Turist i tunnelbanan

Amanda Svensson skriver om varför det är ett nöje att som turist utforska tunnelbanan.

Londons tunnelbana är först och främst ett mycket bra transportmedel. Det finns få tillfällen där det är enklare el­ler mer effektivt att välja ett annat. Som turist behöver man med andra ord inga andra incitament för att använda sig av tunnelbanan än att det är praktiskt (detsamma kan för övrigt inte sägas om den tidigare nämnda tunnelbanan i Buenos Aires – ett litet tips för den som har vägarna förbi). Med det sagt går det alldeles utmärkt att åka tunnelbana enbart för sitt eget höga nöjes skull, det är till och med att rekommendera. Flera stationer är små arkitektoniska un­der. För en svensk kan till exempel Arnos Grove på Picca­dilly line vara av intresse – byggnaden lär vara inspirerad av Stockholms stadsbibliotek. För en injektion av rysk ele­gans ska man bege sig till Gants Hill, som inspirerats av Moskvas vackra tunnelbana. Vill man inte ta sig så långt ut ur centrala stan kan man istället åka till St James’s Park, vars station ligger under den fantastiska art deco­byggna­ den 55 Broadway där London Underground också har sitt högkvarter.

Tunnelbanestationen Piccadilly Circus, en populär plats för turister.

Vilken är då den bästa linjen? Det är förstås en smak­sak, och beror på vilka bedömningskriterierna är. Victoria är snabbast och mest effektiv med sina få och långt åtskil­da stopp (och därför lättast att lära sig rabbla utantill, för den som gillar sådant – varning för att man tenderar att glömma den anonyma stationen Stockwell). Central line är kanske mest användbar för turisten, då den går från East End via centrala stationer som Bank, St Paul’s, Oxford Circus och Bond Street vidare till Kensington, Hyde Park och Notting Hill. Bakerloo har en nersliten, murrig fyrti­otalscharm och ofta ganska tomma tåg (en anledning till att linjen har en helt egen spökmystik – det sägs att man ibland på folktomma tåg kan få syn på ett ansikte som speglas i fönstret utan att det sitter någon i korresponde­ rande säte). I charmhänseende är jag dock mest förtjust i District line, som sträcker sig från östra London ut till de västra grönbetena Richmond och Wimbledon. Tågen har ofta säten mitt emot varandra hellre än på det platssparan­ de sättet längs med väggarna, många av stationerna har en gammaldags glamorös charm som speglar de välbärgade resenärerlinjen byggdes för, och en stor del av linjen går dessutom ovan jord – det är den enda linje som korsar Themsen ovan jord, och det inte bara en, utan två gånger. Min fyraåriga dotter, däremot, blir extatisk varje gång hon hör någon nämna Jubilee line – av den enkla anledningen att hon en gång kom på en sång om Jubilee line som hon tar varje tillfälle att få sjunga. Av lika godtycklig anledning är jag förtjust i Northern line, en linje annars ökänd för sina förseningar och därför allmänt illa omtyckt – den har så många stationer med utsökta namn: Tooting Broadway, Elephant & Castle, Angel, Chalk Farm, Golders Green – och, min absoluta favorit, Mornington Crescent.