Berlins kyrkogårdar: Den sista vilan

Monument i Treptower Park. Foto: Christian Steinmeier.

Subkulturer berättar städers historia

Frilansjournalisten Margareta Flygt skriver om Berlins kyrkogårdar. Det här är den sista delen av fyra.

Läs del 3: Muslimska gravar från 1700-talet.

Vem vi sörjer och vem vi får sörja säger mycket om en kultur. Jag är fascinerad av hur städers historia kan skrivas genom olika subkulturer. Subkulturer gör stadens identitet tydligare, mer mångfasetterad, och att lära sig mer om dem gör att bilden av staden känns mer ”sann” än den officiella turistreklamen. En sådan subkultur var länge de homosexuellas, vilket tack och lov inte längre är fallet. Åren mellan 2001 och 2014 hade Berlin också en homosexuell borgmästare, Klaus Wowereit.

Öppenheten för sexuella minoriteter har gått i vågor. I början av förra seklet kunde homosexuella leva relativt skyddade i Berlin. Den kände sexologen och läkaren Magnus Hirschfeld var verksam i Berlin och 1897 var han en av dem som grundade den första homosexuella föreningen. Det var en frisinnad tid. Det har aldrig funnits så många barer och krogar för homosexuella som i början av förra seklet, tidningen Die Freundin gavs ut och det spelades in filmer som Mädchen in Uniform. Att komma ut med sin homosexualitet var inte lika farligt som på många andra ställen i världen. Denna öppenhet fick ett abrupt slut 1933. Det sägs att de som tvingades bära nazisternas rosa triangel i koncentrationslägren försökte byta till sig gula davidsstjärnor, till och med judarna stod högre i rang än homosexuella.

Trots förföljelsen under nazismen, repressalierna i DDR och att paragraf 175 (som kriminaliserade homosexuella handlingar) fanns kvar i Västtyskland fram till 1994, förblev Berlin en viktig stad för homosexuella.

I de klassiska gaykvarteren kring Nollendorfplatz och Schöneberg vajar regnbågsflaggor utanför kaféer och krogar, det finns flera gayhotell och inte långt därifrån Schwules Museum (Lützowstrasse 73), väl värt ett besök.

Mellan stadsdelarna Schöneberg och Kreuzberg, på Alter Sankt Matthäus Kirchhof, vilar många homosexuella. Det visste jag inte första gången jag kom och letade efter bröderna Grimms gravar. Jacob och Wilhelm Grimm som inledde arbetet till den stora tyska ordboken, men som är mest kända för nedtecknandet av gamla folksagor. Jag hittade gravarna, men upptäckte något mycket mer fascinerande. Vid ingången nära Grossgörschenstrasse såg jag ett sött litet kafé, Café Finovo, Tysklands första kyrkogårdskafé. Det har blivit en mötesplats för både gamla ”stammisar” och turister. Att denna kyrkogård är så ”levande” beror mycket på föreningen Efeu e V, ett slags fadderorganisation för gravar.

En av dessa gravfaddrar var Bernd Bossmann, en i Berlin känd gayaktivist. Han såg det tomma förvaltningshuset och fick idén att öppna ett kafé. I kapellet anordnas även konserter, uppläsningar och visningar om sorg, död och de döda. På sommaren finns det en ljudinstallation bakom kapellet: nu avlidna konstnärer berättar om sina idéer och livsverk.

Flera av gravarna har dekorerats med föremål som karakteriserar den döde; en har en motorcykelhjälm istället för ett kors, på en krogägares grav står blommorna i ölflaskor, några gravar är i kitschigt rosa eller har en regnbågsflagga.

Många av de döda var förgrundsgestalter inom den tyska gayrörelsen, alltför många av dem dog i aids. Deras liv hedras med minnesmärket som har ordleken ”Denk mal PositHIV”. Denkmal betyder minnesmärke och Denk mal betyder tänk efter.

Andra som hyllas är de som utförde det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. En av dem var officeren Carl Schenk von Stauffenberg, som var huvudansvarig och avrättades. Innan von Stauffenberg inlett sin strålande karriär inom Wehrmacht var han och hans två bröder del av kretsen kring författaren Stefan George. Den öppet homosexuelle George omgav sig med unga, vackra män, älskare och devota lärjungar, just i kvarteren runt Nollendorfplatz. Tankarna de diskuterade sägs ha varit grunden till att von Stauffenberg senare vände sig mot nazismen.

Andra besökare vallfärdar till Rio Reisers (1950–1996) grav, sångaren i kultbandet Ton Steine Scherben (ett av de första och mest inflytelserika tyska rockbanden på 1970-talet). Han var länge en förgrundsgestalt i vänsterrörelsen, en alternativ superidol. Här vilar också den antifascistiska aktivisten och kvinnorättskämpen Hilde Radusch (1903–1994).

Försök att boka en visning (liksom det går att göra på många av Berlins begravningsplatser), de anordnas via kaféet som har en egen hemsida.

Sankt Matthäus är inte den enda plats homosexuella vill begravas på. Att veta att man inte behöver förställa sig i döden är en stor tröst för många som tvingats göra det i livet. Därför har flera äldre kvinnor i den lesbiska föreningen Safia i Berlin engagerat sig för en gemensam viloplats. Många av dem har förlorat kontakten med sina familjer och skapat andra, för dem viktigare, band än släktens. Sedan 2014 kan medlemmarna begravas på Georgen-Parochial-Friedhof som ligger i norra delen av Prenzlauer Berg.

Trångt för de döda

På 1920-talet steg invånarantalet i Berlin till närmare fem miljoner och det började också bli trångt för de döda. Att bygga en ny kyrkogård i centrum, im Kiez, var inte realistiskt, men att lämna sina döda utanför stadens murar var svårt för många – tidigare hade ju bara självmördare och andra ovälkomna begravts där. Trots motståndet byggdes Tysklands största så kallade Waldfriedhof på 206 hektar (vilket motsvarar cirka 300 fotbollsplaner). Den är nästan lika stor som Tiergarten och en av världens tio största kyrkogårdar.

Protestantiska Südwestkirchhof i Stahnsdorf är Berlins största kyrkogård. Området delades inte in i de annars vanliga sifferblocken, utan efter vilken stadsdel den döde kom ifrån, vilket skulle göra det lite lättare att hitta sina anhöriga och behålla känslan av samhörighet. Att vara berlinare är en sak i livet, i döden är det andra identiteter som går före, om det så bara är att vara från Kreuzberg, Schöneberg eller Charlottenburg.

Det finns till och med en svensk del, Der schwedische Friedhof från 1923, där framför allt svenska diplomater från Victoriaförsamlingen begravts. Kapellet byggdes med en norsk stavkyrka som förebild. Det är ännu ett tecken på hur nära kontakt Skandinavien och Tyskland, framför allt Preussen, hade på den tiden.

Idag är Stahnsdorf en sömnig plats. Det är svårt att tänka sig att torget vid ingången en gång varit en livfull knutpunkt. För att alla besökare skulle kunna ta sig dit så smidigt som möjligt drogs en S-bahnlinje från Berlin via Wannsee. Folk kallade linjen för ”Leichenbahn” (likbanan) eller ”Witwenexpress” (änkeexpressen.) Men den 12 augusti 1961 gjorde tåget sin sista tur, dagen efter stängdes gränsen mellan öst och väst.

Lugnet idag har skapat en rik flora och fauna: det finns bland annat fyra sorters fladdermöss, järvar, vildsvin, rådjur och rävar, 211 fjärilsarter och 40 fågelarter. Glöm inte ta med kikare! Vildsvinen har varit ett så stort problem att stadsjägare anlitas för avskjutning nattetid.

Jag föredrar andra skräckscenarier än att möta vildsvin, och söker upp den kände stumfilmsregissören Friedrich Wilhelm Murnaus (1888–1931) stora grav. Hans filmatisering av Dracula, Nosferatu från 1922, har varit stilbildande. Ibland visas filmen på någon av Berlins många biografer, och det är en upplevelse! Murnau behövde själv aldrig uppleva den sanna skräcken som intog Tyskland två år efter hans död.

En påminnelse om denna historiska mardröm, det ofattbara andra världskriget, är Sowjetisches Ehrenmal i Treptower Park, som invigdes den 8 maj 1949, fyra år efter krigsslutet, till minne av Röda arméns förluster. 7 000 av de 80 000 ryska soldater som dog i slaget om Berlin ligger anonymt begravda på platsen. En gigantisk bronsstaty med en soldat som bär ett barn i famnen och med sin känga krossar ett hakkors dominerar platsen, likt ett altare i en kyrka. I paviljongen under statyn finns en mosaik över kampen mot fascismen. Ironiskt nog gjordes den av samma firma som tidigare skapat symbolen för Hitlers världshuvudstad Germania, som skulle ersätta det gamla Berlin när Hitler vunnit kriget. Nazisten August Wagner lyckades göra affärer även med de nya makthavarna, liksom många andra som vände kappan efter vinden.

I Emanuel Litvinoffs roman Tillbaka till Berlin skildras just denna aspekt av efterkrigstiden, då Berlin kryllade av nazister som lyckades behålla eller inta inflytelserika poster på både väst- och östsidan. Denna del av tysk historia är fortfarande aktuell och har påverkat landet mycket.

Det är när jag går längs dessa gångar som jag, som alltid haft känslan att jag kommit för sent, istället är tacksam över att jag missat många tider och händelser i Berlins historia.

Vägen fram till statyn kantas av åtta sarkofager på vilka krigets fasor, det sovjetiska folkets lidande, militära segrar och hjältedöden avbildats. Under andra världskriget dog ofattbara 13 miljoner ryska soldater, 23 miljoner sårades. Därtill kan 17 miljoner civila offer räknas. Det mänskliga lidandet är inte greppbart. Vad detta inneburit i sorg går inte att ta in. Det är mot denna bakgrund som vi förstår varför monumentet byggdes för alla namnlösa döda under en tid med bostadsbrist, knappt undanröjda ruiner och enorm fattigdom inte bara i Tyskland utan även i Sovjet.

Mittemot soldaten på andra sidan den långa gången, står en staty med den sörjande modern. Det är svårt att inte jämföra gestaltningen av den sörjande moder Ryssland med kristna statyer av Jesus sörjande mor Maria. Överhuvudtaget är det en närmast sakral stämning i minnesparken, som ett slags utomhuskyrka. Stilen är bombastisk, inte fjärran nazisternas skönhetsideal. Det förklarar också varför DDR valde att fira stora massmöten till kommunis- mens ära på platsen, inte sällan med militära förtecken.

Även döden har haft sin storhetstid i Berlin. Ironiskt nog kommer vi för sent även till den. Det dör helt enkelt inte lika många som det en gång gjort. Idag tar begravningsplatserna upp 1100 hektar, vilket, med krympande befolkning och platsbesparande kremeringar i åtanke, är för mycket. Dessutom vill Berlin tjäna pengar på att de ännu levande behöver större ytor att bo på. Många kyrkogårdar kommer att stängas, många gravar att tas bort. Så är inte bara livets gång utan också dödens tid utmätt. Kanske kommer yngre generationer be oss att berätta om åren då Berlin verkligen var världens gravtätaste stad. Då kan vi äntligen säga att vi var där, vi var också med på den tiden det begav sig.

Adresser till platserna i texterna om kyrkogårdar i Berlin

Dorotheenstädtischer Friedhof, Friedhof der Dorotheenstädtischen und Friedrichswerderschen Gemeinden Chausseestrasse 126. Öppet alla dagar från 8 till skymning.

Französischer Friedhof Chaussestrasse 127. Måndag–torsdag 9–16 Fredagar 9–15. Lördag och söndag stängt.

Zentralfriedhof Friedrichsfelde (Sozialistenfriedhof) Gudrunstrasse 20. Februari till november 7.30 till skymning. December och januari 8 på morgonen till skymning.

Jüdischer Friedhof Schönhauser Allee Schönhauser Allee 25. Måndag–torsdag 8–16 Fredag 7.30–13. Lördag, söndag och helgdagar stängt.

Jüdischer Friedhof Weissensee Herbert-Baum-Str 42. Sommar (april–september): måndag–torsdag 7.30–17, fredag 7.30–14.30, söndag 8–17. Vinter (oktober–mars): måndag-torsdag 7.30-16, fredag 7.30-15.40, söndag 8–16. Sabbat (lördag) och judiska helgdagar stängt.

Alter Sankt Matthäus Kirchhof Grossgörschenstrasse 12–14 December och januari 8-16, februari 8-17, mars 8-18, april 8-19, maj till augusti 8-20, september 8-19, oktober 8-18, november 8-17.

Sowjetisches Ehrenmal im Treptower Park Puschkinallee. Öppet dygnet runt.

MARGARETA FLYGT är kulturjournalist och har bott och studerat i Tyskland. I denna guide till Berlin – världens begravningsplatstätaste storstad – berättar hon stadens historia genom dem som vilar här, och tipsar om begravningsplatser och gravar att besöka.