Terrorstat och bokbål

Bokbålet i Berlin 1933.

I den sista texten om Berlin och litteratur skriver journalisten Per Svensson bland annat om författarna som var verksamma i Berlin under Nazityskland och DDR.

Läs gärna de två första texterna innan du fortsätter.

Läs del 1.

Läs del 2.

Terrorstatens hjärtkammare

Hur hade Berlin, och Europa, sett ut om Hitler inte hade besegrats? Den brittiske författaren Robert Harris, specialiserad på thrillrar och historiska romaner, lät i bestsellern Faderland kriminalpolisen Xavier March utreda ett mord på en högt uppsatt partifunktionär i ett Berlin som 1964 fortfarande är det nazistiska tyska rikets huvudstad. Spåren leder tillbaka till Wannsee-konferensen, det möte där ledande byråkrater i Hitlerriket den 20 januari 1942 drog upp ritningarna för det fortsatta genomförandet och fullbordandet av Förintelsen.

Kvarteren vid Wilhemstrasse var den nazistiska terrorstatens hjärtkammare. I en stor paviljong, med ingång från Niederkirchnerstrasse, finns nu den permanenta utställningen Topographie des Terrors, Terrorns topografi, inrymd. Obligatorisk för varje Berlinbesökare. Efter besöket kan man sedan promenera Niederkirchnerstrasse tre, fyra kvarter västerut.

Där, vid Checkpoint Charlie, passagen mellan det fria, men inringade Västberlin, och det kommunistiska Östberlin står en luggsliten man och väntar. Han heter Alec Leamas och är chef för den brittiska underrättelsetjänstens Berlinstation. En av hans agenter ska försöka ta sig förbi vaktposterna och taggtråden. Mörkret har fallit. Berlin är en dyster ”halvvärld av ruiner”. Det kalla kriget är rått och cyniskt. Man inser att det kommer att gå illa.

John le Carrés stilbildande thriller Spionen som kom in från kylan gavs ut 1963 och blev en formidabel framgång. Bygget av Berlinmuren hade inletts i augusti 1961. Muren, brutalt grå, blev sinnebilden för ett Europa som på en och samma gång präglades av tröstlöshet (mörkret tycktes ha sänkt sig över Östeuropa för gott) och återhållen panik (när som helst kunde någon av stormakterna trycka på knappen och utlösa ett kärnvapenkrig). Det är denna egenartade desillusionerade desperation John le Carré gestaltar så suggestivt i sina spionromaner.

Det var i Berlin skärningspunkten mellan väst och öst fanns, det var här frontlinjerna var som skarpast och tydligast. Berlin var under efterkrigstiden det delade Europas mentala huvudstad.

Man tänker sig gärna Spionen som kom in från kylan som en Berlinroman. I själva verket utspelar sig det mesta i romanen på andra platser: i London, i Haag, i DDR bortom Berlin. Men det är Berlin som skapar atmosfären i boken. Den börjar och slutar vid muren.

Det sägs aldrig i romanen att det är just vid Checkpoint Charlie Alec Leamas väntar på sin agent. Men det är den troligaste platsen, och i den filmversion som 1965 gjordes med Richard Burton i huvudrollen råder det ingen tvekan om att det är Checkpoint Charlie som är dramats spelplats.

Bokbålet 1933

Till skillnad från Leamas kan vi fritt röra oss till fots genom hela Berlin. Från Checkpoint Charlie är det inte alltför långt upp till Unter den Linden och Humboldtuniversitetet som kan skryta med en imponerande lista över tidigare studenter, lärare och forskare: ”järnkanslern” Otto Bismarck, fılosoferna Fichte och Hegel, Karl Marx, kom- positören Felix Mendelssohn, vetenskapsmännen Albert Einstein och Max Planck, sociologen Max Weber, sagobröderna Grimm, diktaren Heinrich Heine, författaren och journalisten Kurt Tucholsky. Många stora män på listan, färre kvinnor. Värt att nämna är ändå att Black Panther-aktivisten Angela Davis fick sin doktorsgrad i filosofi vid Humboldt.

Mitt emot universitetet ligger Staatsoper. Här på dåvarande Opernplatz (nu Bebelplatz) finns en i marken nedsänkt minnesplats. Det var på Opernplatz nazistiska studenter, påhejade av Goebbels, den 10 maj 1933 kastade böcker av Tysklands främsta författare på elden.

Erich Kästner, författaren till Emil och detektiverna, blev själv vittne till hur hans böcker brändes på bålet tillsammans med en lång rad andra verk av författare som nazisterna stämplat som otyska, dekadenta, judiska, överintellektuella och så vidare …

I en essätext skildrade Kästner efter kriget den rituella bokbränningen på Opernplatz:

”Bålet tändes. Vagnar kördes fram som på en lastramp och böcker kastades av flitiga händer i bågar in i elden. Sedan tog Goebbels till orda. Han stod på en estrad full av mikrofoner och gestikulerade som en liten djävul ur helvetet. Han spottade och fräste och ropade upp författarna vid namn då deras böcker kastades i elden. Men det vi såg var ingen storinkvisitor, utan en simpel pyroman. Vad vi såg var den avfallne litteratens hämnd på litteraturen, tredjerangspolitikerns hämnd på allt intellektuellt motstånd.”

(Goebbels hade doktorerat på ett litterärt ämne, och också försökt etablera sig som författare.)

En av de författare vars böcker brändes var Lion Feuchtwanger. Han var en av Weimartidens mest framgångsrika romanförfattare, och intensivt hatad av nazisterna, inte bara på grund av sin judiska familjebakgrund. Feuchtwanger hade också publicerat en roman där en av gestalterna var en lätt maskerad Adolf Hitler, Erfolg (Framgång), 1930. När Hitler kom till makten 1933 var Feuchtwanger på uppläsningsturné i USA. Han återvände inte till Tyskland, utan gick i exil i Frankrike. SA-män plundrade hans villa på Mahlerstrasse 8 (nuvarande Regerstrasse 8) i Grunewald i Berlin och i augusti 1933 blev han berövad sitt medborgarskap tillsammans med andra prominenta författare som Kurt Tucholsky, Heinrich Mann och Ernst Toller.

I exilen i Frankrike skrev Feuchtwanger blixtsnabbt en familjeroman som utspelar sig i Berlin månaderna kring Hitlers maktövertagande, Die Geschwister Oppermann. Den har nyligen getts ut i en ny svensk upplaga under titeln Oppermanns. I romanens upptakt är det den 16 november 1932. Gustav Oppermann, den kultiverade och lärde huvudmannen för en judisk familj i möbelbranschen, vaknar upp i sin villa i Grunewald. Han fyller 50 år denna dag och känner sig tillfreds med det mesta, i synnerhet sitt val av bostad och adress: ”Vem skulle kunna ana, om man oförberett förflyttades hit, att man bara var fem kilometer från Gedächtniskirche, västra Berlins centrum?”

Och vem kunde ana att Adolf Hitler drygt två månader senare skulle vara tysk rikskansler?

Brevbäraren Eva Kluge går långsamt uppför trapporna i huset på Jablonskistrasse 55 i östra Berlin. Med sig har hon inte bara nazisttidningen Völkischer Beobachter utan också det fältpostbrev som för alltid kommer att förändra de äldre makarna Otto och Anna Quangels liv och få dem att inleda en stillsam enveten motståndskamp mot Hitlerstaten.

Så börjar Hans Falladas hyllade roman Ensam i Berlin, skriven i furiöst tempo strax före författarens död 1947. Berättelsen byggde på dokumentär grund. Två makar hade under kriget distribuerat protestbrev mot nazisterna i Berlin, gripits och avrättats.

Fallada skrev romanen i en villa på en tvärgata till Majakowskiring i Pankow, i dag Rudolf-Ditzen-Weg 19. Gatan, som tidigare haft flera olika namn, är uppkallad efter Fallada. Rudolf Ditzen var hans verkliga namn.

Adressen var en statusbekräftelse. Majakowskiring skulle snart bli DDR:s egen gräddhylla. Det var här partitopparna och andra medlemmar av den östtyska eliten slog sig ner. Fallada hörde kanske inte självklart dit, men han hade en inflytelserik vän, Johannes Becher, också han författare, men dessutom prominent kommunist och från 1954 DDR:s kulturminister.

Rudolf Ditzen alias Hans Fallada var uppvuxen i Berlin i en högborgerlig familj. Pappan var domare. Men den unge Fallada spårade ur, hamnade i fängelse, grundlade ett tungt missbruk av alkohol och droger. Berlin var inte någon bra miljö för en person med sådana problem. Från 1933 till 1944 bodde han istället i den lilla byn Carwitz i Mecklenburg. Huset vid Majakowskiring var Falladas hem bara under den sista perioden av hans liv.

Men det är i Berlin han iscensätter sina berättelser. Det är här småborgaren Pinneberg som försäljare på ett varuhus under den stora arbetslöshetens år kämpar för sin och familjens överlevnad. Romanen om honom och hustrun Lämmchen, Hur ska det gå för Pinnebergs?, kom 1932 och blev en enorm succé. Fem år senare kom ytterligare en roman med scener och miljöer hämtade från Weimartidens Berlin, Varg bland vargar. Den utspelar sig under hyperinflationens tjugotal.

Fallada var en av de författare som istället för att lämna Nazityskland gick i så kallad inre exil. Inte heller Christa Wolf lämnade den diktatur där hon var verksam. Wolf är kanske den mest kända och uppburna av de författare som skrev i DDR. Hon har upprepade gånger översatts till svenska. Man kan nämna Barndomsmönster, Kassandra, Sommarstycke och Änglarnas stad. I den sistnämnda självbiografiska romanen som kom 2010, året före hennes död, reflekterar hon över DDR:s och sin egen historia. Christa Wolf var partiförfattaren som blev dissident när hon på 1970-talet protesterade mot att sångpoeten Wolf Biermann förvisats från Östtyskland. Men hon var också dissidenten som, visade det sig efter murfallet, i sin ungdom hade varit informell Stasimedarbetare.

Under de sista decennierna av sitt liv bodde Christa Wolf i ett hus vid Amalienpark 7 i Pankow, inte långt från Falladas sista hem.

Från Pankow kan man ta tunnelbanan, linje U2, till Stadtmitte. Där byter man till linje U6 och går av vid Oranienburger Tor. Sedan promenerar man ett par kvarter på Chausseestrasse, till nummer 125. Där bodde Bertolt Brecht och hans fru, skådespelerskan och teaterledaren Helene Weigel, efter återkomsten till Tyskland i slutet av 1940-talet. Före det nazistiska maktövertagandet hade paret under några år bott i västra Berlin, i ett hus på nuvarande Spichernstrasse 16. Det var där Brecht sägs ha skrivit texterna till Tolvskillingsoperan. Brecht Haus på Chausseestrasse är nu inte bara ett museum utan också ett aktivt kultur- och litteraturhus med debatter och uppläsningar på programmet.

Brecht och Weigel ligger begravda på Dorotheenstädtischer Friedhof strax intill. Där vilar flera andra kända tyska kulturpersoner: Heinrich Mann, Fichte, Hegel, dramatikern och regissören Heiner Müller, den av nazisterna mördade prästen och författaren Dietrich Bonhoeffer.

Från kyrkogården kan man sedan promenera ner mot Spree och Bertolt-Brecht-Platz. Där hittar man Berliner Ensemble, den teater Brecht och Weigel drev efter återkomsten.

Härifrån kan man söka sig upp mot Rosenthaler Platz och Scheuneviertel, de judiska kvarter som tog emot Franz Bi- berkopf efter åren på Tegel. På Koppenplatz finns ett monument till minne av de judar som tvingats fly, eller deporterats, från sina hem. Ett bord, två stolar. Den ena stolen har slagits omkull, av någon som rest sig snabbt eller av någon som brukat våld. Monumentets namn är Det övergivna rummet. Det är utfört av konstnären Karl Biedermann. Här finns också en dikt av poeten Nelly Sachs att läsa med inlednings- raden: ”O die Wohnungen des Todes”, O dödens boningar.

Nelly Sachs föddes 1891 på Maassenstrasse 12 i Schöneberg. Från 1900 till 1940 bodde hon sedan på Lessingstrasse 33 i Tiergartenområdet. Familjen var judisk. I maj 1940 kunde Nelly Sachs och hennes mor lämna Berlin, med hjälp av Selma Lagerlöf och prins Eugen. Nelly Sachs levde sedan resten av sitt liv, till 12 maj 1970, i Stockholm. Hon fick 1966 Nobelpriset i litteratur och blev 1967 hedersborgare i födelsestaden Berlin. En park i Schöneberg bär hennes namn.

DDR? Östberlin? Har inte också den perioden, de stadsdelarna, det livet skildrats i litteraturen? Thomas Brussig har i romaner som På den kortare sidan av Sonnenallé och Hjältar som vi givit en humoristisk och satirisk bild av livet i Östberlin åren före och kring murfallet. Den australiensiska författaren Anna Funders Stasiland är ett litterärt reportage om de alltid övervakade och de alltid övervakande.

Sasja är sonen i en privilegierad nomenklaturafamilj i Östberlin, Hans far Kurt är historiker. Hans farfar Wilhelm är partiveteran, och firar sin 90-årsdag strax före murens fall. Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge är en stor självbiografiskt färgad familjeroman som när den gavs ut 2011 hyllades som en DDR-motsvarighet till Thomas Manns släktroman Buddenbrooks.

”Under tiden hade det hunnit bli mörkt. Bara hälften av alla gamla gatlyktor som härstammade från kriget fungerade fortfarande. Det kom rök ur en soptunna.

’Fint här’, sa Kurt.
’Ja’, sa Sasja. ’Det bästa området i Berlin.’
De gick i gåsmarsch, då man bara kunde gå på en smal upptrampad stig i snön.”

Tillräckligt med lästips? Om inte är här ytterligare några:

Stalinhusen av Ricarda Junge är en roman om märkliga ting som drabbar en ung kvinna och hennes lille son sedan de flyttat in en ”stalinkrokan” i Friedrichshain. Ferdinand von Schirach berättar i novellsamlingarna Brott och Skuld om kriminalfall i Berlin. Helene Hegemann skulle just fylla 18 när hon 2010 debuterade med den omsusade romanen Axolotl Roadkill som utspelar sig i ett Berlin som dansar och drogar.

Decadence never goes out of fashion. Det gör inte heller storstadsromantik.

Den svenske sekelskiftespoeten Vilhelm Ekelund slog sig 1908 ner i Berlin. Men redan 1902 hade han vistats där en kortare tid. Det gav avtryck i dikten Vännerna i samlingen Elegier från 1903:

”O svårmodstimme i den stora staden / då solen blek går bort ned under dova randen / av rök som glöder tung och mörkblått hänger – / än inga ljus ha tänts. I kolblå juliafton skymmer / Berlin.”

 

PER SVENSSON är författare och skribent på Dagens Nyheter och har tidigare bott i Berlin. Här skriver han om staden i litteraturen, där Berlin är den arketypiska moderna storstaden som också ofta får utgöra sinnebilden för den historiska ondskan.

Tema Berlin

Meny