Berlins historia: kalla kriget

Berlins historia: Berlinmuren 1989 — Berlinmuren 1989

I Jan Lewenhag tredje artikel om Berlins historia skriver han om Tyskland under kalla kriget och tiden efter murens fall.

Läs gärna de första två texterna först:

Från förtryck till frihet

Museer och monument

Segrarmakterna hade efter krigsslutet delat in Tyskland i fyra zoner, de västallierade ockuperade de tre zoner som 1949 skulle bli till Västtyskland med Bonn som huvudstad. Den sovjetiska zonen blev samma år till Tyska demokratiska republiken (DDR) med Östberlin som huvudstad. I enklaven Västberlin hade de västallierade var sin sektor. Den första allvarliga konflikten mellan väst och öst ledde till att Västberlin blockerades sommaren 1948. Västberlin överlevde tack vara en luftbro som upprätthölls i närmare ett år. Flygplan med förnödenheter flög i skytteltrafik och landade på Tempelhof. Kalla kriget hade börjat.

De tyska kommunister som befunnit sig i exil i Moskva återvände efter kriget. Walter Ulbricht var en av dem som skickades till östra Tyskland för att med sin Gruppe Ulbricht återuppbygga KPD, det kommunistiska partiet. Före kriget hade han varit KPD-ledare i Berlin och nu skulle han snart bli den mäktigaste mannen i DDR under två decennier.

Staden Bonn var Västtysklands huvudstad när Tyskland var en delad stat. Foto: Wikipedia/ Wolkenkratzer.

Ett problem för Ulbricht var att Socialdemokraterna (SPD) var lika starka, om inte starkare än KPD i östzonen. Därför lanserades idén om Socialistiska enhetspartiet – KPD och SPD skulle slås samman. Splittringen som varit ett faktum ända sedan den tyska revolutionen 1918 och som hindrat de två partierna att agera gemensamt för att stoppa nazisterna på 1930-talet skulle biläggas. Tanken på ett enhetsparti väckte sympati på flera håll. I Moskva var Stalin en stark tillskyndare, han ville ha ett enhetsparti även i väst.

SPD i västra Tyskland sa dock blankt nej till att gå samman med kommunisterna. SPD i östzonen leddes av Otto Grotewohl och han accepterade en sammanslagning efter lång tvekan och hårda påtryckningar från den sovjetiska ockupationsmakten.

Just i Berlin hade KPD och SPD hela tiden tillsammans varit avsevärt större än det nazistiska NSDAP. Vid riksdags- valet hösten 1932, det vill säga före nazisternas maktövertagande och den terror som följde efter riksdagshusbranden, hade KPD och SPD sammanlagt fått fler röster än NSDAP, 37 mot 33 procent och skillnaden var markant i Berlin – 54 mot 26 procent. Under högtidliga former i Admiralspalast på Friedrichstrasse mittemot S-Bahnstationen ägde partisammanslagningen rum i april 1946.

I partiprogrammet hette det att Socialistiska enhetspartiet (SED) skulle verka för en demokratisk socialism, det fanns ett parlament, Volkskammer, som sammanträdde i det i dag rivna Republikpalatset mittemot Berlinerdomen och det fanns flera partier vid sidan av SED. Socialdemokraten Otto Grotewohl var formellt sett regeringschef och Wilhelmstrasse i de gamla regeringskvarteren döptes om och uppkallades efter honom.

”Det måste se demokratiskt ut, men vi måste ha allt i vår hand”, hade Ulbricht sagt enligt Wolfgang Leonhard, en av Ulbrichtgruppens medlemmar som tidigt bröt med stalinismen och sedan skrev flera böcker om sina erfarenheter.

Kommunisterna tog snabbt ledningen över SED som i sin tur hölls i strama tyglar av Moskva. Så kunde SED styra enväldigt under de fyra decennier som följde sedan DDR hade bildats 1949. Det viktigaste maktorganet var inte Volkskammer, utan SED:s centralkommitté som hade sitt högkvarter på Wallstrasse 76–79. I dag ligger den australiska ambassaden där. Från och med 1959 hade centralkommittén sitt högkvarter på Werdescher Markt 1. Numera är det Auswärtiges Amt, det tyska utrikesministeriet, som håller till i den byggnaden.

Partitoppen bodde till en början runt Majakowskiring i stadsdelen Pankow. Området var omgärdat av en mur och infarten var strängt bevakad. Merparten av villorna finns kvar, men både Walter Ulbrichts och hans efterträdare Erich Honeckers hus är rivna. Inte heller den tennisbana som Ulbricht lät bygga finns kvar, tomten är bebyggd.

Efter upproret i Budapest 1956 lämnade partiledningen Pankow och flyttade fyra mil norrut till Wandlitz där man bosatte sig i ett nyuppfört område, också det strängt bevakat och omgärdat av en mur. De sammanlagt 23 villorna byggdes av politiska fångar från fängelset Hohenschönhausen i Berlin.

En plats för avnazifieringen

Fängelset på Genslerstrasse 66 var ursprungligen ett storkök under nazitiden som togs över av sovjetadministrationen och gjordes om till ett så kallat specialläger. Här bedrevs avnazifieringen efter kriget. Nazistiska funktionärer på olika nivåer blandades med personer som på olika vis opponerade sig mot förhållandena i den sovjetiska zonen, exempelvis socialdemokrater som var emot sammanslagningen mellan KPD och SPD.

Området spärrades av, ingen skulle veta att det fanns ett fängelse här. I källaren låg de fönsterlösa små cellerna utrustade med en brits av trä och en hink som toalett, en naken glödlampa hängde i taket och lyste dygnet runt. De höga trösklarna var till för att vattnet inte skulle rinna ut när motsträviga fångar som straff hade blivit översköljda med kallt vatten. Fångarna döpte källarfängelset till ubåten. Ministeriet för statssäkerheten, allmänt kallat Stasi, bildades 1950 och tog över fängelset. Det byggdes ut med fångarna som arbetskraft. Den fysiska misshandeln ersattes med tiden av psykologiskt raffinerade metoder för att bryta ned fångarnas motstånd samtidigt som Stasi växte ut till en gigantisk myndighet med 90 000 anställda och 190 000 inofficiella medarbetare. Huvudkontoret i det gigantiska Stasikomplexet på Normannenstrasse har idag förvandlats till ett museum. Detsamma gäller för fängelset Hohenschönhausen. När diktaturen fallit krävde före detta fångar att Hohenschönhausen skulle bevaras som ett ”gedenkstätte”. Några av dem fungerar i dag som guider till de turister och skolklasser som besöker fängelset. Hohenschönhausen är ett av Berlins mest besökta turistmål.

Den före detta Stasichefen Erich Mielke internerades på Hohenschönhausen efter murens fall. Han var åtalad för mordet på två poliser i Berlin 1931. Mielke klagade emeller- tid över de dåliga förhållandena i fängelset och blev flyttad till Moabitfängelset i centrala Berlin.

Hundratals östtyskar lämnar landet

DDR fick omedelbart stora problem i kapplöpningen med väst. Ekonomin växte långsamt, det rådde brist på livsmedel och andra konsumtionsvaror. Gränsen till Västberlin var öppen och det var lätt att jämföra levnadsvillkoren. Hundratusentals östtyskar lämnade också landet över den öppna gränsen.

Missnöjet bredde ut sig ytterligare när partiledaren Walter Ulbricht drev igenom att arbetstakten, den så kallade normen, måste höjas med tio procent för att man skulle tjäna lika mycket som tidigare. Nyordningen skulle införas på Ulbrichts födelsedag den 30 juni 1953. Gnistan tändes tisdagen den 16 juni på Stalinallee, det socialistiska prestigeprojektet med påkostade hus i rysk så kallad sockerbagarstil som höll på att byggas.

Den breda avenyn döptes om 1961 och heter i dag Karl-Marx-Allee. En demonstration uppstod spontant bland byggnadsarbetarna och de tågade iväg mot Haus der Ministerien i korsningen Wilhelmstrasse- och Leipziger Strasse, samma väldiga kontorskomplex där Göring hade haft sitt luftfartsministerium. Demonstranterna ville träffa den ansvarige ministern för att protestera mot normhöjningen. Han visade sig dock aldrig. Innan demonstranterna skingrades hade man utlyst en generalstrejk kommande dag.

Onsdagen den 17 juni tågade väldiga människomassor ned mot Potsdamer Platz och Haus der Ministerien. Den inhemska regeringen stod handfallen. In i staden rullade uppemot 800 sovjetiska tanks, de möttes av stenkastande demonstranter och den sovjetiske kommendanten utlyste undantagstillstånd från och med klockan 13 samma dag. Upproret spred sig snabbt över hela Östtyskland. Någon officiell dödssiffra finns inte, den har pendlat mellan 100 och 500 döda. Tusentals fängelsestraff utmättes och även dödsstraff.

När upproret hade slagits ned satte propagandaapparaten igång och hävdade att upproret var iscensatt av utländska agenter från väst. Det har aldrig kunnat bevisas. Den 35-årige västberlinaren Willi Göttling blev ett av offren, han greps som misstänkt för att vara utländsk agent den 17 juni och arkebuserades dagen därpå.

Reaktionen i väst var lam och försiktig av rädsla för att provocera Sovjetunionen. Det hindrade inte senaten i Västberlin att redan den 22 juni döpa om paradgatan som löper västerut från Brandenburger Tor till Strasse des 17 Juni. På dagen för 60-årsminnet av upproret fick korsningen Wilhelmstrasse- och Leipziger Strasse namnet Platz des Volkaufstandes.

Berlinarna vaknar upp i en delad stad

Flykten till väst fortsatte under 1950-talet och höll på att utarma DDR. Söndagen den 13 augusti 1961 vaknade häpna berlinare på bägge sidor av gränsen om morgonen och fann att deras stad höll på att delas. Taggtråd hade rullats ut som snart skulle ersättas av en mur. Så sent som den 15 juni samma år hade Walter Ulbricht sagt att ”ingen har för avsikt att upprätta en mur”. I DDR-vokabulären kallades muren för en ”anti-fascistisk skyddsvall”, det sista hålet måste täppas till för att stoppa flykten till väst.

Sammanlagt 101 personer dog under sina flyktförsök över muren. Den siste var den 32-årige ingenjören Winfried Freudenberg som med en egentillverkad gasballong lyckades flyga över muren den 8 mars 1989, han störtade dock nära Schlachtensee i Västberlin. På Erdmann-Graeser-Weg i Zehlendorf finns en minnestavla över honom. Det första offret var den 58-åriga sjuksköterskan Ida Siekmann som omkom av skadorna hon ådrog sig när hon den 22 augusti 1961 hoppade ut till västsidan från sin lägenhet på Bernauer Strasse.

Just på Bernauer Strasse finns en del av muren sparad till eftervärlden och här ligger också ett stort dokumentationscentrum över dess dramatiska historia. Ett museum finns också vid den före detta amerikanska gränsövergången Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse, och längs floden Spree mellan stadsdelarna Friedrichshain och Kreuzberg ligger det berömda East Side Gallery. Efter murens fall bjöds konstnärer från hela världen till Berlin för att bemåla en bit av muren och de kom tillbaka vid jubileet 2009 för att renovera sina verk. Det går också att cykla eller vandra längs den sträcka där muren löpte, der Mauerweg är skyltad och närmare information finns på mauerweg.com. I DDR härskade efter murbygget repressionen fullt ut. Som en symbol för den opposition som ändå fanns stod trubaduren och diktaren Wolf Biermann. Han växte upp i en kommunistisk arbetarfamilj i Hamburg. Hans judiske far mördades i Auschwitz och som 17-åring utvandrade han 1953 till det han trodde var den bättre delen av Tyskland. Från och med 1965 blev Biermann förbjuden att uppträda offentligt i DDR och hans lägenhet på Chausseestrasse 131 blev en vallfartsort för andra oppositionella och besökare från väst. Biermann berättar i sina memoarer hur han en dag fick besök av den amerikanska folksångerskan Joan Baez. Samma dag skulle hon spela in en tv-konsert för den östtyska televisionen. Hon tog med Biermann och under konserten tillägnade hon honom en av sina sånger.

Konserten sändes aldrig.

Biermann blev hösten 1976 inbjuden av fackföreningen IG Metall att turnera i väst. Han fick oväntat ett utresetill- stånd och höll sin första konsert i Köln där han både kritiserade och försvarade DDR. Efter den legendariska Kölnkonserten meddelade DDR-regeringen att Biermann hade förverkat sitt medborgarskap; han blev utkastad ur landet.

I DDR undertecknade kända intellektuella, som författarna Christa Wolf och Stefan Heym, ett upprop i protest och händelserna i november 1976 blev startskottet för en oppositionell rörelse som egentligen aldrig upphörde förrän muren hade fallit tretton år senare.

Wolf Biermanns själsfrände var den 26 år äldre vetenskapsmannen Robert Havemann. Han hade varit medlem i motståndsrörelsen Europeiska unionen under kriget, hade dömts till döden, ett straff som aldrig verkställdes eftersom regimen inte kunde undvara hans kunskaper som kemist. I likhet med Biermann fick Havemann yrkesförbud i mitten av 1960-talet; bägge betraktade sig vid den tidpunkten fortfarande som kommunister. När Biermann hade kastats ut ur landet dömdes Havemann till husarrest. Han bodde i Grünheide öster om Berlin och dog 1982. I Grünheide, hemma hos Robert Havemanns hustru Katja, bildades hösten 1989 Nytt forum, en av de mest betydande oppositionsgrupperna under den fredliga revolutionen.

Oppositionen efter 1976 formades till en början runt freds- och miljöfrågor och kyrkorna tjänade ofta som mötesplatser och frirum. I Samariterkirche i Friedrichshain uppstod i början av 1980-talet ett märkligt fenomen i form av de så kallade bluesmässorna. Bluesmusiken var en populär subkultur i DDR och regimen hade svårt att angripa en kulturyttring som var kopplad till det afroamerikanska proletariatet i USA. Som mest samlade bluesmässorna flera tusen åhörare. Värden, prästen Rainer Eppelmann i Samariterkirche, blev en av medborgarrättsrörelsens profiler och minister i den första demokratiskt valda regeringen i DDR 1990.

Stadsdelen Prenzlauer Berg utgjorde ett centrum för de oliktänkande. I Zionskirche hade freds-och miljörörelsen sitt högkvarter och Gethsemanekirche på Stargarder Strasse 77 blev högst påtagligt ett frirum när polisen slog till våldsamt mot demonstranterna den 7 oktober 1989. DDR firade sin 40-årsdag, partiledaren Erich Honecker hade bjudit in sin sovjetiske kollega Michail Gorbatjov till en festbankett i Republikpalatset. Demonstranterna samlades utanför och ropade att Gorbatjov skulle hjälpa dem. Polisen slog till och de som hann fly fann skydd i Gethsemanekirche.

En månad senare hade regimen slagit till reträtt, framförallt beroende på jättelika demonstrationer i Leipzig. Egon Krenz hade efterträtt Honecker som partiledare. Lördagen den 4 november anordnades en manifestation på Alexanderplatz med en blandning av oppositionella och reformvilliga krafter inom SED som talare. Flera hundratusen personer hade samlats och tv direktsände, något tv-ledningen hade bestämt utan att fråga om lov. De talare som försökte försvara regimen blev utbuade.

Det jäste i Östberlin. DDR-regeringen höll presskonferenser varje dag inför ett stort pressuppbåd från hela världen. De ägde rum på det internationella presscentret på Mohrenstrasse 37, några hundra meter från Gendarmenmarkt. I dag ligger justitieministeriet på den adressen.

Torsdagen den 9 november hölls den presskonferens som för alltid är inskriven i den tyska historien. Den då 60-årige Günter Schabowski var regeringens talesperson, men just denna torsdag var han oförberedd eftersom han själv inte hade deltagit på centralkommitténs sammanträde. Inför mötet med pressen fick han några papper i sin hand av regeringschefen Krenz, de handlade om de nya resebestämmelserna. Krenz sade att de innehöll en braknyhet, DDR-medborgarna skulle få resa fritt.

Presskonferensen började kl 18.00, när cirka femtio minuter gått frågade Riccardo Ehrmann från den italienska nyhetsbyrån Ansa hur det gick med de nya resebestämmelserna. Schabowski bläddrade i sina papper, sa att centralkommittén fattat ett beslut om resefrihet. På följdfrågan när de nya bestämmelserna skulle träda i kraft, svarade Schabowski:

”Omedelbart såvitt jag förstår.”

Presskonferensen sändes direkt i tv. Snart samlades DDR-medborgare vid Bösebrücke, vars gränskontroll förband Prenzlauer Berg med väststadsdelen Wedding. Det dröjde inte länge förrän flera tusen väntade på att få komma över. Gränsvakterna visste varken in eller ut, de hade inte fått några direktiv. Vid 22.30-tiden såg de ingen annan utväg än att öppna bommarna och släppa igenom alla som ville ta sig över bron.

Jublande människor strömmade in i väst, den fredliga revolutionen hade segrat. Muren hade i praktiken fallit och om mindre än ett år skulle Tyskland vara återförenat.

Läs den första och andra texten om Berlins historia:

Från förtryck till frihet

Museer och monument

KÄLLOR

Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen
Kowalczuk–Wolle: Roter Stern über Deutschland
Hubertus Knabe (utg): Gefangen in Hohenschönhausen
Joachim Fest: Hitler – en biografi
Wildt–Kreutzmüller (utg): Berlin 1933–1945
Guido Knopp: Der Aufstand 17. juni 1953
Ilko-Sascha Kowalczuk: Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR Steinbach–Tuchel: Widerstand in Deutschland 1933–1945
Wolf Biermann: Warte nicht auf bessere Zeiten
Ralph Herrmanns: Haberlands

JAN LEWENHAGEN var Dagens Nyheters Berlinkorrespondent under åren 2006–2016. Här skildrar han tortyr och död under nazisterna, flykten från DDR till väst och presskonferensen som blev startskottet på murens fall.