”Orbis non sufficit” – ”The world is not enough” eller på svenska: ”Världen räcker inte till” – står det på släkten Bonds vapensköld. En passande devis för den hemlige agenten som rastlös globetrotter och lyxkonsument med rätt att döda. Kanske är det därför som hemmabasen Lon­don bara skymtar förbi som hastigast i Ian Flemings roma­ner 1953–1966 och under filmseriens första femtio år.

Flemings Bondäventyr, med början i Casino Royale, för­ lägger åtminstone delar av berättelserna till den brittiska huvudstaden. Inslagen är emellertid långt ifrån några ingående London­skildringar, vilket sannolikt beror på att Fleming flyttade till Jamaica några år efter andra världs­kriget och gjorde Bond till en kosmopolit som sig själv. Samtliga böcker är författade på hans residens Goldeneye, beläget på den jamaicanska nordkusten och döpt efter en militäroperation under krigsåren.

James Bond privat

Var bor James Bond? Det är den kanske första frågan man ställer sig inför en stadsvandring i agentens spår. Till skill­nad från berättelserna och filmerna om Sherlock Holmes, hyresgäst på 221B Baker Street, får emellertid varken läsa­ren eller biobesökaren veta den exakta adressen till James Bond. Enda ledtråden till hans ombonade våning, som i Flemings böcker sköts av skotska hushållerskan May, är att den ligger någonstans längs King’s Road vid en ”square”, alltså en av stadens många inhägnade, fyrkantiga trädgår­dar. En vanlig gissning är 30 Wellington Square.

Området kring King’s Road kan tyckas välvalt för en playboy. Här föddes under 1960­-talet det som skulle kallas Swinging London, en ung, frigjord och festglad stad på de viktorianska ruinerna av det fallna brittiska imperiet. Först invaderade modsen gatan med sina per­sonligt stajlade Lambretta­skotrar. Mot slutet av decen­niet tog hippierna över och hade det kortlivade Chel­sea Drugstore (1968–71) i hörnet av Royal Avenue som sitt favoritställe. Idag är stället främst ihågkommet för skivbutiken där Stanley Kubrick spelade in en scen till A Clockwork Orange (1971). Punkgenerationen tänker förstås snarare på Malcolm McLarens butik SEX, som fanns på nummer 430. Där ekiperade designern Vivienne Westwood grupper som Sex Pistols och gjorde second hand till högsta mode.

Men Bond var allt annat än swinging. Fleming hatade den populärkultur som växte fram i efterkrigstidens Stor­britannien, och missnöjet har spillt över från romanerna till filmerna med Sean Connery. I Goldfinger (1964) kan man höra Sean Connerys 007 muttra: ”Vissa saker låter sig inte göras, exempelvis att dricka Dom Pérignon, årgång 1953, varmare än 38 grader Fahrenheit. Det är lika illa som att lyssna på The Beatles utan hörselskydd!”

Nej, Bond är en man rotad i det förgångna. Han håller fast vid att den bästa bilen är en Bentley av 1930 års modell med 41⁄2­litersmotor. Supertrimmad med laddningskom­pressor och fintrimmad till att göra hela 160 kilometer i timmen ”när han så önskar”, vilket förstås är varje gång han gör vägarna osäkra. Modellen överraskar kanske med tanke på att den ikoniska Bondbilen är en Aston Martin DB5. Den introducerades emellertid först 1963 lagom till att med extrautrustning från Q medverka i filmen Goldfinger. Till agentens leksaker hör bland annat inbyggda kulsprutor i fronten, oljespruta i aktern för att förföljarna ska halka av vägen och en katapultstol på passagerarsidan.

En av de bilar, modell Aston Martin DB5, som användes i filmen Skyfall. Foto: DeFacto

Trots sin förment ungdomliga image är alltså Bonds jaktmarker knappast ungdomskulturens rockklubbar och diskotek. Han hänger hellre på Londons exklusiva butik­ och restaurangstråk för att tillfredsställa sitt omättliga behov av lyxvaror. En shoppingrunda med Bond under 1950-­ och 60-­talen hamnar sannolikt på Savile Row för in­ förskaffandet av en ny skräddarsydd kostym och en tur till Grosvenor Street för att bunkra handrullade cigaretter från Morland & Co. Bond röker sjuttio cigaretter per dag utom vid hårdträning, då han skär ner till tjugo.

Några år i mitten av 1960-­talet fanns det till och med särskilda Bondbutiker i världsmetropolerna London, Paris och New York. Där såldes det mesta som produktplacerats i både romanerna och filmerna. Idag har Bondbutikerna återuppstått på nätet, fast i påvrare upplaga. Frågan är om James Bond själv skulle köpa något i deras kollektion av billiga T-­tröjor och nyckelringar med 007­-logotyper. Jag tvivlar på det. Bond är nämligen en kosmopolitisk konnäs­sör, som njuter av livets goda mellan äventyren. Såväl av märkesvaror som av vin, kvinnor och mat.

Hemma i London delar han favoritrestaurang med sin upphovsman: Scott’s. Fram till 1967 låg den på Coventry Street. Därefter har Scott’s legat i Mayfair, på adressen 20 Mount Street. Kingsley Amis, författaren till den första Bonduppföljaren som inte signerades av Fleming, Colonel Sun (1968), skrev 1988 en recension av Scott’s som ”luxu­rious to the safe side of vulgarity”. Med andra ord ett säkert ställe för att spana in den brittiska överklassen, vilket fick IRA att attackera restaurangen två gånger under 1975 med dödligt resultat.

Champagnen som associeras med James Bond. Foto: Wikipedia/Thor.

En typisk Bondmeny är ostron (hans afrodisiaka) med en flaska Cristal­champagne, därefter ugnsstekt ripa med Black Velvet (en cocktail på Guinness och champagne). Ni som vill visa er på styva Bond­linan när det gäller vod­ka-martini­beställningar kan glömma den där banala ”sha­ken, not stirred” ­klichén. Den är så uttjatad att Bond själv tröttnat. När en bartender i filmen Casino Royale (2006) frågar om saken klipper 007 av honom med ett bryskt: ”Do I look like I give a damn?”

Gör som Bond och beordra en drink på det sofistikera­de receptet ”Vesper”, uppkallat efter den förföriska men svekfulla Vesper Lynd: tre delar Gordon’s Gin, en del vod­ka (Wolfschmidt i romanerna, Smirnoff i filmerna) och en halv del Kina Lillet (numera omdöpt till Lillet Blanc). Skakas väl så att den blir iskall. Serveras med en tunn skiva citronskal i ett champagneglas.