trafalgar (1825), alltså en bild av Lord Nelsons flaggskepp fångad i triumfens ögon blick. Bakom Victory syns Temeraire på höjden av sin karriär. Tavlan placeras centralt i en scen mot slutet av Skyfall då Bond får sin återupprättelse av den nytillsatte M efter ett lyckat uppdrag.

Faktiskt finns National Gallery med på ett hörn redan i James Bond med rätt att döda, även om Sean Connerys 007 inte besöker museet. På ofrivillig middagsbjudning hos skurken Dr No får han emellertid syn på Francisco Goyas målning Portrait of the Duke of Wellington (1814), som stals i augusti 1961 från National Gallery. Stölden skedde alltså mitt under inspelningen, så scenografen Ken Adam fick i all hast måla en kopia efter ett foto. Målningen hittades några år senare och finns att se på National Gallery.

Skyfall vill förstås inte vara sämre och låter Daniel Craigs 007 få syn på en annan stulen tavla i filmskurkarnas ägo: Amedeo Modiglianis La femme à l’éventail (Kvinna med solfjäder, 1919), som stals 2010 i Paris och som ryktades ha försvunnit till Kina (där skurkarna också håller till).

Pinewood Studios

Vill man se var det mesta av James Bondfilmerna från 1962 och framåt spelades in, får man åka till Pinewood Studios drygt tre mil väster om London (följ A40 mot Birmingham och ta till vänster på M25 där A40 blir M40). Filmateljéerna är några av världens största och har sedan 1960-talet varit ett centrum för utvecklingen av visuella och andra effekter. Följaktligen har några av filmhistoriens mest kända kassavältare gjorts här: Alienfilmerna (1979–), Mission: Impossible (1996) och The Bourne Ultimatum (2007) för att ta några exempel.

På Pinewood har filmserien om James Bond blivit så ekonomiskt betydande att man fått uppföra en egen in spelningsateljé på området: Albert Broccoli 007 Stage vid Broccoli Road på den del av området som kallas North Lot. Den byggdes 1975 av EON för Älskade spion (The Spy Who Loved Me, 1977). I parken utanför har man filmat åtskilliga exteriörer, bland annat då den ryske spionen med kodnamnet Red Grant mördar en man med Bondmask för att träna på sitt uppdrag i Agent 007 ser rött (From Russia with Love, 1963). Bland buskagen finns sedan några år en minnessten över Bondfilmernas förste Q, Desmond Llewellyn.

Märkligt nog är platsen, till skillnad från andra stora filmateljéer som Universal i Los Angeles eller UFA/DEFA i Babelsberg utanför Berlin, inte öppen för publik. Man får snällt betrakta området på avstånd eller via Google Maps. Såvida man inte tillhör ett filmteam eller kommer på någon av de årliga James Bondträffarna på Pinewood som arrangeras av fansajten Bondstars.com – kolla under ”Events”.

MICHAEL TAPPER är forskare i filmvetenskap och filmkritiker. Han tar oss med på en sightseeingtur genom James Bonds London, där vi bland annat besöker National Gallery, Ian Flemings bostad och det gamla gasverket Beckton Gas Works.