Migration till Berlin: Mötenas metropol

Alexanderplatz_Berlin_East_Germany. Foto: CC/ Lutz Schramm

Annamaria Olsson är aktivist, författare och social entreprenör. I den här textern skriver hon om ett Berlin präglat av migration och möten.

Det här är den första texten av två.

Likt de flesta andra fascinerande, dynamiska och omtumlande storstäder präglas Berlin av migration och möten. Till kynne, arv, puls och historia är staden impregnerad av in- och utflyttning och av globalisering.

Dessa rörelser är stadens halva DNA och de gör att platsen aldrig stagnerar till ett museum över sitt förflutna likt ett Colosseum eller ett Sacré-Cœur, något som är vykortsfint och Instagrammässigt, lätt att lajka och bocka av, men som i längden förlorar sin lockelse. Nya människor, idéer och omvälvande politiska och sociala skeenden gör att staden ständigt fortsätter att utvecklas åt alla möjliga vildvuxna håll.

Idag smågruffas det gärna, över en öl på die Stammkneipe, om att det finns så få ”äkta” berlinare. Inte sällan visslar folk imponerat när en gäst som är född och uppvuxen i staden ansluter och vill sedan veta mer om hur, när, var och varför. Det visar sig ofta att även denna berlinare har en mormor som blev fördriven ur Polen efter andra världskriget eller en pappa som kom hit som turkisk gästarbetare på 1970-talet.

Idag är 18,4 procent av Berlins invånare födda utomlands och 31,4 procent har migrationsbakgrund. Otaliga etniska, kulturella och religiösa grupper har bidragit till stadens blodomlopp och gjort den till vad den är idag. Men så fort man tror sig ha ringat in vad som är Berlin ”just nu” tycks världen alltid knacka på, och som genom ett magiskt trollslag förvandlas staden ännu en gång över en natt: en hatad mur rivs, en finanskris gör ungdomar – en halv europeisk generation – arbetslösa, rykten om billiga hyror och frihetligt bohemliv sprids i hippa magasin eller gränser öppnas för miljontals människor på flykt från krig och förtryck.

Vid en snabb anblick ter sig Berlin kanske inte som en smältdegelsmetropol i uppenbar London- eller New York- stil, men den som tittar lite noggrannare, och inte med skräckblandad förtjusning fastnar i stadens aggressivt storpolitiska skeenden, inser snabbt att detta alltid varit en migrationsstad. Riktningarna har varit väldigt många och antagit olika former beroende på var i historien man tittar. Efterkrigstidens exempel är nästan skrattretande påtagligt.

Från andra världskriget mer eller mindre till murens fall var Berlin uppstyckat mellan segermakterna i en fransk, en brittisk, en amerikansk och en rysk sektor – en utländsk närvaro som starkt präglade staden. Den lilla ön Västberlin låg insprängd och omringad av det Sovjetnära DDR och Berlinmuren byggdes i mångt och mycket för att hindra DDR-invånarna att fly sitt eget land. De behövdes som arbetskraft och för att upprätthålla fasaden av den nygrundade nationens ideologiska överlägsenhet (denna kombination av krasst nyttotänkande och ideologi präglar för övrigt hela Tysklands migrationshistoria). Innan muren byggdes 1961 hann dock 2,7 miljoner östtyskar fly över till väst.

Sju miljoner tyskar till Amerika

Riktar man blicken ännu lite länge tillbaka ser man att Tyskland inte på något vis enbart varit ett mottagarland för invandring. Mellan 1815 och 1950 lämnade runt 55 miljoner européer sina födelseländer för att söka lyckan någon annanstans.

Tyskarna var inget undantag; runt sju miljoner människor bestämde sig för att emigrera till Amerika. Nittio procent av dem hamnade i USA. De flesta var vad man idag skulle kalla ekonomiska migranter, andra lämnade sina hemregioner på grund av religiösa förföljelser eller ringa möjligheter att gestalta sitt liv och sin framtid. I slutet av 1800-talet ville makthavarna i Berlin utöka och befästa sin kolonialmakt i Namibia, Kamerun och Togo, och man mobiliserade genom att flytta ut landsmän till dessa områden. Någon fullskalig kolonialmakt i storlek med ärkerivalerna Frankrike och England blev man dock aldrig, och vid freden i Versailles förlorade Tyskland mer eller mindre samtliga landområden.

Fram till 1800-talet fanns inte Tyskland som vi känner det idag, utan det tyskspråkiga området bestod av en samling stadsstater och furstendömen. Det var först på 1800-talet som nationalstaten började byggas. Parallellt utvecklades de nationalistiska och senare rasistiska idéer som kom att spela en ödesroll i Berlins och Tysklands historia. Det var också först kring 1920 som Berlin, som närapå var ett kluster av mindre småstäder, började byggas ihop till en enhetlig huvudstad.

En av småstäderna hette Rixdorf och hade traditionellt bebotts av en av de första stora utländska invandrargrupper som fått tillåtelse att slå sig ned i staden: en samling böhmare som 1737 kom som flyktingar från nuvarande Tjeckien, där de blivit förföljda på grund av sin protestantiska tro. Den gemytliga stadsdelen Rixdorf ligger idag i Neukölln, ett av Berlins mest migranttäta områden. När man nu strosar runt i Rixdorf ligger det nära till hands att se de välbevarade timrade 1800-talshusen som traditionellt tyska.

Bland mer historielösa och invandringskritiska röster används Rixdorf ofta som nostalgiskt argument, ett kvarvarande gott exempel på det ”äkta tyska Neukölln”. Området med sina 300 000 invånare och 160 nationaliteter borde för dessa röster vara en mardröm av döner och hummus, hårt sminkade amasontjejer i slöja och tajta kläder, andra generationens invandrare vars föräldrar staten aldrig bemödade sig om att försöka integrera, moskéer, unga Erasmusstudenter från Spanien och kosmopolitiska konstnärer.

En i Berlin och Neukölln ny migrantgrupp, som kommer att sätta sin prägel på staden kommande generationer, är syrierna. Det kommer inte som en nyhet att Tyskland tog emot runt en miljon flyktingar under vad som kom att kallas ”flyktingkrisen” 2015. Fram till nu har 55 000 av dem fått stanna i Berlin medan andra skickats till ödsligare och mindre mångkulturella landsändar eller förvisats till sina hemländer eller dit där de råkat lämna sina fingeravtryck. Berlinsyrierna hittade snabbt till Sonnenallee, Neuköllns neonglittrande affärsgata som tidigare invandrargrupper från Libanon, Palestina och Turkiet gjort till sin genom att etablera radband av grönsaksaffärer, shishabarer, schawarma- och falafelställen.

Nyanlända syrier öppnar restaurang

Lättade över att vara i säkerhet, efter ett halvt decennium av krig och terror, började nyanlända från hela staden strömma till gatan för att i lugn och ro kunna äta kibbe och fattah, bunkra matvaror, köpa telefonabonnemang med bra Mellanösterndealar, diskutera drömmar och våndor rörande det gamla och det nya hemlandet och njuta av sötsaker med smak av barndomshemmet. På mindre än ett år hade omsättningen för affärsidkare vid Sonnenallee med omnejd mer än fördubblats, och restauranger som släpat med samma gamla dammiga skyltar sedan 2002 hade plötsligt råd att trycka nya, glänsande menyer, anställda mer folk och investera i nya kassaapparater. Det tog heller inte lång tid innan entreprenörsandan hos de nya invånarna stod i full blom. På kort tid hade ett tiotal nya syriska restauranger öppnats av nyanlända flyktingar som var trötta på att vänta på att antingen få jobb eller också sina utbildningar och kvalifikationer statligt godkända för att någon gång i en diffus framtid kanske bli insläppta på arbetsmarknaden.

Mat är som bekant också ett av de enklaste sätten att sprida en bit av den egna kulturen och samtidigt skapa eller återskapa en känsla av hemma.

Ett sätt att uppleva en del av denna berlinska nutidshistoria är att ströva från Hermannplatz ned mot Rathaus Neukölln och insupa atmosfären. Avlägga ett sockerstint besök på Konditorei Damaskus för att pröva deras delikata hawali – syrisk baklava. Familjen som driver konditoriet har över fyrtio års erfarenhet av konditoriyrket och kommer ursprungligen från den syriska staden Homs. De insåg dock snabbt att de flesta tyskar inte känner till Homs och deras första affärsrörelse i det nya hemlandet uppkallades istället efter den syriska huvudstaden Damaskus.

Den som känner hunger snarare än sötsug gör klokt i att besöka Alagami Restaurant och där beställa en fantastisk tallrik hummus, olika röror, ris och syrade grönsaker, låta sig bjudas på te och en stund kontemplera hur Tyskland, det europeiska land som det senaste århundradet skapat den absolut största förödelsen och flest krigsflyktingar, fick och tog sin chans att betala tillbaka något av sin historiska skuld.

Läs gärna Annamaria Olssons andra text.

ANNAMARIA OLSSON har bott i Berlin sedan 2008 och är aktivist, författare och social entreprenör. Hon tar oss med på en rundtur i ett Berlin präglat av migration och möten och tipsar om restauranger där man kan äta syrisk, rysk och turkisk mat.