London – Shakespeare och katastrofer

The Globe i London

Foto: Diego Delso. Wikipedia/CC BY-SA 4.0

I vår tredje del av Londons historia skriver Dick Harrison om Shakespeares London och de katastrofer som drabbade staden under 1600-talet.

På Shakespeares tid

Londons ställning som Englands politiska och kommersi­ella mittpunkt blev ännu markantare på 1500­-talet, då sta­den dessutom var ett centrum för protestantismen i landet. Därtill kom att reformationen hade omvälvande effekter på stadens fastighetsmarknad. Före 1530­-talet hade kyrkli­ga institutioner, inte minst kloster, kontrollerat omfattande egendomar som nu drogs in till kronan och ofta hamnade i händerna på förmögna herremän. Det var nu den engels­ka kungamakten lade sig till med Sankt Jakobs hospital, som i fortsättningen kom att bli känt som St James’s Palace. Härskarna av Tudordynastin – Henrik VIII och hans dött­rar Maria och Elisabet – gynnade London genom förmån­liga privilegier, till exempel genom att ställa sig bakom kompanier med monopol på handel med andra kontinen­ter. I särklass viktigast var Brittiska ostindiska kompaniet, som byggde upp ett världsomspännande handelsimperi­um och på 1700-­talet införlivade Indien med det brittiska väldet.

Londons invånarantal växte kraftigt, inte bara till följd av att engelsmän och walesare flyttade dit utan också genom att utlänningar slog sig ned i staden. Från att under medeltiden ha haft tiotusentals invånare fick London hundra­tusentals, och expansionen visade inga tendenser att stag­nera. På 1600-­talet sprängde det tätbebyggda London sina geografiska gränser och utbredde sig långt bortom det muromgärdade stadsområdet. På 1620-­ och 1630-­talen började högadliga jordägare anlägga fashionabla residens väster om stadsbebyggelsen, i det område som kom att bli känt som West End. Nu byggdes även distrikten kring Lincoln’s Inn och Covent Garden. Det lilla London blev på kort tid en mycket stor stad.

Londons uppsving fick en kulturell slagsida genom teat­rarna, som blomstrade i kvarteren söder om Themsen. Det var nu Christopher Marlowe och William Shakespeare skrev de dramer som gav engelsk litteratur en första stor­hetstid. Under decennierna kring 1600 kunde London­ publiken se premiärerna på några av världslitteraturens främsta pjäser – Hamlet, Rikard III, Othello, Macbeth, Kung Lear, Romeo och Julia med flera. Puritanerna, de kalvinis­tiska protestanter som opponerade sig mot kungahusets i deras ögon alltför halvhjärtade protestantism och yrkade på striktare levnadsregler, ondgjorde sig över nöjeskultu­ren och yrkade på att teatrarna skulle stängas, en strävan som till slut kröntes med framgång under inbördeskriget på 1640­-talet.

Fördjupa dig i Dick Harrisons kritikerrosade tvåbandsverk Englands historia (2018).

De engelska kungarna och drottningarna hade fler pro­blem än förbittrade puritaner och parlamentsledamöter. London hade även sin beskärda del av katoliker som ville vrida den religiösa klockan bakåt. Den 5 november 1605 försökte en grupp katolska konspiratörer – idag skulle vi kalla dem terrorister – spränga parlamentet i luften. The Gunpowder Plot (”krutkonspirationen”) slutade i fiasko ef­tersom en av de sammansvurna, Guy Fawkes, upptäcktes natten före det planerade attentatet, varefter han tortera­des, dömdes till döden och hängdes. Till minne av händel­sen firas i Storbritannien Guy Fawkes Night på årsdagen av händelsen, då man tänder brasor med en halmdocka före­ställande Fawkes.

Krutkonspirationen var dock en vindpust jämfört med den stormvind som svepte fram över England på 1640­-talet. Inbördeskriget mellan Karl I och parlamentet i London slutade med monarkins nederlag och kungens avrättning. Händelsen, en av de mest kända i Londons historia, ägde rum vid tvåtiden på eftermiddagen den 30 januari 1649. Kungen fördes från St. James’s Palace till Whitehall, där han halshöggs på en schavott framför det pampiga Banqueting House, den enda del av det gamla Whitehallpalatset som ännu står kvar. Därefter var England republik – Commonwealth – till 1660, då den avrättade kungens son Karl II kunde återta den vakanta tronen och återställa monarkin.

En metropol reser sig ur askan

Karl II:s regeringstid, restaurationstiden, brukar förknip­pas med kungligt överdåd och glada fester med älskarin­nor och libertiner. Men allt var inte stoj och glam. Epoken sammanföll också med två av de största katastroferna i Londons historia, den ”stora pesten” och den ”stora bran­den”.

Pesten hade anlänt till England redan med digerdöden i mitten av 1300-­talet, men dess sista stora, och mest be­ryktade, utbrott ägde rum 1665–1666. Omkring 60 000 människor, en femtedel av Londons befolkning, dog i far­soten. Omedelbart efteråt, på söndagen den 2 september 1666 och under de dagar som följde, lades mellan 13 000 och 14 000 hus och över 90 kyrkliga byggnader i aska. Antalet döda är okänt. Enligt vissa dog bara något tiotal, enligt andra kan hundratals eller rentav tusentals fattiga stadsbor ha omkommit. En bagare hade glömt att släcka i ugnen innan han gick till sängs, vilket lett till att ved som låg i närheten av glödande kolstycken fattat eld mitt i natten. Vinden spred branden till grannskapet, och eftersom London hade gott om tättliggande trähus gick det fort. Det enda realistiska sättet att hejda eldens framfart hade varit att riva hus och skapa stora fria ytor, men då så inte skedde var staden dömd till undergång. När lågorna falnade hade uppskattningsvis fem sjättedelar av London förintats.

År 1666 är en vattendelare i Londons historia. Efter bran­den började man omgående skissa på en återuppbyggnad. Under ledning av Christopher Wren skapades en ny stad av sten och tegelsten som ersättning för den som brunnit ned. Det mest spektakulära resultatet är St Paul’s Cathedral, en barockdröm som invigdes 1708 och som alltsedan dess har varit en av Londons mest ryktbara silhuetter och symboler. Omvandlingen skall dock inte överdrivas. Wrens dröm om en glänsande ny stad med breda gator och piazzor utlagda i ett geometriskt mönster blev aldrig verklighet. I allt vä­sentligt byggdes London upp i enlighet med medeltidens och renässansens stadsplan, varför en nutida vandrare i City i mångt och mycket traskar fram längs samma gamla gator som folk gjorde före den stora branden.

Förändringen var desto större utanför stadskärnan. Ännu mer än tidigare attraherades aristokrater och för­mögna stadsbor av West End. Kring Piccadilly och White­ hall byggdes fashionabla adelspalats och residens. Under Vilhelm III, en nederländare som grep makten under ”äro­rika revolutionen” 1688–1689, utvecklades Kensington från att ha varit landsbygd till att bli ett kungligt palatsområde.

Buckingham Palace, den brittiska monarkens nuvaran­ de bostad, byggdes successivt under 1700­talet och förs­ta hälften av 1800­talet. Även Chelsea, en lantlig avkrok långt utanför stadsområdet, började utvecklas med Royal Hospital, ett ännu fungerande hem för krigsveteraner.

Området öster om det gamla London, East End, upplevde också en kraftig folkökning under 1600-­talets sista decen­nier och början av 1700­-talet, men här hade befolkningen en annan karaktär. Om West End blev ett tillhåll för de rika utvecklades East End till arbetar­- och hamnkvarter med ökända slumområden som Whitechapel och Limehouse. Spitalfields fick en särprägel tack vare immigrationen av tusentals hugenotter, franska protestanter som anlände ef­ter det att Ludvig XIV år 1685 upphävt den religiösa tole­rans som garanterades av ediktet i Nantes. Hugenotterna var förvisso fattiga flyktingar, men de var också skickliga textilhantverkare som lade grunden till en blomstrande si­denproduktion i östra London. På 1730-­talet komplettera­des hugenotterna av irländska vävare, som också bidrog till att utveckla Spitalfields textilindustri.

Dick-Harrison fotograf Karolina Rosenqvist

Dick Harrison ©Karolina Rosenqvist

DICK HARRISON är professor i historia vid Lunds universitet. Harrison fick Augustpriset för sin bok om pesten, Stora döden (2000). Han är aktuell med det kritikerrosade tvåbandsverket Englands historia (2018), utgiven på Historiska Media.

Tema London

Meny