Gabriella Håkansson fortsätter att skriva om det som glömts bort i sin andra text om hemliga och historiska London. I den här artikeln skriver hon om pornografi, ett kortlivat partytrick och liken som försvann.
Läs gärna hennes första del om hemliga London först.
Holywell Street och pornografipesten
Pornografi är ett ord som dök upp i det engelska språket under mitten av 1800-talet för att beteckna de enorma mängder erotiska tidningar, romaner och tryck som formligen översvämmade staden vid den här tiden.
Att samla erotika, eller ”antropologiska skrifter”, som det ibland kallades för, hade varit vanligt bland aristokratin under 1700-talet, men på den tiden var böcker som John Clelands sexklassiker Fanny Hill (1748) och Pietro Aretinos frispråkiga 1500-talssonetter svåråtkomliga och väldigt dyra.
Ju större samling en brittisk gentleman hade, desto högre status kunde han åtnjuta i sin lärda krets. Givetvis höll han alla böcker med eggande eller obscent innehåll inlåst i det privata biblioteket så att den olämpliga litteraturen inte nådde kvinnorna eller tjänstefolkets ögon, och av samma skäl hade traditionella författare länge som kutym att politiskt eller pornografiskt innehåll återgavs på latin eller grekiska i den löpande texten, eller ännu hellre i fotnoter, så att det garanterat bara var de lärda männen som kunde förstå.
Men med tryckpressens utveckling under 1800-talet förändrades allt. Överklassens hemliga läsning blev folkets offentliga nöje. Plötsligt svämmade London över av pornografiska trycksaker i alla genrer, och ingenting var på latin utan på renaste engelska där de explicita detaljerna skrevs ut i klarspråk eller slang, och ännu värre: pornografin kom också i ocensurerade och massproducerade bilder så att även den illitterata underklassen kunde ta del av snusket. Moralväktarna förfasade sig.
Porren fanns från början utspridd till försäljning lite överallt, men snart utkristalliserade sig ett tydligt centrum. I en liten, trång gränd från den elisabetanska tiden som hette Holywell Street flockades porrförsäljarna dag som natt. Gatan snirklade sig mellan kyrkorna St Clement Danes och St Mary le Strand parallellt med flotta the Strand, och står man idag med ryggen mot ingången till St Clement Danes (bakom vilken det lämpligt nog står en staty av Samuel Johnson, som är en av Englands mest sexuellt frispråkiga författare) och tittar rakt ut på den fula utsikten kan det vara svårt att föreställa sig att det där en gång låg en urinstinkande kullerstensgränd full av glada och stojiga människor.
Gatan kallades för ”Bookseller’s Row” och redan 1834 fanns här inte mindre än 57 bokhandlar och antikvariat som alla hade enorma mängder pornografiska trycksaker uppställda i de skarpt upplysta skyltfönstren. Folk gick ofta till Holywell Street bara för att titta. I fönstren hängde kolorerade planscher av gruppsex och olika samlagsställningar, inne i affärerna fanns allt från kataloger över prostituerade och deras utbud till guider över Londons gayliv förklädda till upprörda pamfletter och flagellantböcker som grafiskt gestaltade alla upptänkliga piskscener. Fanny Hill som varit så svår att få tag i trycktes nu i massupplaga och blev en folklig bestseller i både förkortade och utökade upplagor, beroende på vilket pris man kunde betala.
En av de mest framgångsrika pornografiska producenterna i området var John Camden Hotten som grundade det anrika bokförlaget Chatto & Windus. Han hade en bokhandel på Piccadilly där han skyltade med Jane Austen och George Eliot, samtidigt som han pumpade ut sadomasochistisk pornografi under disk, och det påstås att porren skrevs av hans skönlitterära författare som ett villkor för att de skulle bli publicerade i bokform.
Den stora porrvågen under den viktorianska tiden var som den puritanska moralens mörka baksida. Ju hårdare man reglerade människors sexualitet i det offentliga rummet, desto fler obscena skrifter pumpade tryckpressarna ut på gatan. Samtidigt som medelklassens kvinnor inte kunde lämna sina hus utan handskar utan att riskera att bli betraktade som prostituerade, så noterar The Daily Telegraph med förfäran att tonåringar av båda könen står med glödande kinder och stirrar på analsex och bondage i fönstren på Holywell Street. Billigt var det också.
Vem som helst hade råd att köpa de sladdriga häftena, och nu tog oron från de övre klasserna allt starkare form. Sällskapet Society for the Suppression of Vice patrullerade gatan och ängslades över att den kommersiellt framställda massmarknadserotikan skulle verka överstimulerande på arbetarklassens män. Arbetarnas retade sinnen kunde ju få dem att tappa kontrollen vilket kunde skapa social turbulens på gatorna – vilket i sin tur kunde leda till uppror, demonstrationer och i allra värsta fall revolution.
Vad gällde de kvinnliga läsarna så var man mer orolig för att de kunde förlora självkontrollen av att läsa billiga äventyrsberättelser och gotiska romaner. De riskerade att bli sexuellt lössläppta och undergräva hela nationens moral. Det var tydligt att något måste göras.
Efter att sällskapet i flera decennier lobbat för en ny lag i parlamentet, så antogs 1857 Obscene Publications Act, en lag som kraftigt reglerade vad som fick och inte fick säljas i bokhandeln. Allt pornografiskt skulle nu bort.
Man placerade ut spioner bland bokköparna, gjorde polisräder på antikvariaten och tog i med hårdhandskarna mot snusket. Vid ett tillslag hittade man hos en enda bokhandlare över tolvtusen pornografiska trycksaker, och då hade man inte ens räknat med böckerna och tidskrifterna.
Lagen fastslog att alla publikationer som bedömts som obscena av censurmyndigheten skulle tas ur cirkulation och förstöras, vilket gjorde att pornografin försvann från de upplysta skyltfönstren. Men borta var den inte. Erotika i alla prisklasser fortsatte säljas illegalt under disk och flyttade därefter ut på gatan. I de mörka passagerna mellan Holywell Street och the Strand tryckte småpojkar med lådor fulla av porr. Ordningsmakten körde bort dem, men de var lika snabbt tillbaka igen. Problemet tycktes omöjligt att lösa.
När man vid sekelskiftet 1900 beslutade sig för att börja bygga de moderna genomfartslederna Aldwych och Kingsway hette det att det var för göra plats för ljus och luft för Londons medborgare, men åtminstone en del av sanningen var att man inte kom på något annat sätt att bli av med porren än att demolera hela gatan. Holywell Street jämfördes med en förkalkad åder mitt i Londons friska, pulserande hjärta. Den var igenkloggad av smuts i både fysisk och moralisk mening, och det var faktiskt inte förrän man byggde om kvarteret som man fick bukt med den förhatliga porrförsäljningen. Den litterära erotikan gick under jorden, men bara för att strax dyka upp i ett helt nytt, ännu mer lockande medium: fotografiet och filmen.
Idag är gatan borta och den som är intresserad av viktoriansk erotik får leta länge för att hitta några överlevande exemplar av de billiga trycksakerna. Det censuren inte förstört har släkten oftast gjort sig av med. Mot slutet av 1800-talet skämtades det friskt om att man om nätterna ofta såg små eldar på bakgårdarna utanför husen när förmögna män gått bort. Det var änkorna som brände upp deras porrsamlingar innan släkten kom på likvakan dagen därpå.
Skrattgasen – en misslyckad partydrog
Gränsen mellan droger och läkemedel var inte alltid helt klar i England under äldre tider. Alltsedan opium introducerades hade man varit på det klara med att drogen både hade medicinska effekter och skapade ett beroende. Opium, eller laudanum som det hette i flytande form, kunde köpas i stort sett var som helst under 1700- och 1800-talen, både som tinktur och som billiga pastiller att lindra hunger och smärta med. På lördagseftermiddagarna när arbetarna hade avslutat sin arbetsvecka var köerna till pastillbagarna långa.
På andra våningen på 36 Tavistock Street satt författaren Thomas de Quincey och skrev på en lång följetong för London Magazine om sitt liv som laudanumslav, Confessions of an English Opium-Eater hette den och publicerades 1821. Det är en öppenhjärtig skildring om opiebrukets himmel och helvete som fortfarande är en av den engelska litteraturens stora klassiker. Boken fick många läsare, och skepticismen mot opiet växte. Londons partyglada letade desperat en ny innedrog som inte skapade beroende.
De behövde inte leta länge.
I ett förfallet kurortsbad utanför Bath hade man redan före sekelskiftet 1800 inrättat ett laboratorium för gasforskning som hette Pneumatiska institutet. Syftet var att hitta en gas som kunde bota de lungsjukas smärtor, och genom att systematiskt prova sig igenom alla gaser som kunde tänkas ha terapeutisk effekt så hoppades läkaren Thomas Beddoes och hans assistent Humphry Davy att stöta på något som fungerade.
Det gjorde de. Efter en lång rad fruktlösa försök fann de att dikväveoxid, N2O, framkallade en märklig effekt hos människan. Saken måste undersökas närmare. Den tjugo-årige assistenten Davy fick agera försökskanin. Han klädde av sig på överkroppen, fäste en termometer i armhålan och steg dödsföraktande in i en specialtillverkad låda som kunde tillslutas hermetiskt, och gav sedan vännen och läkaren Robert Kinglake order om att släppa in 23 liter dikväveoxid var femte minut så länge han kunde hålla sig vid medvetande. Gasen sipprade in i den slutna lådan, från Davy hördes inte ett ljud.
Experimentet framskred under tystnad. Efter en timme och en kvart klev Davy vimmelkantig ut ur lådan och fortsatte entusiastiskt experimentet genom att direkt inhalera gas ur ett antal i förväg preparerade silkespåsar. Resultatet blev historiskt.
Davy rapporterade att han först upplevde ”en högst behaglig rysning i bröstet och lemmarna” av gasen när han satt inne i lådan, och efter att ha inhalerat dikväveoxid i högre dos direkt ur påsen kände han ”en oemotståndlig benägenhet att röra på mig”. Denna benägenhet tillfreds ställde han genom att skrikande av extas springa runt och hoppa i laboratoriet under flera minuter.
Den nya gasen man upptäckt hade minst sagt angenäma egenskaper!
Under sommaren satte Davy igång att testa den på ett antal utvalda personer i bekantskapskretsen. Poeterna Robert Southey och Samuel Taylor Coleridge fick prova medan han själv noggrant antecknade deras reaktioner. Coleridge beskrev själv upplevelsen så här:
”Första gång en jag provade dikväveoxiden så kände jag en högst behaglig värme i hela kroppen, lite som den upplevelse jag en gång erfor när jag efter en lång promenad i snön gick in i ett varmt rum. Det jag hade lust att göra var att skratta åt dem som stod och tittade på mig.”
Även Southey vittnar om något liknande. Först blev han tung i hela kroppen och fruktade att han skulle falla ihop, därefter började han skratta hysteriskt samtidigt som det kittlade i tårna och fingrarna och en helt ny underbar känsla genom for honom. Efter några sekunder var ruset över och allt var som vanligt igen. Några biverkningar kunde man heller inte upptäcka. ”Atmosfären i den högsta av himlar måste vara gjord av den här gasen”, skrev Southey efteråt till sin bror, och snart hade ryktet spritt sig att en ny drog upptäckts.
Skrattgasen som den kom att kallas, blev på kort tid regentskapstidens hottaste partydrog. Under aristokratins baler skickades silkespåsar med gas runt bland gästerna som föll samman i skrattkonvulsioner under det sekund korta ruset, och sedan, när drogen gått ur systemet, återgick de till sina vanliga jag. Kunde det vara den ultimata narkotikan?
Nej, dessvärre inte. Trots att gasens effekt var stark och övervägande positiv så tycktes folk tröttna på den ganska snart. Efter att ha prövat två tre gånger var det inte längre roligt, vilket också bekräftas av gaskvällarna ute på Pneumatiska institutet. Även Davys försökspersoner tappade intresset och slutade komma. Det hela rann ut i sanden.
Men nu hade gasbruket blivit ett ämne för offentligt löje. Gasätarna, som de kallades i skvallerspalterna, förlöjligades i både pamfletter och satiriska tryck, och som party drog blev dikväveoxiden inte långlivad.
Nu gjorde skrattgasen istället inträde på det folkliga nöjets arena. Trollkarlar, självutnämnda läkare och kemister turnerade runt på landsbygden och demonstrerade skrattgasens fröjder för den hänförda och säkert också rädda publiken. På plakaten utmålades de mest sensationella effekter. I diskreta ordalag antyddes det att gasen fick folk, och särskilt då kvinnorna, att bryta dekorum – det vill säga släppa på tyglarna. Betalda medhjälpare som låtsades vara publik erbjöd sig att komma upp och prova, och spelade därefter upp ett spektakulärt rus där de hoppade runt, sjöng, slet av sig ytterkläderna och simulerade fysisk upphetsning (så långt anständigheten tillät). Ibland förekom även tungomålstal och akrobatiska konster, men det som tycks ha lockat mest var ändå att kvinnor för några sekunder under rusets påverkan kunde ge uttryck för spelat eller äkta begär.
1824 satte man upp en skrattgasshow på Adelphi Theatre. En tysk kemist som såg föreställningen blev så imponerad att han skrev hem: ”Kanske kommer vi ha som vana att in halera skrattgas som avslutning på en god middag istället för champagne.”
Så blev det som bekant inte.
Dikväveoxiden visade sig ha bättre användningsområden och kom under 1800-talet att användas som smärtlindring inom tandvården och vid förlossningar. Idag känner vi den under namnet lustgas.
Liktjuveriet – ett dött yrke
Samtidigt som skrattgasen under regentskapstidens glans period, de första decennierna efter sekelskiftet 1800, spred en kortvarig lycka på balerna i London, pågick andra och betydligt mörkare verksamheter ute på stadens begravningsplatser.
Varje år mellan oktober och maj utsattes de döda för de mest fasansfulla attentat. Det kunde handla om lemmar eller huvuden som kapades och försvann under likvakan, om dissekerade kroppar som fördes bort från bårhusen efter arbetstid, eller hela lik som grävdes upp ur graven och fraktades bort mörka nätter när månen var i nedan. En tom kista och lite jord var det enda som fanns kvar för de förtvivlade släktingarna att sörja morgonen därpå.
Vad var det som pågick egentligen?
Datumen som avgränsar likrånarsäsongen ger oss en ledtråd. Mellan oktober och maj höll de anatomiska instituten öppet för nya studenter, och det var kirurgerna på dessa som betalade liktjuvar för att få tillgång till färska kroppar. Anledningen till den morbida handeln var brist.
Kirurgerna var en helt ny yrkesgrupp som bara existerat fristående sedan mitten på 1700-talet och man arbetade hårt på att bygga upp institut och högre lärosäten för sitt skrå. Bara i London fanns det varje år över tusen studenter som skulle utbildas i den nya konsten att operera och skära i kroppen, och problemet var att man inte hade anatomiskt material som räckte till alla.
Enligt engelsk lag fick bara kroppar av avrättade grova brottslingar, företrädesvis mördare, dissekeras. Att skära i kroppen och på så sätt förstöra och vanhelga den, var en förlängning av dödsstraffet som antagligen härstammade från den medeltida tron att själen inte kom till himlen om inte kroppen begravdes hel. Att stycka en hängd mördare i fyra delar, som ibland var en del av straffet, förstörde chanserna till evigt liv, och av samma skäl kunde en god kristen inte donera sin kropp till vetenskapen för att bli dissekerad efter sin död.
Det stora problemet i London var att man inte avrättade mer än i genomsnitt 77 brottslingar om året – i hela riket. Det räckte inte långt. Studenterna fick träna sina hantverksskickligheter på papiermachédockor och utexaminerades inte sällan som färdiga kirurger utan att ha skurit i en enda människa, levande eller död. Kirurgin betraktades också som en experimentell verksamhet snarare än en vetenskap, och kanske kan man ur det perspektivet förstå att somliga kirurger var så desperata att de sänkte sig till att illegalt köpa in färska lik.
Vilka var då liktjuvarna?
En handfull rivaliserande gäng av kriminella, inte sällan gamla soldatveteraner från Napoleonkrigen, hade under de här åren specialiserat sig på att gräva upp eller lura till sig döda kroppar. Om nätterna körde de runt till de olika instituten och sålde veckans skörd av färska lik. Ofta var det magra kroppar efter försupna stackare som farit illa under sin livstid, och saknade både tänder och rena organ. Bättre beställda medborgare hade nämligen börjat betala extra för att kvarlevorna efter deras anhöriga skulle grävas ner så djupt att de inte hann grävas upp på en natt. De anlitade också väktare beväpnade med hundar och skjutjärn som stod vaktpost vid graven tills liket inte längre gick att använda och faran var över. I tidningarna kunde man hitta annonser för inbrottssäkra järnkistor som garanterat inte gick att bryta upp. För de fattiga var det värre.
De fick finna sig i likplundringen och hade inget att sätta emot, vilket de organiserade liktjuvarna var väl införstådda med. Rånarna var så utstuderade att de klädde ut sig till påvra släktingar till folk som dött i fattighusen och påstod att de skulle ta kropparna till begravning mitt på ljusan dag. Till slut höll det inte längre.
1828 tillsattes en utredning som skulle gå till botten med liktjuveriet och orsakerna bakom det. Man kartlade handeln och konstaterade att det fanns ungefär ett dussin personer som arbetade med värvet på heltid som professionella ”bodysnatchers”, och som i sin tur engagerade runt ett hundratal gravgrävare, droskägare, kyrkogårds spioner och likhusvakter i sina organiserade gäng.
På Royal College of Surgeons finns idag en kortfattad men informativ dagbok bevarad efter en gravplundrare som hette Joseph Naples. Han var medlem i en av de mest framgångsrika ligorna, och berättar att de hade monopol på all försäljning av lik till både Guy’s och St Thomas Hospital.
På söndagarna hängde de runt och snokade på begravningsplatserna för att se ut lämpliga gravar som kunde plundras på måndagen eller tisdagen. De fick vara på sin vakt mot inhyrda väktare som ibland gömde sig bland gravarna, och de fick även se upp med de rivaliserande gängen, som gärna tjallade på sina konkurrenter till kvarters väktarna mot betalning, och sedan själva for och grävde upp liken efteråt. Över trehundra färska lik fick man tag i per säsong och vinsten, enligt Naples, var tusen pund (en gigantisk summa) som man mestadels söp upp. Blev de inte av med alla kroppar sålde de överskottet till Edinburgh där bristen på medicinskt material var ännu större än i London.
Efter att man tagit del av utredningens resultat antogs år 1832 Anatomy Act, som garanterade att kirurger och vetenskapsmän fick legal tillgång till medicinskt material och döda kroppar. Och med det upphörde gravplundringen, och de döda fick äntligen vila i frid.
GABRIELLA HÅKANSSON är frilansskribent och författare, som ägnat tolv år åt att läsa och skriva om det historiska London. Här låter hon oss följa med på en resa bland galgplatser, porrsamlingar, skrattgasattacker och liktjuvar i maskopi med kirurger.
