Morten Postrups konstrunda i Berlin

Treptower Park. Foto: Wikipedia Creative Commons.

Journalisten Morten Postrup bjuder in läsaren till en konstrunda i Berlin. Han åker tåg och reflekterar över konsten i Berlin – och Berlin i konsten.

Det här är Morten Postrups första artikel om konst i Berlin.

En runda värd att begrunda

Ett bra sätt att snabbt få en känsla för Berlin är att åka med lokaltåget S-Bahn. Exempelvis från knutpunkten vid Zoologischer Garten i närheten av de galleritäta kvarteren i Charlottenburg, Berlins gräddhylla. Stationen har ett välvt tak av glas och stål som ger ett människovärdigt klimat även vid dåligt väder. Kom ihåg att ta med kontanter till biljettautomaten på perrongen – internationella betalkort funkar väldigt sällan.

Vi har ingen brådska, tågen går med några minuters mellanrum. Är man lite sugen tar man en Fritz-kola och en pretzel i kiosken på perrongen. Vi hoppar på ett tåg österut. Tågresan ger snabbt prov på vad Berlin är. Ibland enorma grå intetsägande fasader i glas och stål, helt andefattiga på ett bistert tyskt vis. Ibland ständiga förbättringsprojekt där gammalt får ge plats åt nytt. Ibland små och stora till synes övergivna ytor som fått en spontan användning – ofta i form av konst.

Gatukonsten är ett av Berlins kännetecken, ständigt närvarande i både muralmålningar och graffiti. Fortfarande finns även i de centrala delarna övergivna byggnader fulla av konstnärliga uttryck. De många övergivna ytorna och byggnaderna med plats för undergroundkulturen är dessvärre på utdöende. Åtminstone behöver den ständigt flytta runt. Områden som förr var givna magneter har gentrifierats och för tillfället sägs det att Neukölln står högst på önskelistan för den som söker boende eller ateljéplats med tajt budget.

Tåget passerar futuristiska Hauptbahnhof, som visserligen är en orgie i grått stål och glas men i kraft av sin vansinniga skala hänförande. Nuvarande Hauptbahnhof invigdes så sent som 2006 och känns mycket futuristiskt med sin välvda glasöverbyggnad och sina spårområden och kommersiella ytor staplade på varandra korsvis över åtta våningar. Här kan man byta mellan Berlins samtliga slag av kollektivtrafik: fjärrtåg, regiontåg, pendeltågen S-Bahn, tunnelbanan U-Bahn, spårvagnar och bussar. Ett intrikat och sinnrikt system som hjälper resenären att ta sig runt i Berlin snabbt och effektivt, trots de till synes förskräckande avstånden.

Här stiger vi av, den norra utgången leder till Europaplatz och därifrån är det inte långt till Hamburger Bahnhof – Museum für Gegenwart. Det hörs ju på namnet att Hamburger Bahnhof är en järnvägsstation, och härifrån avgick mycket riktigt tågen från Berlin mot Hamburg ända fram till 1884. Idag är stationen ett framstående contemporary-museum med en hel flygel med verk av Joseph Beuys och namn som Andy Warhol, Robert Rauschenberg och Cy Twombly i samlingen. Den kritvita fasaden är dekorerad med vertikala, lila neonljus, en visuellt slående signal om vad som komma skall. Järnvägsarkitekturen sätter förstås sin prägel på lokalerna, och den mest slående delen är faktiskt annexet, en lång räcka hallar sammanbundna med en 300 meter lång korridor. Detta var förut lastkajen. Museet har en trevlig bokhandel.

Blir man hungrig gör man rätt i att söka sig en bra bit österut mot Oranienburger Tor och exempelvis Dada Falafel på Linienstrasse 132.

Svensk granit i diktaturens arv

Vad ska vi ha konsten till? Konstnären och pr-geniet Ernst Billgren ställer sig denna fråga i Vad är konst, en bok som han i stort sett ägnar åt att undvika att svara på frågorna som vi alla vill ha svar på: Vilka är kriterierna för att något ska kunna kallas konst? Vad ska vi ha den till? Vad vill konsten säga oss? I stället för att besvara frågan visar han att frågan är meningslös. Kontentan är att vi inte ska ha konst till något alls. Konsten är sig själv nog. Har vi tur kan den berika oss och få oss att bli ett uns mer mänskliga. Har man en gång fångats av konsten så spelar frågan om konstens mening ganska liten roll. Det är vad den gör med oss som är det viktiga.

Liksom forskning och journalistik gör sig konsten bäst när den får verka fritt. Hur fritt man nu kan verka mitt emellan statligt finansierade institutionskolosser med begränsad inköpsbudget, kräsna och oftast ekonomiskt pressade gallerister och konstköpare som föredrar dagsländor eller stänger plånboken så fort det blir sämre tider. Nåväl.

Vi tar S-Bahn ytterligare en station och stiger av vid Friedrichstrasse och är nu i det forna Östberlin. I Berlin är diktaturens arv ständigt närvarande, ingen västlig storstad hade så nära till kalla krigets Warszawapaktsdiktaturer som Berlin – stora delar av staden var som bekant en del av DDR. I själva verket var Västberlin en ganska liten enklav av kapitalism helt omgiven av kommunistdiktatur. Man letar förgäves efter nazistiska lämningar i Berlin (varför man nu skulle göra det), men man behöver inte leta länge för att hitta det kommunistiska arvet. Man börjar lämpligen i Treptower Park, en bra bit utanför centrum, med sitt enorma gravmonument över stupade sovjetiska soldater från slaget om Berlin våren 1945. (S-Bahn har en station med samma namn, men räkna med tjugo minuters promenad till monumentet.)

Monumentet är delvis byggt av röd, svensk granit som från början var avsedd för de utopiska framtidsstäder nazisterna planerade. Enorma mängder svensk sten beställdes av nazisterna, mycket blev liggande på svensk mark efter krigsslutet och såldes så småningom till högstbjudande. Treptowermonumentet är imposant och brutalistiskt, men framstår förstås idag som en total anakronism.

När man flanerar runt och njuter av Berlin kan det brutala arvet tyckas avlägset. Men i konsten är avståndet litet. Konsten i staden är intimt förknippad med Berlin. Ingen annanstans är platsen själv och dess historia så närvarande i konsten. Stadens riktmärken och symboler dyker ständigt upp. Förintelsen, delningen, murens fall. Skuld, skam, hopp. Staden har ett eget svar på frågan om vad konst är – i Berlin är konsten terapi.

En bunker med konst i världsklass

Från Friedrichstrasse är det inte långt till Sammlung Boros. Eller kort och gott Bunkern. En enorm, stabbig betongbunker ombyggd till utställningshall för en närmast museal privat samling av nutida konst. Bunkern byggdes av nazisterna 1943 mitt under brinnande krig för att skydda upp till 3000 personer vid luftangrepp. Efter kriget hamnade den i Röda arméns händer och användes som fängelse för kringsfångar. Senare blev den först lager för textilvaror, sedan för tropiska frukter (den jämna och svala temperaturen i byggnaden var säkert perfekt för ändamålet). På 1990-talet blev Bunkern (näst intill parodiskt berlinskt) till en techno- och fetischklubb som dock tvingades stänga bara några år senare.

Det är svårt att få ett riktigt visuellt grepp om Der Bunker där den står idag, omgiven av moderna byggnader på alla sidor. Den är ändå ytterst imposant: 1 000 kvadratmeter i yta, 18 meter hög, väggarna 1,8 meter tjocka av armerad betong (leta efter det borrade hålet där man kan kika ut, det enda ställe där bunkerns väggar fått en ny öppning sedan uppförandet). Taket av 3 meter betong, så tjockt att det inte hade härdat helt förrän in på 1970-talet.

Inuti var Bunkern ett systematiskt gytter av gångar, trappor och utrymmen, inalles 120 rum fördelade på fem våningar. Blotta tanken på att vara en av de tusentals människor som packades ihop där inne under ett luftanfall får ett obekvämt tryck att lägga sig över bröstet. Skönt då att rundvandringen maximalt består av tolv personer plus en guide.

Att gå runt i Bunkern är lite som att gå runt i en enorm ubåt av betong. Väggarna kryper liksom inpå en. Turligt nog har den inre gyttrigheten i byggnaden brutits upp ordentligt för att passa konstsamlingen. Ytskikten har lämnats oförändrade och det ger en fin visuell effekt där slitna ytor från kriget blandas med nysågade snitt från renoveringen. Där den gamla rumsindelningen var optimerad för att skydda så många människor som möjligt i relativt små rum är den nya som ett enormt Tetris av luft med utställningslokaler som ibland är långa på tvären, ibland höga på höjden, ibland kubiska. Naturligtvis optimerat för konsten. På det hela taget mycket effektfullt.

Konsten är av yppersta internationella klass. Olafur Eliasson och Ai Weiwei är självklara namn, men också svenska Klara Lidén. Bunkern stänger under några månader vart femte år för att hänga om. Under 2017 öppnar den tredje inkarnationen av makarna Boros samling. Du som har ett resesällskap som kanske inte är riktigt lika intresserad av konst som du själv har inget att frukta när det gäller Bunkern. Visserligen är det på papperet ”bara en gammal bunker med helt obegriplig nutida konst”, men helheten och upplevelsen är så intagande, så bombastisk, så klaustrofobiskt kittlande att ingen kan undgå att drabbas. Det finns egentligen bara en enda nackdel med Sammlung Boros. Man måste anmäla sig i förväg. Och när det gäller Bunkern betyder det åtminstone en månad, oftast mer.

Det går förstås att bara dyka upp och hoppas på att någon lämnat återbud eller inte dyker upp till sin anmälda tid. Eller kolla anmälningssajten måndag morgon eller torsdag morgon när eventuella restplatser läggs ut.

Läs gärna fortsättningen på Morten Postrups konstresa.

MORTEN POSTRUP är journalist, designstrateg och konsult som hjälper tidskrifter i ett föränderligt medielandskap. Han åker tåg och reflekterar över konsten i Berlin – och Berlin i konsten. Resan går bland annat till Treptower Park och Sammlung Boros.

Tema Berlin

Meny