London – imperiets krona

Trafalgar Square i London

I vår avslutande del av Londons historia skriver Dick Harrison om ett globalt kolonialvälde, London under andra världskriget och sent 1900-tal. Harrison blickar även framåt – vad är Londons framtid?

Imperiets krona

Den utveckling som tog sin början efter 1666 års brand fortsatte utan avbrott på 1700-­talet och 1800­-talet. Från att ha varit huvudstad i ett litet land i Västeuropas utkant blev London centrum för ett globalt kolonialvälde, ett imperi­um över vilket solen aldrig gick ned. År 1800 levde 1 mil­jon invånare i London, ett sekel senare 6,7 miljoner. Här fanns Bank of England, Lloyds och Rothschilds, världens ledande banker och finansinstitut, och en vidsträckt hamn där fartyg från hela världen lade till med varor för såväl in­hemsk konsumtion som vidareexport. London blev navet i ett handelsnätverk av tidigare aldrig skådat slag, och folk från hela jorden flockades till den svällande metropolen. På Fleet Street, Londons tidningsgata, bedrev journalister och redaktörer opinion, och överallt i staden etablerades kaffehus och pubar med ivrigt debatterande och drickande kunder.

Huvudstadens yta ökade kontinuerligt och sträckte sig mot Islington, Lambeth och andra gamla byar och platser som raskt transformerades till storstad. Nya broar band samman kvarteren norr och söder om Themsen; före 1739 hade London endast haft en bro, London Bridge, som vis­ serligen tjänat stadsborna väl sedan 1200-­talet men som nu blivit otillräcklig. År 1836 öppnades stadens första järnväg, som förband London Bridge med Greenwich. Några år senare hade London erhållit mängder av tågstationer som fått klassikerstatus i järnvägshistorien – Euston, Padding­ ton, Fenchurch Street, Waterloo, King’s Cross, St Pancras. De första tunnelbanelinjerna började byggas 1863.

En strålande kulmen på 1800­-talets tilltagande brittiska självmedvetenhet var världsutställningen i London 1851, då sex miljoner besökare kunde beundra Storbritanniens indu­striella, vetenskapliga och kulturella framsteg. Även om det specialbyggda Kristallpalatset, Crystal Palace i Hyde Park, där utställningen arrangerades, inte längre finns kvar min­ner det väldiga Albert Memorial från 1872 om en av utställ­ningens främsta initiativtagare och organisatörer, drottning Viktorias tyske prinsgemål Albert, som avled 1861. Mitt emot monumentet ligger Royal Albert Hall, en av världens mest berömda konsertsalar, som slog upp dörrarna 1871.

Fördjupa dig i Dick Harrisons kritikerrosade tvåbandsverk Englands historia (2018).

Monumentet och konsertsalen är bara två av de många byggnadsverk som restes under 1800-­talet och som idag definierar London för miljoner turister. Houses of Parlia­ment (egentligen Palace of Westminster), där överhuset och underhuset sammanträder, byggdes i nygotisk stil mellan 1840 och 1870. Klocktornet, som brukar kallas Big Ben efter den stora klockan, stod färdigt 1859. Trafalgar Square med Nelsons höga kolonn öppnades för allmän­ heten 1844, några år efter att National Gallerys byggnader vid torget hade färdigställts. Tower Bridge, den ikoniska bron mellan Southwark och Towern, byggdes mellan 1886 och 1894.

National Gallery London
National Gallery London.

Det fanns en baksida till den hastiga tillväxten. Mot de mondäna miljöerna i Mayfair och Belgravia stod slum­ kvarteren i norr och öster. Myndigheterna låg länge åtskil­ liga steg efter den demografiska och rumsliga expansionen. Hygien­, infrastruktur­ och hälsoaspekter var djupt efter­ satta, och epidemiska sjukdomar grasserade. Avfall från både industrier och privata hushåll tömdes rakt ut i Them­sen, med lätt förutsägbara resultat. Under sommaren 1858 fick hettan floden att stinka som aldrig förr (”The Great Stink”), vilket äntligen föranledde politikerna att lyssna till ingenjören Joseph Bazalgette, som översåg konstruktionen av ett nytt avloppssystem.

Ett annat bekymmer var luftföroreningarna. Idag omges de nästan av ett romantiskt skimmer – knappast någon hälsofara har blivit lika omskriven och införlivad med vårt historiska minne som Londondimman, the London fog. Vad få vet är att eländet har medeltida anor och orsakade klagomål redan på 1200-­talet, då Edvard I sökte förbjuda koleldning eftersom den resulterade i alldeles för mycket rök. Problemet växte med staden och påtalades upprepade gånger på 1600-­talet, utan att något gjordes. Förorening­arna var som allra värst från andra hälften av 1800­-talet till 1950-­talet, då de blev så farliga – fler än 4 000 människor dog i the Great Smog 1952 – att myndigheterna såg sig tvungna att införa drakoniska lagar för att bli av med all kolrök och svaveldioxid.

Fattigdomen drog också med sig prostitution, krimi­nalitet och en allmänt osäker stämning, som lätt kunde explodera i gatumord, kravaller och våldsamma politiska upplopp. Det var detta Fattig­London som Charles Dick­ens odödliggjorde i romaner som Oliver Twist och Barnaby Rudge. Ett dystert exempel på vad de sociala jäsning­arna kunde leda till är Gordon Riots, Gordonkravallerna, år 1780, som började som en fredlig antikatolsk protest och urartade till en våldsam plundringsorgie. Kyrkor och fängelser attackerades och förstördes. Lugnet lade sig först sedan armén kallats in och omkring 285 personer skjutits ihjäl.

För att få bukt med brottsligheten inrättades en polisstyr­ka, Bow Street Runners, år 1750. År 1829 togs nya krafttag med Metropolitan Police, ofta räknad som världens första professionella poliskår. Polismännen kom att kallas bobbies efter initiativtagaren Robert Peel. Ansträngningarna till trots stod polisen maktlös inför de bestialiska mord på prostituerade som begicks mellan april 1888 och februari 1891. Ingen mördare hittades och morden är ännu olösta. I folkfantasin kom ett flertal av dödsfallen att tillskrivas en anonym seriemördare som fick namnet Jack the Ripper, Jack Uppskäraren. En betydligt mindre otrevlig kulturell reflexion av Londons kriminalitet och sociala misär åter­finns i Arthur Conan Doyles epokbildande berättelser om den lika fiktive som odödlige Londondetektiven Sherlock Holmes.

Blitz, pop och punk

Det brittiska kolonialväldet var som allra störst under mel­lankrigstiden, då London växte långt utöver till och med 1800­-talets gränser. När andra världskriget började 1939 levde 8,6 miljoner människor i staden. Folkökningen åt­följdes nu också av en medveten social planering och or­ganisering. London blev en hälsosammare och lättare stad att leva i, till exempel genom utbyggnaden av transport­ systemet. Det hindrade emellertid inte folk från att drab­ba samman i gatustrider under de svåra depressionsåren. I East End fanns det på 1930-­talet gott om både militanta kommunister och militanta fascister, med ”slaget vid Cable Street” 1936 som mest kända urladdning.

St. Pauls Cathedral London
St. Pauls Cathedral i dag.

När man idag visualiserar London under första hälften av 1900­-talet är det dock en annan bild som bränner sig fast på näthinnan: fotografiet av St Paul’s Cathedral mitt bland ruiner, omsvept av gråsvart brandrök. I århundraden hade London varit militärt skyddat från utländska attack­er, men nu anfölls staden från luften. Redan under första världskriget bombade tyskarna London med zeppelinare, vilket resulterade i omkring 700 människors död, men andra världskrigets facit var vida värre. Under ”blitzen”, som varade mellan september 1940 och maj 1941, utsattes London för 71 Luftwaffe­räder som orsakade enorm öde­ läggelse, inte minst i innerstaden och Docklandsområdet. I krigets slutfas, 1944 och 1945, genomfördes attacker med V­1­bomber och V­2­raketer. Allt som allt dödades nästan 30000 Londonbor under kriget. Mer än 50 000 skadades svårt och hundratusentals människor blev hemlösa. Anta­ let döda och sårade hade blivit ännu högre om inte många familjer evakuerats till landsbygden eller sökt skydd i tun­nelbanestationer.

Men London reste sig än en gång ur förödelsen. Redan 1948, långt innan staden var återuppbyggd, arrangerades de olympiska sommarspelen i staden. Mer än 1,2 miljoner åskådare såg begivenheten, och för svenskt vidkomman­ de var det en triumf. Med sexton guld­, elva silver­ och sjutton bronsmedaljer räknas London-­OS som vårt fram­gångsrikaste någonsin, näst efter OS i Stockholm 1912. Under de decennier som följde ökade bostadsbyggandet drastiskt, såväl med höghus i själva London som genom anläggandet av nya förorter för att skapa utrymme för den växande befolkningen. Till saken hör att stora immigra­tionsvågor från Västindien och Sydasien, i synnerhet från gamla folkrika kolonier som Indien, Pakistan och Bangla­desh, nådde London på 1950-­talet. Stadsdelar som Notting Hill, Brixton och Whitechapel genomgick en fullständig transformation och London förvandlades till en av värl­dens mest multikulturella storstäder.

På 1960-­talet blev London scen för en dynamisk och färgstark ungdomskultur som satte agendan för mode, popmusik och konst i hela världen. I fokus för ”Swing­ing London” stod klädaffärer vid livliga gator som King’s Road i Chelsea och Carnaby Street, trendsättande model­ler som Twiggy och Jean Shrimpton, designer som Mary Quant och rockband som The Rolling Stones, The Who, Pink Floyd och The Kinks. I USA refererade man gärna till den brittiska musikscenen som en veritabel British Invasion. Orsaken till kreativiteten är att söka i kombina­tionen av ovanligt många medelklassungdomar – en följd av 1940­ och 1950­talens babyboom – och ovanligt goda tider. Londonungdomarna hade historiskt sett obegripligt mycket pengar i plånböckerna till följd av den ekonomiska högkonjunkturen efter andra världskriget, och deras kon­sumtionsmönster skapade trender.

Som en kontrast till – eller, om man så vill, en radikal vi­dareutveckling av – 1960-­talets Londonbaserade ungdoms­kultur framträdde tio år senare punken. De anarkistiska punkarna protesterade mot allt vuxenvärlden stod för. De iförde sig svarta skinnjackor med nitar och sönder­rivna kläder, målade hakkors, stack säkerhetsnålar genom kroppen och förskräckte omgivningen genom uppseende­ väckande frisyrer i starka färger. De revolterade mot det kommersiella samhället och insisterade på att man skulle göra allt själv, inte köpa något. Liksom ungdomsrörelserna på 1960­-talet hade punken en stark musikalisk slagsida, med stökiga band som Sex Pistols, vars slagord ”No futu­re” (”Ingen framtid”) från den starkt samhällskritiska låten God Save the Queen (1977) blev ett mantra för generationen.

För den som idag blickar tillbaka på 1970­-talets London är det lätt att förföras av bilden av livliga ungdomar och musik, men då glömmer vi att epoken även hade mörka sidor. Från början av 1970-­talet till mitten av 1990-­talet var London scen för terroristattacker från IRA. Andra pro­blem var rotade i ekonomiska omställningssvårigheter. De gamla arbetar-­ och hamnkvarteren, Docklands, drabba­des hårt när de allt större oceangående fartygen tvingades lägga till närmare Themsens mynning, i Felixstowe och Tilbury. Vad som tidigare varit myllrande arbetsplatser i huvudstadens utkant blev övergivna spökstäder.

Varthän?

Såsom Londons historia upprepade gånger har visat är problem till för att lösas, och till och med de största kata­strofer – romarrikets fall, den stora branden 1666, blitzen – kan följas av återhämtning alstrad av förnyad vitalitet. Den omvandling som Docklands och dess grannområden genomgick från och med mitten av 1980­-talet var remar­kabel: på platsen för hamnanläggningar, skeppsvarv och dockor restes skyskrapor med kontor och finansinstitut. Grovarbetarnas gamla arbetsplatser övertogs av bankirer och investerare.

Docklands förvandling är symptomatisk för den djärva arkitektur­ och byggnadskultur som har präglat London under de senaste decennierna. Vid millennieskiftet restes London Eye, ett gigantiskt pariserhjul – då världens största – vid Themsen. British Museum, Storbritanniens främsta museum, förvandlades till ett historiepalats kring världens största inbyggda torg. Och det är bara toppen på ett isberg. Den som idag blickar ut över Londons City möts av en be­ synnerlig syn: väldiga futuristiska kolosser sida vid sida med Towerns medeltidsborg, katedralens barockkupol och ro­merska murlämningar. För den senaste generationens Lon­donbesökare förknippas staden lika mycket med OS 2012 som med Harry Potters fiktiva tågresor från King’s Cross (Platform 9 3⁄4, givetvis markerat i det moderna kulturland­ skapet enligt samma logik som gjort att man kan besöka Sherlock Holmes påhittade adress 221B Baker Street).

Det är sådana urbana erfarenheter som fyller mig, och förmodligen alla Londonbesökare, med optimism. Livet går inte bara vidare. Det utvecklas och förändras, med re­spekt för det förflutna. I det moderna London har Shake­speares teater återuppbyggts på ena sidan av floden, medan Vilhelm Erövrarens vita borganläggning vårdas minutiöst på den andra, samtidigt som de allra djärvaste arkitektur­drömmar antar gestalt några hundra meter därifrån. Varje resa till London formar sig till ett äventyr i tid och rum. Staden tröttnar aldrig på att öppna dörren på glänt för sen­sationer för alla sinnen, djupdykningar i såväl historia som framtid.

Dick-Harrison fotograf Karolina Rosenqvist

DICK HARRISON är professor i historia vid Lunds universitet. Harrison fick Augustpriset för sin bok om pesten, Stora döden (2000). Han är aktuell med det kritikerrosade tvåbandsverket Englands historia (2018), utgiven på Historiska Media.

Tema London

Meny