Dick Harrison skriver om sin personliga relation till London. Det här är den första artikeln i en serie om Londons historia.
Det är svårt att inte bli personlig när man skall skriva om London. Jag bodde där under ett år på 1990-talet, och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Framför allt drömmer jag om skinnfåtöljerna framför Constables mästerverk i National Gallery, där jag tillbringade flera timmar under hösthelgerna och tillät mig njuta på ett sätt som det nästan aldrig blir tid till numera. När jag sett mig mätt på Höskrindan brukade jag promenera till impressionistavdelningen och beundra Renoirs charmiga paraplymålning, eller ta mig bort mot det lilla men oförglömliga rummet där Turners och Lorrains dukar möter varandra i en magnifik duell. Bara i London.
Men jag längtar också till de gröna vidderna med ekorrar, träd och buskar i Kensington Gardens, till höstens fallande lönnlöv i Green Park, till myllret av människor på Oxford Street, till de oändliga gångarna i tunnelbanesystemet. London är på en och samma gång en charmigt grådaskig regnmetropol och en alltjämt gnistrande diamant i det fallna imperiets krona, en stad du aldrig lämnar i sinnet när du väl levt där, oavsett hur långt bort du flyttar.
Fördjupa dig i Dick Harrisons kritikerrosade tvåbandsverk Englands historia (2018).
London lär också vara den utländska stad som de flesta svenskar har en relation till. Varje gång jag är i London slår det mig att jag betraktar den brittiska huvudstaden som en förlängd del av hemlandet. Man hör svenska överallt, inte bara i Svenska kyrkan och vid de mest självklara turistmagneterna. Nästan alla har vi varit där – på skolresor, semestrar, weekender eller affärstripper – och om någon mot all förmodan inte har det kan vederbörande likväl räkna upp stadens huvudsevärdheter på sina fingrar. Big Ben, Towern, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Westminster Abbey, Madame Tussauds och St Paul’s Cathedral ingår som naturliga element i den svenska allmänbildningen.
Att skriva om Londons historia är därmed som att söka i sig själv och i den egna självbildens hävder – ungefär som att bedriva släktforskning eller lokalhistoria om någon socken i Småland eller Skåne. Det är så mycket vi känner igen, och ändå inte.
Londons historia är en ständigt pågående resa mellan välbekanta oaser, fyllda av igenkännandets och nostalgins förnöjsamhet, och hisnande avgrunder av förvåning och okunskap.
- Läs Londons historia del 1.
- Läs Londons historia del 2.
- Läs Londons historia del 3.
- Läs Londons histora del 4.
Dick Harrisons fyra favoriter i London
National Gallery och Trafalgar Square. Inte långt från Buckingham Palace och Whitehall ligger ett av världens praktfullaste torg med ett av världens främsta konstmuseer med mästerverk från medeltiden till nutiden. Allting inramas av en ståtlig imperiearkitektur från det 1800-tal då det var lätt att inbilla sig att Gud var engelsman.
Westminster Abbey. Få gotiska katedraler kan mäta sig med de engelska monarkernas kröningskyrka, ett stenkast från Big Ben och Houses of Parliament.
Hyde Park och Kensington Gardens. Mitt i centrala London utbreder sig ett vidunderligt grönområde med romantiska parkträdgårdar, fontäner, vattendrag, statyer och konsthallar – ett stort viktorianskt ideallandskap där man kan förlora sig i flera timmar. När jag bodde i London promenerade jag där varje dag (ofta med paraply).
Kew Gardens. Även den som sett sin beskärda del av botaniska trädgårdar hisnar under ett besök i Royal Botanic Gardens i Kew, en förort till London. Till höjdpunkterna hör promenaderna i de väldiga palm- och växthusen av glas och järn, men här finns mycket annat – en kinesisk pagod, en japansk port med mera.
DICK HARRISON är professor i historia vid Lunds universitet. Harrison fick Augustpriset för sin bok om pesten, Stora döden (2000). Han är aktuell med det kritikerrosade tvåbandsverket Englands historia (2018), utgiven på Historiska Media.