London från järnåldern till saxarna

Vy över London och Themsen

I dag är London en världsmetropol. Men hur grundades storstaden? Historikern Dick Harrison skriver om Londons ursprung.

Ursprunget – det förljugna och det jordnära

Om vi skall sätta tilltro till Geoffrey av Monmouth, en walesisk historieskrivare på 1100-talet med synnerligen liberal inställning till vederhäftighetens principer och begåvad med en för skröneproducenter behaglig avsaknad av källkritik, grundades London som en indirekt följd av trojanska kriget. I svallvågorna av grekernas blodiga seger emigrerade trojanska ädlingar på 1100- eller 1000-talet f Kr från Mindre Asien på jakt efter nya länder att ­befolka. En av dem, Aeneas, hamnade i Latium och blev romarnas anfader. En av hans ättlingar, en man vid namn Brutus, for till England. I Geoffreys storverk, Historia Regum Britanniae, ”Historien om Britanniens kungar”, berättas att Brutus, efter att hans män besegrat jätten Gogmagog, grundade staden Caer Troia, på latin känd som Troia Nova (”Nya Troja”), som långt senare bytte namn till London. I dessa nejder härskade under det millennium som följde trinovanternas kungar, ärorika keltiska monarker som till slut måste böja sig för det romerska imperiets legioner.

Men Geoffrey ljuger. Syftet är välkänt. Han ville ge sitt land ett förflutet att yvas över, detta i linje med hur historia skapades på medeltiden för att passa ett politiskt syfte. Geoffreys berättelse om Brutus, London och järnålderns brittiska kungar är lika falsk som den svenska Lilla rimkrönikans uppgift att den förste götakungen Erik, som skall ha varit samtida med patriarken Abrahams farfar, lät odla upp Danmark, som därför rätteligen bör vara skattskyldigt under Sverige. Det var god propaganda när det skrevs, tusentals år efter de händelser skribenterna utgav sig för att skildra. Men det är inte sant.

Den trista sanningen är att arkeologerna inte har hittat några som helst belägg för att dagens London har föregåtts av en förhistorisk stad eller ens by. London är väl utgrävt av arkeologer, men mödorna har inte hjälpt. Förvisso har folk bott i trakten länge, men för tiden före romarnas ankomst har man bara hittat ströfynd som visar på förekomsten av jordbruk, begravningar och gles bebyggelse. Slätterna vid Themsen var landsbygd. Det faktum att man på senare tid har funnit lämningar efter sten- och bronsåldersanläggningar av trä vid floden är endast tecken på att folk i trakten behövde broar, inte att de behövde en stad. Fynd av vapen vittnar om strider och maktkamp, inte på befästningar som kan mäta sig med Towern.

Fördjupa dig i Dick Harrisons kritikerrosade tvåbandsverk Englands historia (2018).

Londons historia, såsom vi känner den från både skriftliga källor och arkeologisk forskning, började med romarna. År 43 e Kr invaderades Britannien av kejsar Claudius, och nykomlingarna dröjde inte med att anlägga baser för sitt herravälde. Inom loppet av ett decennium hade de grundat Londinium som ett nordligt Rom, beläget på den punkt där områdets dominerande flod Themsen – som romarna kallade Tamesis – var så smal att det inte medförde några större svårigheter att bygga en bro. Staden var liten, belägen i den del av dagens London som idag kallas City, men strategiskt viktig. Sedan den bränts ned under ett uppror omkring år 60 byggde romarna upp den på nytt, och under de fredliga tider som följde blomstrade Londinium.

På 100-talet trängdes tiotusentals invånare på de välplanerade små gatorna och torgen. Tempel, termer och en amfiteater förgyllde tillvaron för stadsborna. Londinium var romarnas främsta utpost norr om Engelska kanalen och i allt väsentligt Britanniens huvudstad. Under decennierna kring år 200 omgärdades den på landsidan av en tre kilometer lång stadsmur, vars rester ännu kan beskådas här och var, till exempel vid Tower Hill. Muren kompletterades i mitten av 200-talet av befästningar mot floden, sedan sjörövare börjat ta sig in i landet via Themsenmynningen.

Tower Bridge 2020, i rusningstrafik.
Tower Bridge 2020, i rusningstrafik. © Maria Lundin Osvalds

På 100-talet trängdes tiotusentals invånare på de välplanerade små gatorna och torgen. Tempel, termer och en amfiteater förgyllde tillvaron för stadsborna. Londinium var romarnas främsta utpost norr om Engelska kanalen och i allt väsentligt Britanniens huvudstad. Under decennierna kring år 200 omgärdades den på landsidan av en tre kilometer lång stadsmur, vars rester ännu kan beskådas här och var, till exempel vid Tower Hill. Muren kompletterades i mitten av 200-talet av befästningar mot floden, sedan sjörövare börjat ta sig in i landet via Themsenmynningen.

Londons första storhetstid fick ett abrupt slut när romarna lämnade ön. Ännu på 300-talet var nuvarande England stabilt romerskt, med rika storgods och en intakt försvars­vall mot norr, Hadrianus mur. Från och med 383 började emellertid trupperna dras tillbaka från ön, först för att användas i romerska inbördeskrig, senare för att brukas till kontinentens försvar. Slutet kom 407, då nästan alla kvarvarande romerska soldater överfördes till Gallien, som var i stort behov av hjälp sedan fientliga folk korsat Rhen föregående år. De brittiska kelterna fick klara sig själva, något som måste ha blivit skrämmande uppenbart under en saxisk räd år 408. Två år senare skrev kejsar Honorius till Britanniens städer att de hädanefter själva måste ta ansvar för sitt försvar.

Därmed gled ön in i the Dark Ages, de sekler som i populärkulturen har kommit att förknippas med kung Artur och riddarna kring runda bordet. Epoken präglades av fejder mellan furstar och av kristen mission från både Irland och kontinenten. Britanniens sönderfall på 400-talet är inte känt genom skriftliga källor, men att döma av det resultat som framträder i senare seklers historieskrivning delades ön upp i ett trettiotal lokalpolitiska enheter, i vilka stormän grep makten och utvecklade fattiga men energiska monarkier. Till de stora förlorarna hörde städerna. När den romerska administrationen och imperiets skatteväsen urholkades fanns det inte längre något demografiskt underlag för större tätorter. Londinium var nästan övergivet i slutet av 400-talet.

Saxare och normander

Östra och södra Britanniens nya herrar var angler, saxare och jutar, stridbara kolonister som först anlitades för att värna kusterna och i nästa skede tog över makten själva. Dessa anglosaxare, som vi brukar kalla dem med en samlingsterm, hade ingen erfarenhet av stadsliv och föredrog att vistas i gårdar och byar. Eftersom det romerska London låg mitt i saxarnas territorium kom regionen att gå under namnet Middlesex.

Länge trodde man att Londons historia tog en månghundraårig paus när saxarna erövrade landet, men på senare tid har denna uppfattning reviderats. Tack vare arkeologiska utgrävningar vet vi att nykomlingar redan i ett tidigt skede – bevisligen på 500-talet, kanske på 400-talet – slog sig ned intill de gamla romerska murarna. En större bybebyggelse växte fram väster om det gamla romerska London, kring den gata som idag är känd som The Strand. När vi får skriftliga källor om orten kallas den Lundenwic. Efterledet -wic syftade på att det bedrevs köpenskap. Med andra ord: saxarna vid Themsen ansåg sig behöva en köpstad, av praktiska skäl, för kommers, inte för administra­tiva syften. Detta – att London expanderade till följd av konkreta behov underifrån – kom från och med nu att känneteckna stadens utveckling. Det romerska Londinium hade varit en skapelse av överheten. Medeltidens London var en skapelse av och för vanligt folk.

En av de för framtiden viktigaste förändringarna var av andlig natur. I början av 600-talet anammade kung Saeberht av Essex kristendomen. Eftersom Saeberht kontrollerade Lundenwic kom även saxarna vid Themsen att få sin beskärda del av missionen. Det lär ha varit vid denna tid som den första medeltida kyrkan – den äldsta föregångaren till St Paul’s Cathedral – byggdes innanför Londons romerska murar, men det dröjde till 650-talet innan den nya läran slutgiltigt hade segrat i staden.

En tidsresenär till London på 700- och 800-talen hade inte sett några större likheter mellan dagens storstad och dåtidens centralort, som kännetecknades av låg trähusbebyggelse vid förfallna murar, utan administrationslokaler och med en oansenlig kyrka. Det var inte svårt för vikingarna att upprepade gånger plundra och ödelägga den lilla köpstaden. Sedan Alfred den store av Wessex återtagit London på 880-talet såg han till att stadsborna flyttade sina bostäder från Lundenwic till de övergivna romerska kvarteren, där försvarsmöjligheterna var bättre. Murarna sattes åter i stånd och en befäst förstad anlades söder om Themsen. Den senare utvecklades till Southwark, medan det gamla Lundenwic under påföljande sekler började refereras till som Aldwich, ”den gamla köpstaden”.

Därmed var grunden lagd till det London som under hundratals år skulle växa sig allt större, mäktigare och rikare. De anglosaxiska och danska kungar som kämpade om makten över England på 900- och 1000-talen prioriterade samtliga kampen om just London, som ofta var den sista utposten att falla i de många krig som förhärjade landet. På 1000-talet kompletterades bebyggelsen i och kring de gamla murarna av ett nytt maktcentrum i väster, där ett kloster – Westminster, ”västra klostret” – anlades, och där kungarna gärna uppehöll sig. Efter att den normandiske hertigen Vilhelm Erövraren besegrat anglosaxarna i slaget vid Hastings år 1066 lät han kröna sig till kung i Westminsters klosterkyrka, föregångaren till dagens Westminster Abbey. Den rumsliga maktfördelningen hade kommit för att stanna. Än idag är Londons gamla City huvudsakligen en plats för banker, försäkringsbolag och kapital, medan kyrkan, kungamakten och Storbritanniens regering och parlament håller till i Westminster.

London City skyline
London City – i dag som då – ekonomisk centrum i Storbritannien. © Maria Lundin Osvalds

Vilhelm Erövraren var själv ansvarig för en av de mest bestående förändringarna av Londons kulturlandskap när han anlade en försvarsborg av sten omedelbart öster om staden. Borgen byggdes sedermera ut och har blivit ett av Englands kändaste landmärken: Towern. Samtidigt som han därmed stärkte banden mellan staden och kungamakten visade Vilhelm respekt för Londons borgare genom att garantera dem omfattande privilegier. Stadens självstyrelse skulle utvecklas betydligt under hans efterträdare.

Det hög- och senmedeltida London var måhända oansenligt till ytan, med trånga gränder och idel trähus, men det var också en av Nordeuropas främsta handelsstäder, med förmögna skrån och gillen, en inflytelserik borgmästare – Lord Mayor – och gott om utländska köpmän. Tyska Hansan upprättade ett kontor i staden. Londons rikedom och politiska centralställning avspeglade sig i en dramatisk historia med våldsamma uppgörelser både innanför och utanför stadsmurarna. En av de mest minnesvärda konfrontationerna ägde rum år 1381, när bönder, präster och borgare i södra England reste sig i uppror mot överheten och stormade London. Staden plundrades, och många byggnader blev lågornas rov. Striderna upphörde först sedan upprorsledaren Wat Tyler handgripligen dödats i Smithfield av borgmästaren William Walworth.

Dick-Harrison fotograf Karolina Rosenqvist
Dick Harrison ©Karolina Rosenqvist

 

DICK HARRISON är professor i historia vid Lunds universitet. Harrison fick Augustpriset för sin bok om pesten, Stora döden (2000). Han är aktuell med det kritikerrosade tvåbandsverket Englands historia (2018), utgiven på Historiska Media.

Tema London

Meny