Berlin präglat av migration och möten

Annamaria Olsson är aktivist, författare och social entreprenör. I den här textern skriver hon om ett Berlin präglat av migration och möten. Det här är den andra delen av två om migration till Berlin.

Läs gärna Annamaria Olssons första artikel.

Många har rötter i forna Sovjetunionen

En annan migrantgrupp som i olika generationer satt stor prägel på staden är ryssarna och människor från det forna Sovjetblocket. Berlins tre största invandrargrupper är idag i fallande ordning Turkiet, Polen och Syrien. Tittar man istället på det bredare begreppet migrationsbakgrund hamnar folk från rysktalande länder på plats nummer tre. Orsakerna är flera och gruppen i fråga är lika heterogen som staden själv. Så kallade Spätaussiedler var ryskspråkiga som kunde bevisa sig ha tyska blodsband tillbaka i historien.

Efter andra världskriget gjordes en enorm etnisk utrensning av tyskspråkiga människor och minoriteter som under århundraden levt utspridda över Europa i relativ samklang med sin omgivning. Vid utrensningarna, som inte sällan var rena hämndaktioner för kriget, gjordes ingen skillnad på huruvida man stött Hitler eller inte. Så många som 14 miljoner människor fördrevs till Tyskland direkt efter krigsslutet, ett land som många aldrig satt sin fot i. Ungefär 300 000 stämplades som fiendeelement och skickades till arbetsläger i Sibirien. Vid Sovjetimperiets fall fick dessa familjer status som tyskar och landets gränser stod plötsligt öppna för människor som inte hade någon annan relation till landet än ett avlägset diffust blodsband.

Idag har cirka 130 000 berlinare rötter i forna Sovjetunionen, eller 3,5 procent av stadens befolkning. Detta går dock inte att jämföra med mellankrigstiden, på 1920-talet. Bara mellan 1921 och 1922 befann sig 360 000 ryska flyktingar i staden. Många tillhörde landets absoluta kulturelit, till exempel Vladimir Nabokov, Maxim Gorkij och Boris Pasternak som alla tillbringade en tid i nervöst boomande men glädjeälskande Weimar-Berlin.

Många av de 160 000 judar som befolkade staden innan andra världskriget bröt ut hade också sina rötter i olika öst- områden. Dagens chica Mitte med sin glammiga märkesshopping, sina gallerier och museer var när det begav sig hem för de fattiga Ostjuden, de östeuropeiska judar som hamnat i Berlin efter att ha flytt från antisemitism, pogromer och fattigdom i öst. I kvarteret Scheunenviertel, vid Hackescher Markt, trängdes man ihop i små kyffen under ofta undermåliga sanitära omständigheter. Här blandades bostäder och verkstäder med uthus och djurhållning, ölhallar, prostitution och småkriminalitet. Dessa fördrivna, fattiga judiska nyberlinare utan vare sig tyskkunskaper eller fot in i samhället användes, likt flyktingar idag, som politiska slagträn i alla möjliga frågor. Resten är, som vi alla vet, historia.

Genomgripande omvälvningar i det stora landet i öst verkar regelbundet få intelligentian och konstnärerna att söka sig till Berlin. Att Putin 2012 kom tillbaka som president en tredje period, laddad med allt mer nationalistisk propaganda, hårdare tag mot opposition och oliktänkande och slutligen annekteringen av Krim, satte ännu en gång fart på den ryska emigrationen. Det är inte bara ryska konstnärer och intellektuella som väljer att lämna landet, utan även vanliga dödliga som bara önskar lite utrymme att leva och andas. Så även oligarkerna som draperar sig i konst, Chanel och dyra lägenheter kring det burgna Charlottenburg där de champagnestinna kvittrar runt på lyxvaruhuset KaDeWe.

Migration till Berlin. Berlin_KaDeWe. Foto: Jörg Zägel/Wikipedia. — Foto: Jörg Zägel/Wikipedia.

För att uppleva en bit av det ryska Berlin rekommenderas ett besök på restaurangen Samovar nära Schloss Charlottenburg. Denna institution stoltserar med sin konservativa ryska tsartradition klädd i mörkt trä, grön, pärlande sammet och tunga, guldiga ramar. Perfekt en ruggig höstdag eller när man vill försjunka några timmar i en svulstig rysk klassiker. På söndagar serveras här traditionell buffé. Kom annars på eftermiddagen för ett fullt ryskt afternoon tea laddat med samovar, nötter, geléer och kakor. Den som vill lätta på plånboken beställer tsarmiddag med rysk kaviar, champagne, vodka och hela kittet.

En något mer radikal och mindre nostalgisk inriktning har den ryska exilteatern PANDA Theater. Här gästspelar många av den rysktalande världens absolut viktigaste oppositionella och kulturpersonligheter i teateruppsättningar, uppläsningar, diskussioner och utställningar. Den lilla obskyra teatern behöver en introduktion (och eventuellt en rysktalande översättare) då den ligger gömd inne på en bakgård i det stora Kulturbrauereiområdet i Prenzlauer Berg. För den som är intresserad av att på allvar försöka förstå det officiella Ryssland av idag är teatern absolut värd ett besök.

Drömmen om ett annat liv

Några av de absolut största migrationsvågorna till Berlin och Tyskland kopplas inte till krig eller politisk turbulens utan till drömmen om arbete och utrymme att gestalta sitt eget liv. Efter andra världskriget och amerikanernas enorma investeringar via Marshallplanen började den söndertrasade tyska efterkrigsekonomin åter blomstra och det började talas om ett Wirtschaftswunder. Landet skrek efter arbetskraft och det bussades in omgång efter omgång av italienare, spanjorer, jugoslaver, portugiser och greker för att jobba i de dundrande fabrikerna.

Den största gruppen arbetsmigranter kom att bli turkarna. Mellan 1961 och 1976 kom 825 383 turkar till Tyskland. Idag bor cirka 200 000 personer med turkisk bakgrund i Berlin, som ofta lite skämtsamt kallas ”Turkiets fjärde största stad”. Kreuzberg är den stadsdel som är mest präglad av den turkiska invandringen. En dos tysk-turkisk historia får man på kreuzbergska Hasir. Restaurangen är en traditionell turkisk ocakbasi (grillrestaurang) med inriktning på kolgrillat kött. 1984 öppnades den första lilla restaurangen, som serverade traditionell, omtyckt husmanskost ur farmors tummade kokböcker. Viktigt var också att i stadens hav av Berliner Schnauze (stadens traditionellt surmulna service) sätta den gästfria turkiska servicekulturen högt (servitörerna på Hasir har alla stiliga vita skjortor, svarta västar och förkläden).

Grundaren av Hasir, Mehmet Aygün, anses också ha ”uppfunnit” döner kebaben – en numera såväl berlinsk som tysk nationalrätt. På 1960-talet kom den då 16-årige Aygün till Tyskland där han var välkommen som Gastarbeiter (gästarbetare). Mehmet Aygün hade en massa ströjobb och arbetade på restaurang. Där märkte han att tyskarna gärna åt den turkiska Iskender kebap men knappt hann sitta ned, småprata eller ta en kopp te. För att tillfredsställa sin nya kundkrets packade han därför in det grillade köttet och salladerna – som vanligen trängdes på en tallrik – i ett bröd så att tyskarna kunde äta effektivast möjligt eller till och med äta maten på språng. Det hade han sett en gång hemma i Istanbul, men det stressiga sättet att äta hade aldrig etablerat sig där.

Sakta men säkert blev maträtten en succé, och efter 1970-talets ekonomiska kris, när de turkiska gästarbetarna inte längre var särskilt välkomna och jobben blev färre, öppnade många turkar istället restaurang för att få det att gå runt. Dönern blev populär. Idag är döner kebab en tysk miljardindustri. Varje dag serveras över tre miljoner bara i Tyskland. Landet är Europas största kebabköttsexportör och industrin omsätter över 3,5 miljarder euro per år. Den tidigare fattige gästarbetaren Mehmet Aygüns imperium är stort. Han driver flera lyxhotell och det är få i Kreuzberg som inte känner till honom. Men som ofta är fallet med stora företagare är han inte bara en respekterad man utan också i viss mån fruktad, och huruvida det verkligen var han som uppfann dönern, därom tvista de lärde. Att ta en nattsuddig kebab på Hasir är under alla omständigheter en matbit tysk-turkisk historia.

Kreuzberg är dock långt mer än parabolantenner, sockrigt te och politiska diskussioner över tidningen Hürriet, kort sagt inte bara en liten turkisk enklav. En gång var stadsdelen navet i den västberlinska radikala rörelsen med en stark konst- och aktivistscen varifrån ständiga protester manifesterades mot Vietnamkriget, kalla kriget, upprustningen och värnplikten, men också mot den äldre tyska generationens förljugenhet och vägran att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Denna kultur av motstånd och fuck the system-mentalitet lever kvar ännu idag och Kreuzbergs aura har varit och fortsätter att vara en inspirationskälla för den numera globala kreativa eliten. När ryktet om det hippa Berlin spreds som en löpeld i internationella magasin och människor från alla världens hörn kom hit för att slå runt och söka lyckan var det inte sällan Kreuzberg som favoriserades.

Här någonstans sluts den cirkel som gör Kreuzberg och Berlin till en sådan fascinerande och symbolisk plats på jorden. En liten, isolerad ö i ett hav av global storpolitik under kalla kriget som blev hem för allsköns gästarbetare, tyska radikaler, inflyttade livsnjutare och bohemer, som efter några generationer förvandlats till ett halvt hav av engelsktalande hipsters, turister, studenter och allmänna kosmopoliter. De, i sin tur, låter sig inspireras av, förvaltar och vidareutvecklar drömmen om Berlins mångkulturella och pluralistiska samhälle. Om de stannar, vill säga. Man vet aldrig hur länge de blir kvar. Snart kan hälften vara tillbaka i sina respektive hemländer. Eller någon helt annanstans.

För i Berlin vet man aldrig hur länge något varar eller när det slutar. I morgon kan allt plötsligt vara annorlunda. Och det är just det som är Berlins öde: att vara i konstant förändring.

Adresser till platserna i texterna Migration till Berlin del 1 & 2

Konditorei Damaskus. Sonnenallee 93, 12045 Berlin, Neukölln

Alagami Restaurant. Sonnenallee 44, 12045, Berlin, Neukölln

Restaurant Samowar. Luisenplatz 3, 10585 Berlin, Charlottenburg
restaurant-samowar.de

PANDA Theater. Knaackstrasse 97, 10435 Berlin, Prenzlauer Berg
panda-theater.de
Hasir. Adalbertstrasse 10, 10999 Berlin, Kreuzberg
hasir.de

ANNAMARIA OLSSON har bott i Berlin sedan 2008 och är aktivist, författare och social entreprenör. Hon tar oss med på en rundtur i ett Berlin präglat av migration och möten och tipsar om restauranger där man kan äta syrisk, rysk och turkisk mat.