”Londons tunnelbana är inte bara världens äldsta, den är också världens bästa”. Amanda Svensson skriver om varför hon älskar Londons tunnelbana.
Jag älskar tunnelbanor, och mest av alla tunnelbanor älskar jag Londons tunnelbana. Jag älskar tunnelbanekartor, och mest av alla tunnelbanekartor älskar jag Londons tunnelbanekarta. Jag älskar doften av tunnelbana, och mest av allt älskar jag doften av Londons tunnelbana (även om Paris är en tät tvåa). Och så vidare, i all oändlighet. Man skulle också kunna säga så här: Londons tunnelbana är inte bara världens äldsta, den är också världens bästa.
Det finns en speciell känsla av förundran och livslust som väcks i Londons tunnelbana. Man kan få den av att göra ett perfekt byte, som mellan södergående Victoria line och dito Piccadilly på Finsbury Park Station – man kliver av, går genom ett hål i väggen och på andra sidan står, som genom ett mirakel, alltid ett tåg och väntar med vidöppna dörrar. Den dyker upp när man ser en man göra pullups i handräcket under rusningstrafik utan att någon medpassagerare ens höjer på ögonbrynen. Eller när man ser så kallade karriärkvinnor omsorgsfullt lägga en hel makeup samtidigt som de trycker i sig en macka och håller igång ett samtal med en kollega tre säten bort. När man ser solen blänka i skenorna en vårmorgon på Shoreditch High Street, eller en duva som flyger tvärs igenom tågvagnen på Highbury & Islington, eller känner doften av regnet som öser ner en decimeter framför ens näsa när man trycker sig mot väg gen på Paddingtons plattform för södergående Circle line. När man förs framåt av en våg av människor, på en gång hotfull och trygg, på väg upp eller ner i trapporna på en av de alltför många stationer som saknar rulltrappor. Många av de här fenomenen går förstås att iaktta eller uppleva i andra städer, på andra publika transportmedel, men bara Londons tunnelbana har dem alla. Jag vågar mig på att påstå att all romantik som omgärdar underjordisk kollektivtrafik har en och samma moder, och det är London Underground. Alla andra tunnelbanesystem är trots allt blott bleka kopior. Londons är originalet, och som sådant det mest komplexa, det rikaste, det mest genomsyrade av liv, lust och leda.
Tunnelbanesystem kommer i alla former. Jag var för snart tio år sedan i Buenos Aires, där tunnelbanesystemet av någon outgrundlig anledning hade formen av en gaffel – ett antal linjer som löpte parallellt helt onödigt länge, för att sedan delas upp i ett antal horisontellt positionerade tänder.
Det var naturligtvis extremt opraktiskt, för skulle man ta sig från en punkt på en gaffelspets till en punkt på en annan var man tvungen att åka hela vägen tillbaka till ”handtaget” och sedan ut igen, istället för att bara åka tvärs över. Berlins tunnelbanesystem har liknande brister – det är svårt att ta sig effektivt från forna västsidan till forna öst, det finns en känsla av tröghet i systemet som hänger kvar sedan murens tid, trots att det egentligen är hyfsat välintegrerat. Under jorden är envis på så sätt. De mönster som människor byggt upp under många år förändras inte så lätt.
Inte heller Londons tunnelbana är perfekt i ett strukturellt hänseende. Tvärtom, den är ett monster. Ett vackert och beundransväckande sådant förvisso, men likväl ett monster. Den ständigt överbelastade London Underground är en gigantisk, dallrande kökkenmödding, resultatet av mer än hundra års spretiga visioner hos teknikidealister, sociala reformatorer, kallhamrade kapitalister, amerikanska storfräsare och vanliga hederliga kommunpampar. Londons tunnelbana har helt enkelt inte kommit till genom en ge nomtänkt design, utan pusslats ihop bit för bit, sträcka för godtyckligt valda sträcka. Den är, i all sin tekniska triumf, en organisk varelse och som sådan fortsätter den att växa i takt med att staden växer.
Eller – egentligen är det nog tvärtom. Alla som någon gång letat efter bostad i London vet att inget, och jag menar inget, har lika stor betydelse för prisnivån som närheten till en tunnelbanestation. Inget orsakar värdestegring på bostäder – och därmed också massiva nybyggen – som en utlovad ny tunnelbanesträcka. Och så har det sett ut sedan tunnelbanans begynnelse. Det är ett faktum att London, en stad som svällde upp som en ballong mellan 1850 och 1900, inte hade existerat i sin nuvarande form utan tunnelbanan. Bostads och tunnelbanebyggare har alltid samarbetat, och gör så än idag – när Northern line 2020 utökas med två stationer söderut, vid Battersea Power Station och Nine Elms, är det ett projekt delvis finansierat av det bostadsbolag som genomför en omvandling av det gamla kraftverket till lyx bostäder. Inte ens mångmiljonärer vill bo någonstans där det inte finns tunnelbana – så djupt rotad är tunnelbanan i Londons själ.
Runt denna institution har med tiden en hel idévärld vuxit upp. Tunnelbanan är en plats för myter och legender, för politiska strider, estetiska experiment och konstnärliga utsvävningar. Den är Londons livsblod, men också dess svarta galla. Den som stiger ner under jord blir för en stund en annan, och vissa kommer aldrig tillbaka upp igen. För dem som kommer upp är världen varje gång ny – man har tagit sig från en plats till en annan utan att riktigt förstå hur det gick till.
Att tänka sig London utan tunnelbana är som att tänka sig New York utan skyskrapor, Paris utan Eiffeltorn eller Stockholm utan solglitter i Riddarfjärden. Men det fanns förstås ett London före tunnelbanan, ett London som blott var en bråkdel av dagens. 1863 var året då stadens struktur förändrades för alltid.
Texten publicerades första gången 2017 i Karavan Puls London.
AMANDA SVENSSON är författare, översättare och litteraturkritiker.