Berlins historia: museer och monument

Berlins historia: Foto: Wikipedia/N-Lange.de.Topographie des Terrors — Museet Topographie des Terrors 2011. Foto: Wikipedia/N-Lange.de

Jan Lewenhagen, journalist och tidigare Berlinkorrespondent för Dagens Nyheter, skriver om Berlins historia. Det här är Lewenhagens andra text om Berlin. Läs den första texten här.

De idag mest besökta museerna och monumenten kring nazitiden har tillkommit först på senare tid. Museet Topographie des Terrors ligger på tomten där Gestapo och SS hade sina högkvarter i gamla praktfulla byggnader som Prince Albrecht-Palais från 1700-talet. I källaren på Prince Albrecht-Strasse hade Gestapo sitt så kallade husfängelse där man med den grymmaste tänkbara tortyr ville tvinga fångarna att förråda sina hemligheter. Fyra år efter krigsslutet sprängdes resterna av de bombskadade byggnaderna och tomten låg länge öde på gränsen mellan öst och väst. Gatan bytte efter kriget namn till Niederkirchnerstrasse, uppkallad efter kommunisten Käthe Niederkirchner. Tidvis tjänade ödetomten som övningsbana för blivande bilister och en första tillfällig utställning om nazitiden visades 1987 när Berlin fyllde 750 år. Dagens permanenta och omfattande dokumentationscentrum invigdes så sent som 2010 efter decennielånga diskussioner om hur ett sådant skulle utformas.

Det är bara en kvarts promenad från Topographie des Terrors till Förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor. Initiativtagare var den kända journalisten Lea Rosh, som 1988 väckte idén om ett stort monument till minne av de sex miljoner judar som mördades under andra världskriget. Rosh fick med sig regeringen och förbundsdagen, en internationell pristävling kom till stånd och 1995 blev en grupp runt Berlinkonstnären Christine Jackob-Marks korad till vinnare bland 528 bidrag. Förslaget bestod av en stenplatta på hundra gånger hundra meter, på den skulle det resas arton klippblock med namnen på de mördade judarna. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lade dock in sitt veto och fick stöd från flera håll. Han och de andra kritikerna ansåg inte att förslaget uppfyllde kraven. En ny pristävling blev följden.

Nu vann den amerikanske arkitekten Peter Eisenman och monumentet med 2711 rektangulära grå stenar invigdes i maj 2005, även det till en början ett omdiskuterat minnesmärke.

I Tiergarten, inte långt från Förintelsemonumentet, finns numera också minnesmärken över morden på homosexuella, på romerna och offren för den nazistiska eutanasin.

När Förintelsen gick in i sin närmast industriella fas förbereddes den ”slutgiltiga lösningen” av femton befattningshavare från nazistpartiet, Gestapo, SS och ministerierna. Den 20 januari 1942 samlades de till ett sammanträde i en ståndsmässig villa med utsikt över vattnet i Berlinförorten Wannsee. De skulle säkerställa att det inte förelåg några hinder för deportationerna till förintelselägren. Sammanträdet pågick i nittio minuter, protokollet skrevs av Adolf Eichmann. Efter kriget flydde Eichmann till Argentina, han greps av den israeliska underrättelsetjänsten, dömdes till döden av en domstol i Jerusalem och avrättades 1962.

Villan i Wannsee – Haus der Wannseekonferenz – är i dag ett museum med en omfattande dokumentation om Förintelsen.

Minnesmärken i det lilla formatet är de så kallade snubbelstenarna (Stolpersteine) i trottoarerna, stora som gatstenar och med en yta klädd i mässing. Även i det här fallet kom initiativet från en enskild person, Kölnkonstnären Gunter Demnig. Hans idé var att placera stenarna framför fastigheter där nazisternas offer hade bott. Anhöriga eller boende i huset kunde gå samman och leta fram uppgifter om personen i fråga, uppgifter som sedan präglades i mässingen.

Snubbelstenarna finns numera över hela Europa, den första i Berlin hamrades ned i trottoaren 1996 och i dag (våren 2017) finns det över 7 000 snubbelstenar i den tyska huvudstaden. På sajten stolpersteine-berlin.de kan man söka efter namn och adresser.

Den permanenta utställningen Wir waren Nachbarn (Vi var grannar) visas i Rathaus Schöneberg. Utställningen tillkom på gräsrotsnivå och innehåller uppgifter och i vissa fall biografier över judar som bodde i Schöneberg. Stadsdelen var före kriget ett centrum för den judiska intelligentian. Bland ”grannarna” märks Albert Einstein, Walter Benjamin, Erich Fromm, Karl Kautsky, Lotte Laserstein, Wilhelm Reich, Kurt Tucholsky och Billy Wilder.

Även på Café Haberland på Bayerischer Platz, fem minuters gångväg från rådhuset, berättas Schönebergs judiska historia. På tunnelbanestationen under kaféet finns dess- utom en miniutställning om stadsdelen. Kaféet är uppkallat efter Salomon Haberland, byggherren som på 1800-talet hade köpt mark i Schöneberg och skapat Bayerischer Viertel. Albert Einstein bodde på Haberlandstrasse 5, själv emigrerade han till USA när Hitler kom till makten och huset förstördes under kriget. På tomten där huset stod finns en minnestavla över Einstein.

Nazisterna gav Haberlandstrasse ett annat namn, det gick inte an att en gata var uppkallad efter en jude. Gatan återfick sitt ursprungliga namn en septemberdag 1996 efter påtryckningar från en stockholmare. Han hade som sexåring tillsammans med sin syster satts på tåget till Sverige 1939. Modern var dotterdotter till Salomon Haberland. Pogromnatten i november 1938 (eller ”kristallnatten” som den också förskönande kallas) hade för henne, som så många andra, blivit det slutgiltiga beviset på att hoppet var ute för Tyskland, att barbariet hade segrat.

Pogromnatten kom över hela landet som en reaktion på ett attentat i Paris. Den 17-årige Herschel Grynszpan hade som en desperat protest skjutit ihjäl den unge tyske diplomaten Ernst vom Rath. Grynszpan levde som illegal flyk- ting i Paris sedan hans familj från Hannover hade utvisats till Polen tillsammans med tusentals andra polska judar. Nazisterna iscensatte pogromerna och ville få dem att se ut som ett uttryck för det tyska folkets spontana vrede över dådet i Paris och ilska gentemot judarna.

I Berlin plundrades och förstördes judiska affärer, inte minst längs Kurfürstendamm, mobben trängde in hos judiska familjer och synagogor sattes i brand. Polisen var uppmanad att inte ingripa och brandkåren skulle bara skydda den omgivande bebyggelsen, inte släcka bränderna i synagogorna.

Den stora synagogan på Oranienburger Strasse i Östberlin står dock kvar och en plakett på fasaden förklarar varför. Den lokale polischefen Wilhelm Krützfeld hade ingripit och sett till att den brand som mobben hade anlagt blev släckt. Synagogan på Oranienburger Strasse hade invigts 1866, dess gyllene kupol stod som en symbol för att judarna kände sig säkra i Berlin och att den lilla församlingen med 25000 medlemmar vågade tro på framtiden. De kommande decennierna flydde sedan tiotusentals judar från pogromerna i Östeuropa till Berlin och den judiska befolkningen hade växt till runt 170 000 personer vid tiden för nazisternas maktövertagande.

Efter kriget var församlingen näst intill utplånad, 8000 personer fanns kvar och synagogan på Oranienburger Strasse hade delvis förstörts under krigets bombanfall. Renoveringen påbörjades inte förrän 1988, fortfarande under DDR-tiden och femtio år efter pogromnatten. Synagogan återinvigdes 1995. Den gyllene kupolen lyste åter över det då återförenade Berlin.

Förintelsemuseet i Berlin. Foto: Wikipedia/JoJan.

Hitlers arbetsrum 400 kvadratmeter

Hitlers storhetsvansinne kom till uttryck på flera sätt. Ett tydligt exempel var det nya rikskansliet i korsningen Vossstrasse/Wilhelmstrasse. Det var ritat av Hitlers favoritarkitekt Albert Speer och invigdes 1939. Bara diktatorns arbetsrum mätte 400 kvadratmeter. Rikskansliet bombades sönder och samman i krigets slutskede, länge avstod man från att märka ut platsen för Hitlers omtalade bunker där diktatorn begick självmord tillsammans med Eva Braun. I dag finns en informationstavla vid en parkeringsplats på Gertrud-Kolmar-Strasse mellan Vosstrasse och In den Ministergärten.

Det gigantiska rikskansliet var det första steget mot Germania, Hitlers dröm om världshuvudstaden i Tredje riket, en stad som skulle få London och Paris att förblekna. Albert Speer skulle förverkliga drömmen.

Germania skulle präglas av två axlar – en i nord-sydlig riktning och den andra från väst till öst med Grosse Halle i skärningspunkten, en byggnad med en enorm kupol och med plats för mer än 150000 personer. En gigantisk triumfbåge var också planerad för Germania. Det mesta stannade vid Speers ritbord, kriget kom emellan.

Siegessäule, krigsmonumentet som uppfördes 1873 efter Preussens segrar i krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike flyttades dock till Grosser Stern. Här kan man få en föraning om de tänkta axlarna. Från Brandenburger Tor västerut till Heerstrasse löper en milslång, spikrak sträcka, kantad av de dubbelarmade gatulampor som Speer designade och som fått stå kvar efter kriget.

Ett bisarrt monument som Germaniaplanerna har lämnat efter sig är den betongcylinder som byggdes av krigsfångar för att Speer ville testa markens bärkraft med tanke på bygget av triumfbågen. Cylindern fick namnet Schwerbelastungskörper och ligger kvar på General-Pape-Strasse nära järnvägsstationen Südkreuz. Den är 14 meter hög och väger 12 650 ton och gick inte att spränga bort efter kriget med tanke på de bostäder som ligger i närheten.

Några tidstypiska byggnader, som visserligen inte ingick i Germaniaprojektet, är: Olympiastadion, flygplatsen Tempelhof och Luftfartsministeriet. Berlin skulle ha arrangerat sommar-OS 1916 och arkitekten Otto March fick uppdraget att utforma arenaområdet. Spelen ställdes in av förklarliga skäl: första världskriget hade brutit ut. Två decennier senare, 1931, tilldelades Berlin på nytt sommar-OS och Otto Marchs son Werner arbetade vidare på faderns koncept inför spelen 1936. När Hitler kom till makten 1933 grep han in och ville ha något mera storslaget. Så uppstod dagens Olympiastadion, ritad av Werner March och modifierad efter Hitlers önskemål av Albert Speer.

Luftfartsministeriet vid Wilhelmstrasse, med sina ändlösa marmorklädda korridorer, och flygplatsen Tempelhofs 1,2 kilometer långa och sammanhängande hangar- och kontorsbyggnad ritades bägge av den då unge arkitekten Ernst Sagebiel och är exempel på en stram, närmast brutal klassicistisk stil. Flygplatsen är nedlagd sedan 2008 och vid Wilhelmstrasse är det finansministeriet som är inhyst i det jättelika kontorskomplexet.

Planen på världshuvudstaden Germania blev bokstavligen till grus och aska. Istället blev Berlin till en brännpunkt i kalla kriget. Det dröjde bara några år efter krigsslutet innan det nya bröt ut som ett resultat av spänningarna mellan öst och väst.

Läs de två andra texterna om Berlins historia:

Från förtryck till frihet.

Luftbron och kalla kriget

KÄLLOR

Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen
Kowalczuk–Wolle: Roter Stern über Deutschland
Hubertus Knabe (utg): Gefangen in Hohenschönhausen
Joachim Fest: Hitler – en biografi
Wildt–Kreutzmüller (utg): Berlin 1933–1945
Guido Knopp: Der Aufstand 17. juni 1953
Ilko-Sascha Kowalczuk: Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR Steinbach–Tuchel: Widerstand in Deutschland 1933–1945
Wolf Biermann: Warte nicht auf bessere Zeiten
Ralph Herrmanns: Haberlands

JAN LEWENHAGEN var Dagens Nyheters Berlinkorrespondent under åren 2006–2016. Här skildrar han tortyr och död under nazisterna, flykten från DDR till väst och presskonferensen som blev startskottet på murens fall.