Berlins klubbar

Foto: Tup Wanders Wikipedia CC 2.0.

Konsten att stå i kö

Arvid Jurjaks är frilansjournalist och har bott i Berlin sedan 2015. I sin första artikel introducerar han läsare till Berlins klubbkultur.

Alla ljud är dämpade. Trafiken runt Warschauer Strasse rinner stilla fram i förmiddagssolen. Människor vid övergångsstället väntar tålmodigt på grönt. Det är som att röra sig genom vadd. En vindpust smeker huden. Det ringer i öronen. Svetten har snart torkat bort på tröjan.

Få platser är så fridfulla som ett förmiddagssoligt Berlin, en söndag direkt efter en lång, mörk klubbnatt.

Kontrasten mot den intensiva stämningen på dansgolvet är total. Kropparna, ett hav av vrickat synkade rörelser. Extasens visslingar och rop när dj:n släpper basen, och ljuskäglorna faller som sammanstörtande pelare ner genom betongrymden.

Även den mest stinkande, hektiska korsning framstår som ett sömnigt vägskäl i jämförelse.

Det pågår fortfarande för fullt. När jag gick var kön ännu lång utanför det före detta värmekraftverket som inrymmer en av Europas mest mytomspunna klubbar, Berghain.

Ytterligare ett dygn senare, när landets kristdemokratiska ledare Angela Merkel går till jobbet i samma stad, kämpar hundratals hålögda gestalter fortfarande på dansgolvet bara kilometer därifrån, och de älskande stönar i darkroomen.

Berlin är technohedonismens centrum, med en klubbkultur som trots 28 år på nacken fortsätter att utvecklas utifrån en unik mix av musik, politik, fattigdom och längtan efter frihet. Samtidigt börjar nu turistskaror guidas genom staden i klubbandets historia.

Och från att ha varit ett källarfenomen, som ambulerade mellan övergivna fastigheter i före detta Östberlin, är festandet till hård, elektronisk musik nu en omistligt del av Berlins marknadsföringsprofil som varje år genererar betydande intäkter och lockar mängder med turister till staden.

Men det handlar inte bara om pengar och pr. Technon håller på att institutionaliseras. Det som tidigare var ett uttryck format av illegala fester och husockupationer betraktas nu i allt bredare sammanhang som en kultur med klar konstnärlig höjd.

Strax före jul 2016 kom en unik dom. Den fastslog att Berghain, symbolen för Berlins klubbliv, ska beskattas med den lägre momsnivån för musikevenemang. Därmed likställdes åtminstone skattetekniskt det som sker på de otaliga dansgolven runt om i staden med till exempel teater, opera och konsertevenemang.

Mer eller mindre trevliga vakter

Men det är det ingen som tänker på i den kyliga nattluften utanför klubben. Det är nyårsdagens morgon. Grådisig gryning. Dämpad stämning. Fönsterrutorna ett par våningar upp skallrar av basen. Ett stimmigt, skrattande sällskap stökar förbi i motsatt riktning. ”Gott nytt år”, skriker de mot människorna i kön. Ingen svarar. ”Men gott nytt år då”, försöker de igen utan framgång. ”Era offer”, skrattar de hånfullt och försvinner bort mot raden av väntande taxibilar.

Att köa till nattklubbar i Berlin har blivit närmast till en egen subkulturell yttring.

De allra flesta ställena har en mer eller mindre luddig dörrpolicy med mer eller mindre trevliga dörrvakter. Till skillnad från svenska mainstreamklubbar – mainstreamklubbar finns det så klart också i Berlin – ser sig technoscenen i den tyska huvudstaden fortfarande som en nischföreteelse med rätt att bestämma över vem eller vilka de vill släppa in.

Därför råder ofta en tyst och lätt nervös stämning utanför klubbarna. Många av ställena vill ha en dedikerad publik. Inte sällan frågar de vid entrén om man vet vad det är för evenemang just den kvällen, eller vilken dj man kommit för att se.

Stora grupper med killar har det alltid svårare. Liksom berusade turister. Det är något som tycks gälla på de flesta av klubbarna. Detta trots att turisterna är avgörande för att klubbkulturen ska vara så utbredd som den är idag. Den stora tillströmningen av folk har tråkigt nog gjort att man på vissa ställen kostar på sig att håna sina gäster innan man antingen släpper in dem eller nekar.

Det sker dock inte vid ståldörren in till Berghain. Här ställs inga frågor, här ges inga svar. Det är antingen ”varsågod” eller ”inte idag”. Jag har sett folk som efter timmar av köande vägrat inse att de blivit nekade och måste släpas bort från platsen, eller fulla svenskar som slitit av sig sina smårutiga afterworkskjortor och skrikit ”är jag tillräckligt cool nu då”, innan de handfast blivit ombedda att gå därifrån.

De flesta accepterar dock med tystnad och lommar skamset därifrån.

Föregångaren till Berghain, Ostgut, fick ge plats till O2 Arena i Berlin. Foto: Robert Agthe/Flickr.

Berghain utgör centrum för Berlins technoscen. Klubben öppnade 2004 sedan föregångaren, Ostgut, tvingats lägga ner för att ge plats åt den stora multiarenan, O2 Arena. Det här var vid tiden ett typiskt öde för många klubbar när outnyttjad tomtmark där Berlinmuren en gång stått fått investerare att vädra morgonluft.

För att förhindra att Berghain skulle gå ett liknande öde till mötes köpte de ljusskygga ägarna Michael Teufele och Norbert Thormann loss hela fastigheten från svenska Vattenfall 2011. Sedan dess har det delvis byggnadsminnesmärkta värmekraftverket från 1953, utslängt på en grusig industritomt på gränsen mellan stadsdelarna Friedrichshain och Kreuzberg, av flera mer eller mindre initierade klubbskribenter utnämnts till världens bästa klubb.

Jag känner alltid en märklig blandning av irritation och upprymdhet när jag går in. Irritation över att jag underkastar mig selektionen vid dörren, upprymdhet över att känna mig utvald.

Den ansiktstatuerade Sven Marquardt, som chefar över säkerheten på klubben, har mer än någon annan kommit att symbolisera dess exklusivitet. I intervjuer har han sagt att det handlar om att bevara Berghain som en säker plats för dem som vill njuta av musiken och festa, men framför allt för den gaypublik som utgör klubbens fundament. Därför råder också strikt fotoförbud, något som flera andra klubbar tagit efter. För att det ska efterföljas sätts en klisterlapp över mobilkameran under tiden man muddras vid entrén.

Gayscenen, som har en lång historia i Berlin, är tätt sammanlänkad med klubbkulturen i staden. Flera av klubbarna, som Berghain, Griessmühle, Schwuz och KitKat, arrangerar regelbundet fester riktade framför allt till den manliga homosexuella publiken.

För många har stadens nattliv blivit en möjlighet att leva ut sina innersta böjelser. Och på flera av ställena finns så kallade darkrooms där folk kan ha sex med varandra.

Läs Arvid Jurjaks andra del om Berlins klubbliv.

ARVID JURJAKS är frilansjournalist och har bott i Berlin sedan 2015. Han går på klubb och beskriver känslan av att komma in på Berghain, gayscenen, knarkandet och guidar till fem favoritställen i ett Berlin där klubbkulturen aldrig har mått bättre.