Berlins kyrkogårdar: Muslimska gravar från 1700-talet

Wikipedia/CC BY 3.0

Margaret Flygt är frilansjournalist. I fyra texter skriver hon om Berlins kyrkogårdar. Det här är hennes tredje text.

Läs del 1: Berlins kyrkogårdar.

Läs del 2: En oas utom tid och rum.

Västtysklands ekonomiska uppsving hade inte varit möjligt utan alla gästarbetare. Idag har cirka sex procent av Berlinborna turkisk migrationsbakgrund, vilket gör staden till den mest turkiska staden utanför Turkiet. De flesta kom efter 1960-talet, men redan på 1600-talet, då Wien belägrades, kom turkiska krigsfångar till Berlin. På 1700-talet inledde Fredrik Vilhelm I hemliga diplomatiska förbindelser med Turkiet och de preussiskturkiska kontakterna var täta. 1914 invigdes en liten turkisk församling och under Weimartiden var Tyskland Turkiets viktigaste handelspartner.

De äldsta bevarade muslimska gravarna i Tyskland är från slutet av 1700-talet och finns på Türkischer Friedhof vid Columbiadamm i Neukölln, nära moskén. De äldre gravarna riktades mot Mecka, men de nyare gravarna planerades inte så. Därför har de döda lagts på sin högra sida i kistorna, så att åtminstone blickarna är riktade mot Muhammeds födelsestad.

Kyrkogården Türkischer Friedhof. Foto: CC 2020.

Militärkyrkogården Neuer Garnisonsfriedhof, alldeles i närheten, vittnar om en annan tysk historia, mindre präglad av utbyte och kontakter. Här hyllades länge krigshjältar från första och andra världskriget och soldater som stupat i de tyska kolonierna. Det händer fortfarande att någon lägger ned en krans med ”Vaterländischer Gruss” och tänt stearinljus med Afrikatruppernas Wehrmachtsemblem, till minne av en stortysk dröm. Så sent som år 2009 sattes en karta upp över de tyska kolonierna och ett minne över dem som dog, utan att utrotningen av folken nama eller herero nämndes.

Helt andra åsikter hade de som idag vilar på Zentralfriedhof Friedrichsfelde, även kallad Sozialistenfriedhof. Där återfinns de revolutionära socialisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Båda föddes 1871 och mördades 1919 under spartakistupproret i Berlin. Bauhausdirektören Ludwig Mies van der Rohes revolutionsmonument med inskriptionen ”Ich bin, ich war, ich werde sein” (ett citat från 1848 av Ferdinand Freiligrath) invigdes 1926. Efter nazisternas maktövertagande fängslades till och med de som bara kom för att lägga blommor. Nazisterna förstörde anläggningen och jämnade gravarna med marken.

1951 uppfördes istället Gedenkstätte der Sozialisten (socialisternas minnesmärke). Tolv informationstavlor berättar om platsens historia (de finns även tillgängliga på nätet under sozialistenfriedhof.de). Förutom Luxemburg och Liebknecht vilar även konstnären Käthe Kollwitz och många politiker och kulturpersonligheter som var verksamma under DDR-tiden på Sozialialistischer Friedhof. Minnesmärket över politiska fångar under nazismen har en röd triangel, symbolen som politiska fångar tvingades bära.

Sedan 1989 begravs ingen på socialisternas begravningsplats, men sent omsider har en minnessten över stalinismens offer placerats här. Trots sin ringa storlek har stenen varit mycket omstridd och bespottad. Den har ansetts vara ett hån mot offren, med tanke på att några av de DDR-politiker som beordrade övergreppen vilar på samma plats.

När så många trosriktningar, åsikter och religioner fått sin vila bland de sina, var det också viktigt att ge dem utan trosgemenskap en grav. Friedhofspark Pappelallee, där även ateister kunde begravas, grundades 1847 i Prenzlauer Berg av Berlins frireligiösa församling. Idag är platsen en kombinerad kyrkogård och park där hipsterkvarterets nyblivna föräldrar gärna sörplar sin latte medan barnen leker på kyrkogårdens lekplats.

Jag undrar om de läst inskriptionen vid ingången till Pappelallee 15: ”Schafft hier das Leben gut und schön, kein Jenseits ist, kein Aufersteh’n” (ungefär: Skapa ett bra och gott liv här, det finns inget liv efter detta, ingen uppståndelse). En rätt modern tanke på sin tid och kanske en bra förklaring till varför just denna kyrkogård delas med en lekplats. Barnen verkar i alla fall inte rädda och kyrkogården tappar all sin kuslighet när man hör de glada skriken.

Läs Margareta Flygts sista del om Berlins kyrkogårdar.

MARGARETA FLYGT är kulturjournalist och har bott och studerat i Tyskland. I denna guide till Berlin – världens begravningsplatstätaste storstad – berättar hon stadens historia genom dem som vilar här, och tipsar om begravningsplatser och gravar att besöka.