Bortaklack och nostalgi

Craven Cottage i Fulham

Olof Lundh skriver om fotbollen i London: om upplevelser i bortaklacken och hur Premier League förändrat fotbollen.

Sätt dig i bortaklacken

Häromåret gick jag och några vänner på Arsenal–West Bromwich på Emirates. Stadion ligger mitt ute i ingen­stans och har de rätta attributen i form av statyer på tidi­gare klubbhjältar, men också den välsorterade shoppen. Väl inne på arenan kunde vi snabbt och lätt handla både en öl och en korv till höga priser. På kortsidorna kunde vi se dagens nya fotbollsturister via banderoller om Japan och Sydkorea. Det är tydligt att norrmän och svenskar fått kon­kurrens och klubbarna är beroende av de här åskådarna för att sälja ut varje match.

Inramningen på Emirates var risig, särskilt om man är van vid allsvenskan nu för tiden eller har kollat hur det ser ut i Tyskland, men vi satt i West Bromwich­klacken. Det var på många sätt en fröjd. Det är där trycket, sångerna och de elaka skämten ekar fram, för det är där de som brinner nog för klubben för att åka långt och stötta dem sitter. Även om de stod upp en hel del. Utan bortaklackarna hade Pre­mier Leagues arenor varit allt annat än levande. Det kan vara svårt att få plats där, men om det går är det värt en bra slant.

Premier League har inneburit en publikboom och de fles­ta arenor är utsålda. Det är svårt att komma över biljetter annat än via mer eller mindre förtäckt svartabörsverksam­het. För oavsett om man köper via reseföretag, internet eller på gatan får man räkna med ett rejält överpris. Tyvärr är suget så stort och då rusar priset i väg, och många som har säsongskort finansierar dem genom att sälja enstaka matcher till turister på besök.

Nostalgi i en helt ny stad

Vi lever i en tid av konstant förändring och kanske är det därför inslag av nostalgi eller exempel på hur man minns händelser och platser från sin barndom blir allt viktigare. För mig är engelsk fotboll en blandning av 4–4–2, koleris­ka tränare, attityd och vilja, leriga planer, spelare som hell­re rensar upp bollen på läktaren än tar en risk och rusiga klackar på läktarna som med fyndigt formulerade elakhe­ ter sätter sin prägel på matchen.

Naturligtvis handlar det om att min bild sattes via tv på 1970-­talet och 1980-­talet, då engelsk fotboll såg ut så. Utländska influenser fick inget större fäste och teknikutvecklingen hade inte gjort det möjligt att regelbundet jämföra sig med hur det såg ut i andra länder. Dessutom var det innan EU:s öppna marknad för arbetskraft slagit igenom och det krävdes att man klarade krångliga arbetstillstånd för att få spela fotboll i England.

När jag idag åker till London för att kolla fotboll, utan att jobba, så är det den känslan jag vill åt. Att få blanda sig med en vanlig publik som verkligen är på matchen för att de brinner för den. Där man går på puben innan och käkar en fish and chips som hade kunnat räcka till en hel familj – nersköljd med några iskalla lager i pintglas.

Runt omkring sitter supportar iklädda matchtröjor eller andra klädesplagg som går att koppla till det lokala laget. Kanske sitter de tajt och lämnar glipor här och där men det är skön stämning, trångt och hjärtligt.

Detta finns kvar i London och på många ställen, vilket är underbart. Allt är inte ”big business”, även om det London jag älskade att hänga i inte existerar på samma sätt längre. Nu får man nöja sig med bokhandlare som kedjan Wa­terstones och välsorterade Foyles för att ta del av den stora produktionen av fotbollslitteratur i England.

Förr gick jag alltid flera gånger per resa till bokhandeln Sportspages vid Charing Cross som även hade en filial i Manchester. Det var en fröjd att få hjälp av kunnig och intresserad personal. Tyvärr stängde den 2005 efter att in­ternet och Amazon slagit undan benen för verksamheten. Detta trots att ett nätföretag köpt Sportspages för att sälja den vägen, men det var för sent.

Oerhört synd eftersom där fanns allt man kunde önska sig, från fanzines gällande de flesta lag till biografier över spelare och ledare, mer granskande böcker och dessutom både vanliga tidningar och rörligt material. Det kunde gå timmar när man vägde vad man skulle köpa och vad man skulle tvingas välja bort.

Förr i tiden var det även givet att ta sig till Carnaby Street och in på de två små shoppar som sålde fotbollströjor från hela världen. Det var ett ordnat kaos och det gick att ta på passionen hos personalen. Man gick aldrig ut från de affärerna utan att ha köpt på sig någon raritet och det gick att tillbringa timmar där. Även den verksamheten, som hette Soccer Scene, har försvunnit, efter att först ha tokkommersialiserats genom samarbete med jättekedjan Sports Direct, som äger en rad varumärken och är en av världens giganter på området. Man har till och med köpt klassiska sportaffären Lillywhites vid Piccadilly Circus, där många svenskar köpt sina favoritlags tröjor genom åren.

Oavsett vad man tycker om utvecklingen så pågår den och verkar svår att vända, och många deltar i dansen. Då stannar den inte av utan tar snarare fart. Dessutom är det alltid lite förmätet när man själv vill vara den enda turisten och besökaren i något genuint och äkta, och inte vill att andra ska få ta del av samma upplevelse.

Sedan finns det mesta man vill ha på internet. Det går att handla direkt från klubbarna som har ett mäktigt ut­ bud. Beroende på vilket intresse man har är det lätt att hit­ta tröjor, dräkter och annat från både klubbar och andra tidsepoker. Företag som Admiral säljer Leeds gamla och klassiska dräkter från 1970-­talets storhetstid då klubbmär­ket var en omgjord smiley.

Internet har dessutom den stora fördelen att det är lätt att orientera sig om hur man kommer över biljetter till matcher och hur man reser till städer och arenor. Det kryllar av sajter, och bara att gå in på Footballgroundguide gör en tårögd över all samlad kunskap och information. Där finns dessutom aktuella bidrag från supportrar som precis varit på arenan och berättar hur de upplevde det.

Allt från polisbevakning, hemmafans, vilken pub som är bra till synpunkter på priset på arenans paj och så vidare i all oändlighet. Oerhört värdefullt inför en resa.

Craven Cottage – Londons bästa arena

I London finns alla möjligheter att komma tillbaka till en tid före Premier League när det handlar om både fot­boll, arenor och upplevelse på plats. Det är bara att besöka Charlton, Brentford, Barnet, Leyton Orient eller andra klubbar längre ner i seriesystemet än Premier League. Även Crystal Palace som spelar i Premier League har en arena i form av Selhurst Park som andas fotboll i en an­nan tid. Precis som Queens Park Rangers som håller till på Loftus Road men är på jakt efter något nytt. Med några av världens rikaste bakom klubben så kan det bli verklighet snarare förr än senare.

Craven Cottage är annars min favoritarena i London. Där spelar Fulham sina hemmamatcher och även om man moderniserat en del så är det så jag vill att en fotbollsarena i England ska se ut.

Fotbollen är kanske inte densamma som förr, men det behöver inte bara vara till nackdel. Låt oss vara ärliga där, den engelska fotbollen från 1970-­talet och 1980­-talet hade onekligen sina brister och att det spridit sig en del spel från Premier League är ett plus.

Däremot är hela inramningen att gå på match på Craven Cottage som en resa tillbaka i tiden. Det kan inte en re­novering från 2004 dölja, och läget precis vid Themsen är oslagbart. Dessutom är den inringad av den vanliga brittis­ka stadsbebyggelsen med radhus som sitter tätt ihop.

Inne på arenan är det precis som hos många engelska klubbar: man har fått bygga nya läktare när det funnits pengar och därför kan de skilja sig åt på många sätt. Väl på plats är det knappast så bekvämt som man hoppas på i de gamla trästolarna och en del stolpar skymmer sikten. Det är trångt om utrymmet oavsett om man vill besöka kios­ken eller toaletten, men det finns en atmosfär som kommer att saknas i framtiden. Så om ni vill ha en smak av hur det var förr och inte ta del av mikrobryggerier och bagerier och andra typer av komfort som också är kommers så finns det fortfarande i London, men det är bråttom.

Fulham har fått tillstånd att bygga om arenan och utöka den till 30 000 åskådare. Man talar om att skapa ett ikoniskt landmärke och har till och med köpt en del av Themsen för att kunna bygga ut läktaren. Skisserna är snygga, men det är långt ifrån den fotbollsarena som jag växte upp med och drömde om att besöka för att insupa atmosfären av engelsk fotboll. Än finns chansen för den som vill göra en resa.

Texten publicerades första gången 2017 i Karavan Puls London.

Olof-Lundh

OLOF LUNDH är fotbollsjournalist på C More, TV4 och Fotbollskanalen. Han visar hur globaliseringen förändrar fotbollen, minns en match mellan Arsenal och Leeds 1991 och berättar om vilken arena som är Londons bästa.

Tema London

Meny