The City i London

Katarine Marçal skriver om det politiska och ekonomiska London: The City – en stad i staden bestående av banker och finansföretag.

The city – en stad i staden

Många skulle förstås säga att Londons verkliga maktcent­rum inte är parlamentet och dess Big Ben utan området i det medeltida London där den stora branden startade. Här, i stadens östra delar, i skuggan av St Paul’s Cathedral, ligger nämligen börsen, London Stock Exchange. När St Paul’s klockor slår för evigheten ringer den elektroniska klock­an på börsgolvet varje morgon klockan åtta för vad som är Europas största börs. Gud och mammon kunde inte ha tempel närmare varandra.

London Stock Exchange flyttade hit 2004 från sin mer traditionella byggnad en bit bort på Threadneedle Street. Här ligger inte bara världens äldsta kommersiella bank, Berenberg Bank, utan först och främst centralbanken, Bank of England.

Under Threadneedle Street finns alltså 500 ton guld be­gravet: Storbritanniens och trettio andra länders samlade guldreserver. Bank of England brukar kallas för ”den gamla damen på Threadneedle Street”.

Det är i dessa kvarter, Londons äldsta delar, som stadens andra, och en del skulle säga främsta, maktfaktor huserar: finanssektorn.

Få turister som promenerar igenom området runt mo­numentet över den stora branden på väg till en utställning på Tate Modern eller en guidad tur i St Paul’s Cathedral inser att här gäller andra lagar och ett annat styrelseskick än i resten av London. Här befinner du dig nämligen egent­ligen inte i London.

Utan i det som kallas för ”The City”.

The City of London är en stad i staden, bestående av bank och finansföretag, som i hög grad styr sig själva. Det är företagen som tillsammans med de boende väljer sina representanter. Här råder mer eller mindre affärsmanna­välde, plutokrati, i alla fall i kommunala angelägenheter. Om ett företag har färre än tio men fler än en anställd har företaget en röst. Med tio till femtio anställda får de en röst för var femte anställd. De företag som har fler än femtio anställda får en extra röst för var femtionde anställd, ut­ över de första femtio.

City of London som skrivs precis så, med stort C, kallas även för the Square Mile eftersom området som sträcker sig från Chancery Lane i väst mot Towern i öst och från Barbican ner till Millennium Bridge är ganska exakt en engelsk mil i kvadrat. Detta är det riktigt gamla London, och du känner igen det på de drakar med sköldar i rött och vitt som bevakar dess gränser. Du kan se dem bland annat vid Bishopsgate, High Holborn, Embankment, Moorgate och vid den södra änden av Blackfriars Bridge.

När Vilhelm Erövraren kom hit för snart tusen år sedan hittade han en stad, Londinium, bakom en romersk mur (rester av muren går att se strax öster om Museum of Lon­don). I utbyte mot att människorna bakom muren erkände honom som kung erkände han deras rätt till visst självstyre.

Och så har det förblivit. Runt denna gamla medeltida stad, City of London, växte sedan vad vi idag kallar för London eller Greater London fram.

London och City of London har varsin borgmästare, var sitt rådhus, olika kommunala lagar, var sin skattebas och var sin poliskår. Borgmästaren i The City har en gul­dig vagn och ett kontor i den pampiga byggnaden Guild­ hall som restes 1411. Londons borgmästare håller till i det mycket mer modesta City Hall vid Themsens södra strand. City of London har sin egen flagga och sin egen vapen­ sköld. Poliskåren här bär hattar eller hjälmar med ett röd­-vitrutigt band och har en historia som sträcker sig tillbaka till romartiden. Poliskåren i resten av London kallas för The Metropolitan Police.

Plommonstop, långluncher och The Big Bang

Om parlamentet står för det politiska Storbritannien så är City of London det ekonomiska. Det är detta område som du kan gå runt på nittio minuter och som under de senaste 300 åren har förvandlats till världens viktigaste finanscen­trum.

City of London utvecklades som finansiellt centrum i tre faser. Under det brittiska imperiets glansdagar bar bank­ männen plommonstop och försåg halva världen med ka­pital och kredit. Det var en tid av långluncher, pompa, ståt och alla kände alla i staden inom staden. Finanssektorn be­traktades som motorn i imperiet och City of London hade satts att vakta den.

Den andra fasen kom efter första världskriget. New York gick plötsligt om London som världens ledande finanscen­trum vilket tvingade City of London att närma sig brit­tisk industri på ett sätt som inte hade varit fallet tidigare. Den tredje fasen kom som en smäll den 27 oktober 1986. Margaret Thatchers regering avreglerade den brittiska fi­nansvärlden och släppte in utländska ägare, främst ameri­kanska banker. Det kallades för The Big Bang. Den gamla finansvärlden där man stod i en ring på golvet och skrek, köpte och sålde med handsignaler, försvann. Idag är det bara London Metal Exchange som i sina nya lokaler vid Finsbury Square fortfarande delvis fungerar så här. Här säljer och köper man aluminium, nickel och kobolt i en traditionell ring av stolar.

Gamla tiders The City hade varit som en by för vita män från finare familjer. Man kände varandra och hälsade på gatan eller på några av de klassiska restaurangerna och klubbarna. The City bestod under denna era av tusentals små och medelstora företag, ofta väldigt specialiserade. Allt detta förändrades när de stora internationella ban­kerna kom hit på 1980-­talet. Från de medeltida gränder­na reste sig skyskrapor. The Gherkin (den lilla gurkan) vid 30 St Mary Axe med sin runda form designad av Norman Foster, The Cheesegrater som ser ut som ett rivjärn och officiellt går under namnet The Leadenhall Building, eller The Walkie­Talkie med sin breda topp på Fenchurch Stre­et. Tillsammans definierar de nuförtiden Londons silhuett. Finanssektorn står för nästan tio procent av Storbritanniens bnp. Storbritannien är mycket mer beroende av The City än vad USA är av Wall Street. London representerar en fi­nansialisering av den brittiska ekonomin som på många sätt saknar motsvarighet någon annanstans i världen.

City of London slutade under dessa år att vara en klubb för äldre, vita herrar med rätt efternamn. Med Margaret Thatchers avregleringar kom även meritokratin till The City. Duktiga killar ur arbetarklass och lägre medelklass kunde plötsligt komma fram utan examen från de rätta skolorna. Bara de kunde räkna.

Även kvinnor började ta sig upp trots att den kultur av strippklubbar och kokain som också växte fram gjorde sitt bästa för att hålla dem utanför. Pengarna blev större och nätterna senare. Pubarna som på 1960-­talet hade stängt vid åtta började hålla öppet till elva och det sista tåget hem från Liverpool Street ut till Essex, nordöst om London, började kallas för ”the vomit comet”, kräk­kometen. Man jobbade hårt och söp ännu hårdare. Just grevskapet Essex har i de­cennier associerats till arbetarklass som det har gått bra för. Man tjänade pengarna i City of London och flyttade ut på landsbygden strax öster om skyskraporna.

Finanssektorn har jämfört med många andra delar av brittisk industri de senaste trettio åren varit öppnare, både för personer med utländsk bakgrund och personer som inte kommit ur den traditionella brittiska eliten.

Konspirationsteorierna om The City flödar naturligtvis, men staden är inte som Vatikanstaten i Rom, en egen stat. Den styr inte i hemlighet Storbritannien. Däremot har fi­nanssektorn naturligtvis politisk makt. Men det är inte så enkelt som att parlament och premiärminister alltid går dit City of London pekar. Trots att många bankmän gör politisk karriär och många politiker tar bankjobb har det i alla fall på något plan alltid funnits en inbyggd konflikt mellan parlamentet i Westminster och The City. Där politi­ken företräder nationella intressen företräder The City sina egna internationella intressen och de sammanfaller långt ifrån alltid. Å andra sidan har finansmännens fysiska när­het till politiken i Westminster gjort att de har ett inflytande över politiken som företagsledare ute i landet inte har haft.

Idag är det främst City of Londons roll som skatteparadis mitt i storstaden som är kontroversiellt. Vänstern i Stor­britannien har länge rasat mot staden i staden. ”Om och om igen har vi sett att det i detta land finns en annan makt än den som har sitt säte i Westminster”, dundrade Labours Clement Attlee 1937. ”De som kontrollerar pengarna kan bedriva politik hemma och utomlands som går på tvärs med folkviljan.” Men hittills har Labour inte förbjudit The City även om Tony Blair genomförde reformer. Dessa kri­tiserades på sin tid för att främst vara utformade för att gynna de internationella bankerna.

I horisonten syns stadens historia

Två engelska mil nerför floden utanför The City byggde man på politiskt initiativ under Margaret Thatchers 1980-­tal Ca­nary Wharf. Alla bankerna fick inte plats i The City längre och här i de gamla hamnområdena som bombats svårt un­der andra världskriget reste sig ett nytt finansiellt centrum. Skyskrapor av glas och ett helt område som tycktes model­lerat efter Metropolis i Fritz Langs science fiction­film. Allt landsattes mitt i Londons absolut fattigaste östra delar.
Stadsdelen Docklands hade tidigare varit varvsarbetar­nas och fackföreningarnas London. Nu kom bankmännen hit. På många sätt var det symboliskt: London hade en gång i tiden varit världens största hamn, nu var det värl­dens största finanscentrum. Tidigare var det floden Them­sen som fört med sig varor, pengar och människor. Det var den som hade gjort staden till vad den var, nu tog de inter­nationella kapitalflödena över. Stadens nya huvudådra gick inte från Cirencester i öst till Nordsjön i väst utan från New York, Singapore, Frankfurt och Tokyo.

Snabbare och snabbare.

Den som vill se maktens London i panorama kan klättra uppför Parliament Hill. Det var här vid Hampstead Heath i nordvästra London om Guy Fawkes och Robert Catesby enligt legenden planerade att se parlamentet gå upp i rök den femte november 1605. Överhuset skulle sprängas i luften och en ny monark installeras.
Men komplotten misslyckades.

Idag är Parliament Hill en bra plats att betrakta Londons horisont från. Det sägs ju att just horisonten definierar sta­den. De högsta byggnaderna speglar alltid var makten har legat i varje historisk era och från Parliament Hill går det att utläsa Londons utveckling. Du ser kyrkans makt i St Paul’s jättelika kupol mot Themsens glitter, politikens makt i Big Bens silhuett och sedan finansvärldens skyskrapor i glas och stål från The City och Canary Wharf upp mot himlen. Sedan är det bara att fortsätta promenaden över Hampstead Heaths gräsmattor och ängar.

Så gör i alla fall Londonborna.

KATRINE MARÇAL är journalist på Dagens Nyheter och författare. Hon beskriver det politiska spelet i London, och berättar om en parlamentsbyggnad med åtta barer och en stad i staden bestående av banker och finansföretag.