Politik i England: Maktens centrum

Journalisten Katarine Marçal skriver om politik i England, det politiska London och om hur staden växt fram ”higgledy­piggledy”.

Klockan sex varje kväll sänder BBC 4 den berömda klock­ans slag, live varje dag sedan 1922.

En mikrofon är placerad uppe i klocktornet och så börjar artonnyheterna.

Det brittiska parlamentets klocka, mer känd som Big Ben, är synonym med London och med brittisk politik. Radiolyssnarna hör slagen innan turisterna som samlas på marken gör det. Det tar längre tid för ljudet att färdas de 96 meterna nerför klocktornet än att nå ut över hela landet. Mikrofonen sitter så nära klockan som det bara går. Det är den största klockan i tornet som heter Big Ben. Inte tornet. Det döptes 2012 om till Elizabeth Tower, till drottningens 60-­årsjubileum. Tidigare hade det bara gått under namnet ”Klocktornet”.
Efter att ha gått en tredjedel av de 334 trappstegen upp kommer man till ett fängelserum. Där brukade parla­mentsledamöter som bröt mot reglerna i kammaren låsas in. Senast fängelserummet användes var 1880 när Charles Bradlaugh, en nyvald ateist från Northampton, vägrade svä­ra trohet till drottning och bibel. Han blev inlåst över natten.

SW1 står det på gatuskyltarna här i parlaments­ och regeringskvarteren. London är en stad som man navige­rar i utifrån postnummer. Frågan ”Var bor du?” besvaras ofta med en för besökare svårbegriplig bokstavs­ och sif­ferkombination. I London måste du alltid veta vilken post­kod du ska till. Utan postnummer är en gatuadress relativt meningslös: det finns 34 Victoria Road. Ska du till Victoria Road i W8 eller Victoria Road i NW6.

Det var sir Rowland Hill, frimärkets uppfinnare, som de­ lade upp den brittiska huvudstaden i distrikt, allt för att postutdelningen skulle gå snabbare: E, EC, N, NW, SE, SW, W och WC.

E står för öst, EC för öst/centralt, N för norr, NW för nordväst, SE för sydöst, SW för sydväst, W för väst och WC för väst/centralt. Till bokstäverna kom sedan siffror under det första världskriget. Regeln i London är att ju hö­gre siffra som kommer omedelbart efter bokstäverna, de­sto längre från centrum befinner du dig. I E20 finns den olympiska parken, i E1 reser sig däremot finansvärldens skyskrapor. I N1 ligger King’s Cross Station och i N22 är du långt ute i förortslandskapet bland villor och parker i Winchmore Hill. I SW1 hittar du förutom parlament och premiärminister drottningen: Buckingham Palace ligger här på den sydvästra kanten av världsstadens absoluta mitt.

Londonborna har starka åsikter om postnummer. För­domarna är uttalade. Det här är inte en berättelse om två, utan om fyra städer. Norra London är intellektuellt, söd­ra London är farligt, västra London är snobbigt och östra London är fattigt.

Det är i alla fall vad folk säger.

I norra London vandrade på sin tid Karl Marx och Sig­mund Freud och här i Hampstead, Highgate och Primrose Hill är både det judiska och det intellektuella arvet tydligt. Södra London bombades svårt under blitzen och har tradi­tionellt varit ruffigare och farligare. Men det är inte längre så enkelt: idag reser sig Tate Modern vid Themsens södra strand och kön för att få en ”flat white” på Borough Mar­ket kan sträcka sig runt kvarteret. Brixtons nattklubbar har gjort området till ett av stadens mer eftersökta och hus­priserna har följt med upp. Samma sak har hänt i stadens östra delar: arbetarklassens traditionella East End med sin höga andel etniska minoriteter har hipsterifierats. Tatue­ringar, skägg, secondhandaffärer och konceptrestauranger fyller Hoxton Square och London Fields. I Victoria Park cyklar barn med trendkänsliga föräldrar och huspriserna i Shoreditch i östra London är idag i nivå med Notting Hills. Sanningen om västra London, till vilket Notting Hill hör, är på samma sätt inte bara dyra handväskor längs King’s Road, Chelsea­traktorer (öknamnet på fyrhjulsdrivna bi­lar i stan), ryska oligarker och unga män i röda byxor. Det är femton minuters promenad mellan Notting Hill och Shepherd’s Bush, och om Notting Hill nuförtiden präg­las av barnflickor som lämnar uniformerade barn på pri­vatskolor är Shepherd’s Bush fyllt av snabbmatställen som säljer friterad kyckling samt av halalslaktare och affärer med skyltar på polska. Allt detta är också västra London.

Stereotyperna är på många sätt just stereotyper.

Att memorera 25 000 gator

Gatuskyltarna i London bär stolt sina postnummer och cykelbud och taxibilar navigerar utifrån dem. Det är post­numret du måste slå in i mobilens gps, annars riskerar du att hamna fel. Det tar tre till fyra år av heltidsstudier att bli taxichaufför här.

För att få köra stadens ikoniska svarta taxibilar måste du ha vad som kallas för ”the knowledge”: du måste med and­ra ord ha memorerat 25 000 gator och tusentals landmär­ken hela vägen ner till i vilken ordning de olika teatrarna kommer när du kör nerför Shaftesbury Avenue. Slutten­tan, ”the Knowledge of London Examination System” tar ofta tolv försök att klara. Forskare vid University College London har upptäckt att Londons taxichaufförer utveck­lar en ovanligt stor hippocampus, den del av hjärnan som hos fåglar och djur är associerad just till navigation. Det är inte konstigt. Staden går helt enkelt inte ihop: detta är en världsstad med över 8 miljoner invånare som delvis fortfa­rande utgår från en medeltida stadsplan.
Egentligen är det lite ironiskt att det är just parlamen­tets klocktorn som har blivit symbol för London. Detta är nämligen en stad där politiken, jämfört med i många andra europeiska huvudstäder, har spelat en rätt begränsad roll.

I alla fall när det gäller att forma själva staden.

Steen Eiler Rasmussen, professor i arkitektur från Köpen­hamns universitet, skrev 1937 ”London: the Unique City” en bok som blev en klassiker. Här argumenterar han för att London är speciellt eftersom staden inte är ”koncentrerad” som de stora städerna på kontinenten. Där andra städer ut­satts för storslagna ombyggnadsplaner från monark och par­lament har London växt fram organiskt, det är därför som staden är så utspridd: mer ett nätverk av byar än något annat.
Vid norra änden av London Bridge, i korsningen mellan Fish Street Hill och Monument Street, finns det 62 meter höga minnesmärket över den stora branden i London, den som mer eller mindre totalförstörde staden det ödesdigra året 1666. Elden startade i ett bageri på Pudding Lane 62 meter därifrån, därav monumentets höjd.
Minnesmärket kallas bara för The Monument.

Under fyra dagar spred sig elden över staden och gjorde 70 000 av Londons drygt 80 000 invånare hemlösa. Mellan 130 00 och 14 000 hus och runt 90 kyrkor gick upp i rök, inklusive föregångaren till St Paul’s Cathedral.

Efter branden hade arkitekten Christopher Wren stor­slagna planer på att resa London ur askan som något nytt. Ut med medeltida gränder och in med breda boulevarder och stora torg precis som barockens ideal dikterade. Andra arkitekter drömde om att äntligen få ett rationellt London: ett precist rutnät av gator som skulle göra det enkelt att na­vigera in i den nya tiden. Vad som istället hände var väldigt engelskt. Butiksägare och småföretagare började bygga upp sina nerbrunna affärer och hem där de en gång hade stått. Äganderätt, personlig frihet och kommers ignorera­ de diktaten från ovan: därför är London fortfarande kaos. Eller som engelsmännen säger: higgledy­piggledy.

Så gillar Londonborna i alla fall att berätta historien. I verkligheten spelade antagligen det faktum att landet låg i krig med Holland en större roll. England hade inte råd att bygga om sin huvudstad.
Dessutom lyckades man på politisk väg faktiskt göra många gator bredare. Det är svårt att tro när man försö­ker trycka sig själv genom den, på sina smalaste ställen, 38 centimeter breda Brydges Lane i Covent Garden, på väg till någon av West Ends teatrar.

Steen Eiler Rasmussen betraktade hur som helst Lon­dons organiska framväxt som en triumf för den engelska idén om individens frihet. London såg ut som det gjorde eftersom det var en stad dominerad inte av stat, centrali­serad byråkrati, tyranner, grandiosa planer eller monar­ker, utan av just individuell frihet, politiskt oberoende, privata förmögenheter och kommersiella värden. London hade utvecklats på samma sätt som den engelska rätten, menade han.

Storbritannien är ett av bara en handfull länder som fort­ farande saknar en skriven konstitution. Istället har man en så kallad de facto­-författning, lagar, traktat och sedvänjor som sträcker sig hela vägen tillbaka till Vilhelm Erövrarens tid. Det hela har likt London fått utvecklas organiskt.

Higgledy­piggledy.

Arkitekten Christopher Wren med sina planer för ett annat London fick nöja sig med att bygga monumentet över branden, det som alltså fortfarande reser sig i antik stil över vad som nu är stadens finansdistrikt. Han ritade även över femtio kyrkor, bland annat en ny St Paul’s Ca­thedral. Kyrkan med sin kupol var fram till 1967 stadens högsta byggnad.

KATRINE MARÇAL är journalist på Dagens Nyheter och författare. Hon beskriver det politiska spelet i London, och berättar om en parlamentsbyggnad med åtta barer och en stad i staden bestående av banker och finansföretag.