Arenorna som försvinner

Emirates Stadium. Foto: CosminIftode/ Shutterstock.com

Olof Lundh skriver om tidigare Londonresor, första gången han fick se favoritlaget Leeds spela i London och om gentrifieringen av fotbollens arenor.

Tunnelbaneuppgången var minst sagt sliten. Det luktade illa. Det kryllade av folk, och då mest män i olika åldrar. En del bar rödvita halsdukar. Andra mössor, märken och annat i rött och vitt. Även lagtröjor i samma kulörer gick att skymta under de tunna ytterkläderna.

Det var en söndag i slutet av mars, och det var en aning kyligt i luften, men engelsmän som går på fotboll klär sig inte direkt varmt. Antingen har de en annan vana vid den råa kyla som greppar den brittiska huvudstaden eller så är det ölen som ser till att de håller värmen.

Vi hade efter ett besök på puben Polar Bear åkt en bra stund från området kring vårt rätt sunkiga charterhotell, instoppat bakom en krök vid Piccadilly Circus. Bökigt är något man förknippar med Londons expansiva men ålder domliga tunnelbanesystem, om man är novis kring allt från betalning till hur det snurrar i spärrar, vart man ska gå i tunnlarna och trapporna och inte minst vilken perrong som gäller. Lägg till ”Mind the gap”, som det heter.

Vi var ett gäng kompisar som våren 1991 åkt till London för att festa och ha kul och kombinera det med ett besök på en engelsk ligamatch. Arsenal–Leeds väntade på Highbury, som då var Londonlagets hemmaplan, och det var en match i division 1 som det hette innan man döpte om sig till Premier League.

Äntligen var vi framme vid vårt mål. Det var en aning nervöst, av flera skäl, när vi tagit oss upp ur underjorden och klev ut på gatan utanför den slitna stationen. Matchbiljetterna som kommit med post till mig i Lund låg säkert i jackfickan, men jag var tvungen att känna efter att de var på plats.

Väl ute på gatan gick det inte att ana att en fotbollsarena fanns i närheten; bakom myllret av människor, ridande poliser, sneglande svartabörshajar, osande matstånd, bord med fotbollssouvenirer och gastande fanzineförsäljare låg helt vanlig och klassisk engelsk bebyggelse. Ni vet de där smala husen där man kan ana fukten på håll.

Det var långt ifrån hur jag själv upplevt det på väg till fotbollsmatcher i Sverige, oavsett om det varit på Malmö stadion, Olympia, Klostervallen, Landskrona ip eller Råsunda där arenorna var egna satelliter och hade sina givna, öppna och egna platser i en annan typ av stadsplanering.

Jag ska villigt erkänna att jag var osäker av flera skäl när vi rörde oss på gatan där fotbollsfans tagit över; som Leeds supporter var det givetvis nervöst före match. Vid den här tiden fanns det även en rädsla för att det skulle bli bråk efter en rad publikskandaler med engelska fans – klubbar från England hade precis fått börja spela i Europa efter fem års avstängning. Sedan var det känslan av att vara ny på helt oprövat territorium.

Visst, jag hade varit i London några gånger i slutet på 1980talet och sett hemmamatcher med Watford, West Ham och Crystal Palace men aldrig någon match med mitt favoritlag Leeds United som jag följt slaviskt i femton år och som var nykomling i högsta serien och spelade borta mot topplaget Arsenal.

Skälet till min Leedsförhäxning var ett halsduksköp första gången jag var i London som nioåring. På en av stadens många broar stannade jag och mamma hos en gatuförsäljare som sålde grejer kopplade till engelsk fotboll. Redan då hade jag börjat se på Tipsextramatcherna på lördagar, som från 1969 och framåt hjärntvättade mängder av svenskar: engelsk fotboll regerade.

Det blev till slut en vit, blå och gul halsduk i hundra procent nylon där det stod ”SUPER LEEDS” på bägge sidorna. Fråga mig inte varför det blev en sådan. Kanske var försäljaren skicklig nog att uppfatta att den unge svensken inte förstod bättre och att det gällde att passa på då klubbens storhetstid var på upphällningen våren 1976.

Efter det fastnade jag för klubben på allvar, köpte grejer på postorder, prenumererade på den engelska tidningen Shoot och drömde länge om att se Leeds United i verkligheten. Det var inget vanligt lag i Tipsextra, som då bara visade en match i veckan från november till mars, och efter 1982 blev det än mer utsiktslöst då klubben trillade ner i division 2.

Fast nu var det läge, Leeds skulle komma till London och jag hade möjlighet att åka dit. I god tid hade jag ringt till Leeds United för att beställa biljetter. Numret till biljettkontoret hade jag hittat i Rothmans Football Yearbook, en bibel om engelsk fotboll på över tusen sidor som jag varje år köpte på Gleerups i Lund. Ett telefonsamtal ledde till att jag fick skicka en postväxel, och någon vecka senare kom biljetterna per post, med adressen handtextad på kuvertet som hade ett vackert klubbmärke i ena hörnet.

De låg nu säkert när vi tog oss fram mot Highbury och på plats räckte det långt att bara följa spektaklet runt om kring. En väldig kommers, men samtidigt mer hemmasnickrad och knappast så organiserad som idag. Stånd av olika slag huller om buller på trottoaren. Oset från stekande av burgare och friterande av fish and chips blandades med ett ivrigt rökande. Vid en pub som vi passerade var det knökfullt både innanför och utanför dörrarna. Det var tydligt att ölpumparna fick jobba rejält denna söndag så att besökarna antingen kunde skölja bort lördagens excesser eller få effekten av dem att vara längre.

Vi fick fråga oss fram till rätt ingång på Highbury. Även om man slängt på en del kraftig färg gick det att se att det var en arena som hade många år på nacken. Nog för att man ständigt förnyat, förbättrat och byggt ut sedan 1913 då man invigde den – det gick att se patinan och känna att läktarna varit med.

Vi satt med Leedsfansen, långt ut på ena långsidan, om jag minns rätt, och det var både trångt för benen och svårt att få plats i sätet. Knappast någon större komfort, och bara att ta sig fram till sin sittplats var ett äventyr i klass med att navigera i tunnelbanan. Så här i efterhand inser jag att en eventuell utrymning inte hade varit enkel och självklar.

Leeds klev ut på planen i helgult och Arsenal i sin klassiska dräkt med röd tröja med vita ärmar, vita shorts med röda ränder och röda strumpor och JVC-reklamen mitt på tröjan. I startelvan hade Londonlaget, som tränades av skotten George Graham, tio engelsmän och en irländare, David O’Leary, som fortfarande är den som spelat flest matcher för klubben.

Under ledning av engelsmannen Howard Wilkinson hade Leeds åtta engelsmän, två skottar och en walesare från start.

Matchen var klubbarnas sjätte möte under säsongen, då man hade spelat oavgjort i tre FAcupmatcher innan Arsenal till slut vann det tredje omspelet och den fjärde matchen. Något som inte sker längre, då man minimerar antalet omspel för att få in andra matcher i säsongen.

Kevin Campbell blev matchvinnare med två mål i match ens slutskede efter fina framspelningar av Alan Smith. Även om matchen stod och vägde var det aldrig riktigt nära för Leeds och det sved att inte ens få se ett mål från mitt lag. Men det var ändå en upplevelse att sitta så nära planen och få känna trycket av hur Arsenalklacken jublade på kortsidorna när Campbell hittade rätt bakom John Lukic. Jag blir lite förvånad när jag letar upp publiksiffran och ser att det bara var 26 000 åskådare på plats, trots att man kunde ta in 42 393 som var säsongens publikrekord.

För min del sved det givetvis att en av mina medföljande polare var Arsenalfan och att resultatet 2–0 tydligt lyste från den elektroniska skylten som under halvlekarna räknat neråt. Samtidigt var det en upplevelse som jag inte hade velat vara utan.

Stamford Bridge. Foto: John Gomez/ Shutterstock.com

Hillsborough och farväl till ståplats

Två år tidigare hade engelsk fotboll drabbats av en tragedi som tog 96 Liverpoolsupportrars liv i samband med en FA-cupsemifinal mot Nottingham Forest på arenan Hillsborough i Sheffield. Man brukade spela cupsemifinalerna på neutral plan, och när många Liverpoolfans av olika skäl kom sent till matchen blev det trångt i insläppen. Alla ville in i tid till avspark; polisen greps av panik och öppnade grindar som vanligtvis bara användes för att släppa ut folk.

Vid denna tid hade engelsk fotboll haft långvariga problem med huliganer och det var vanligt med stängsel runt om arenorna för att förhindra att folk tog sig in på planen. Vid Hillsborough blev kombinationen av staket och det faktum att polisen lät folk ta sig in på redan överfulla läktare dödlig. Det fanns inga vakter eller poliser som kunde styra folk utåt sidan och 96 personer dog när folk pressades mot staketen. Matchen bröts efter några minuters spel när man förstod vad som hänt.

Det var en tragedi som skakade hela Storbritannien och följderna av den skulle bli långtgående och ändra på engelsk fotboll för all tid. Dåvarande premiärministern Margaret Thatcher tillsatte två dagar efter olyckan en utredning under ledning av domaren lord Peter Taylor, som i början av 1990 slog fast att stängslen skulle bort från arenorna i den engelska fotbollens två högsta divisioner samt att man skulle tvinga klubbarna att ta bort ståplats och att all publik skulle sitta framöver. Dessutom skulle man se över försäljning av alkohol, biljettpriser och insläpp. En följd av rapporten blev att den brittiska regeringen sänkte skatten på spel, och pengarna som blev över gick till The Football Trust för att hjälpa engelska klubbar att bygga om sina arenor i syfte att göra dem säkrare. Många miljoner gick till klubbarna och detta var en tid när de flesta förlorade pengar på verksamheten.

I backspegeln är det alltid lätt att peka på vad som skett och vilka konsekvenser det fick, men då var det nog ingen som kunde greppa följderna av att arenorna byggdes om och att man tog bort ståplats och ersatte med sittplatser som man tog mer betalt för. De klubbar som bedömde att det var för dyrt att bygga om började planera för helt nya arenor med enbart sittplatser, och med det följde även lounger för sponsorer och för dem som ville använda fot bollen för att representera.

Parallellt påbörjade de engelska klubbarna i den högsta divisionen en egen revolution. De hade sett hur de halkade längre och längre från klubbar i Spanien och Italien och hade dessutom blivit utslängda från Europa efter Heysel katastrofen i samband med Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus 1985, där det blev bråk och 39 personer dog varav 33 var italienare.

Sommaren 1991 bestämde sig klubbarna för att bryta sig loss från ligasystemet och bilda Premier League för att på egen hand kunna förhandla om framförallt tv-intäkter och sponsorintäkter i akt och mening att utmana klubbarna ute i Europa. Med start hösten 1992 drog man i gång ligan och sålde tv-rättigheterna till Sky, som då funnits i knappa två år och var mediemogulen Rupert Murdochs satsning på en tv-kanal.

Kombinationen och kraften av nya eller nyrenoverade arenor, en framväxande tv-kanal, som förvisso behövde fotbollen men även byggde den större och större, samt en koncentration av intäkter till de stora klubbarna satte i gång en revolution som få förstod vidden av då.

Idag ser vi en helt annan verklighet på läktarna i engelsk fotboll där den tidigare publiken, som mest var arbetarklass och gav en helt annan inramning, inte längre har råd att gå på matcherna. Gentrifieringen av fotbollens arenor började med Taylor Report och har sedan raskt ökat takten. Av de 53 arenor som det spelats Premier Leaguefotboll på under seriens 25 år är 9 redan rivna och de flesta andra är moderniserade. Något som lett till att klackar blivit utbytta mot sponsorer och deras gäster, och en allt större ström av fotbollsturister från hela världen som gladeligen betalar biljettpriserna som gäller.

Redan år 2000 var Manchester Uniteds Roy Keane irriterad över att stora delar av hemmapubliken inte kunde stava till fotboll och än mindre förstå sporten, utan mest var där för en räksmörgås och en drink. Trenden har inte ändrats efter det med lounger, sponsorer och helt andra intressen som tagit över ansvaret för klubbarna.

Om det första tv-avtalet över fem år var värt 3,6 miljarder kronor över fem säsonger så är det inget mot det senaste som ger ligans tjugo klubbar 93 miljarder kronor att dela på över tre säsonger. Ändå har man knappast sänkt biljettpriset trots protester, bara satt ett tak på 340 kronor på biljetter till bortamatcher efter det senaste tv-avtalet. Prisutvecklingen på biljetter har stannat vid cirka 335 kronor i snitt i Premier League men med stora variationer. Säsongskortet för att följa Arsenal kan ligga på 22 000 kronor men det kostar bara 3 000 kronor att följa Hull.

Dessutom är ligan kommersialiserad på ett helt annat sätt än den var för 25 år sedan. Ta bara arenanamn som Emirates, Bet 365 Stadium, DW Stadium, Etihad Stadium, KCOM Stadium, King Power Stadium, Macron Stadium och det lär fortsätta. Man är dessutom mycket skickligare på att dra in sponsorer och sälja tröjor, dräkter och andra souvenirer – en barntröja kan kosta 550 kronor. Man har dessutom ofta egna mediaoperationer som ser till att hålla fansen informerade samtidigt som det genererar nya in täkter.

Klubbarna är numera bland de överlägset rikaste i Europa, och av de trettio europeiska som tar in mest intäkter, enligt revisionsbyrån Deloitte, kommer tolv från England i den senaste sammanställningen. Då har ändå inte det nya tv-avtalet slagit igenom än.

Den här utvecklingen märker spelarna i Premier League. Snittlönen är numera kring 25 miljoner kronor om året och sedan varierar det givetvis från stjärnorna som har 3,5 miljoner kronor i veckan ner till utfyllnadsspelarna som får nöja sig med 100000 kronor i veckan. Pengaströmmarna är något som lockat till sig spelare från hela världen. I den första omgången av Premier League i augusti 1992 fanns det elva spelare som kom från länder utanför Storbritan nien i de tjugo startelvorna. I dag är totalt 106 nationa liteter representerade i ligan och det är över tio år sedan Arsenal tog ut 16 spelare till match och ingen av dem kom från Storbritannien. Knappt 200 spelare är från England av de drygt 500 spelarna i Premier League och trenden går mot färre och färre inhemska spelare. En engelsk tränare har aldrig vunnit Premier League. Engelsmannen Howard Wilkinson vann ligan med Leeds, men det var våren 1992, innan den blev Premier League. Istället är det italienska, portugisiska, spanska och franska tränare som firat framgångar ihop med pensionerade skotten sir Alex Ferguson.

Även ägarstrukturen bland klubbarna har ändrats totalt. Chelseas ryske ägare Roman Abramovitj var en föregångare när han köpte Londonklubben sommaren 2003, och han har därefter investerat 8 miljarder kronor i verksam heten. Av tjugo klubbar i Premier League 2017 är det bara en handfull som är ägda av engelsmän, snarare är det verk tyg eller leksaker för investerare från USA, Thailand, Kina, Italien, Ryssland och Abu Dhabi.

Annat var det förr då det var ägare som var en del av lokalsamhället. Det här är ytterligare en effekt av globaliseringen, där klubbar blivit varumärken att använda för att tjäna pengar över hela världen. Det är ingen tillfällighet att engelska klubbar gärna lägger försäsongsmatcher i Asien, USA och till och med i Norden för att slåss om marknads andelar.

Nybyggt – med bageri och fine dining

Ett speciellt rum, bara för att avnjuta finare ostar. Ett eget bageri på plats. Ett eget mikrobryggeri. En restaurang för ”fine dining” för 104 gäster där bara rättigheten att få köpa två platser kostar 330 000 kronor. Sedan krävs det ytterligare 200 000 kronor varje år för att vara på plats med en gäst. Det är bara några av detaljerna från Tottenhams nya arena som ska stå klar hösten 2018.

Den som betalar runt en halv miljon kronor får ta plats i restaurangen som kallas The Tunnel Club. Där får besöka ren en exklusiv inblick i spelartunneln via glasväggar. Spe larna ska dock inte kunna se in eftersom det är spegelglas på utsidan.

Tottenhams ägare sparar alltså inte på något när man ersätter dagens White Hart Lane med ett bygge som ska dubbla antalet möjliga åskådare – från 36 000 till 62 000 – till en kostnad av 8–9 miljarder kronor. Man förbereder sig för besökare som är beredda att betala för en helt annan komfort än dagens supportrar. Tiden när man drog i sig en paj och en öl i pausen efter en lång tids köande och sedan trängdes för att ta sig fram till en sliten urinoar är snart förbi.

Chelsea ska bygga en ny arena med nuvarande Stamford Bridge som grund, men det är klart att stadion som först togs i bruk i slutet på 1800-talet och som byggts om och renoverats inte kommer att gå att känna igen. Tanken är att den ska vara klar till säsongen 2021–2022, och att man då lagt in 6 miljarder kronor. Arenan ska rymma 60 000 åskådare mot dagens 42 000 – och all önskvärd lyx.

Arsenal var först ut av klubbarna i London med en helt ny arena när man flyttade till Emirates sommaren 2006 och då lämnade klassiska Highbury. Plötsligt fick klubben möjlighet att ta in över 60 000 åskådare mot tidigare kring 40 000 och dessutom helt andra lounger och rum för sponsorer.

Efter det följde West Ham som efter 112 år lämnade Boleyn Ground, eller Upton Park som den var mer känd som, och flyttade till Londons Olympiastadion hösten 2016. Från det ruffiga område i östra London som verkligen signalerat var klubben kom ifrån till något helt annat och ganska könlöst, och dessutom med löparbanor och supportrarna långt från planen. Kritiken från många fans har varit massiv, även om klubben kan ta in betydligt fler åskådare.

Mycket handlar om att bygga nytt eller bygga till för att dels få in fler personer som betalar entrén för varje match, dels kunna serva de kunder som vill ha en helt annan service och är beredda att betala bra för det. Det är lätt att gnälla på att pengarna tagit över, men det är en verklighet som även klubbarna måste anpassa sig till för att kunna konkurrera med klubbar ute i landet och i Europa. Intäkterna måste växa för att det ska gå att hänga med i globaliseringens tidevarv.

Texten publicerades första gången 2017 i Karavan Puls London.

OLOF LUNDH är fotbollsjournalist på C More, TV4 och Fotbollskanalen. Han visar hur globaliseringen förändrar fotbollen, minns en match mellan Arsenal och Leeds 1991 och berättar om vilken arena som är Londons bästa.