En oas bortom tid och rum

Judiska begravningsplatsen i Berlin

Foto: Raymond Ellis. Wikipedia/CC 1.0

Margareta Flygt är frilansjournalist. I den här texten skriver hon om Berlins kyrkogårdar – från den judiska begravingsplatsen på Schönhauser Alle i Prenzlauer Berg till den katolska kyrkogården Sankt Hedwig Friedhof.

Läs gärna text 1 först.

Betydligt närmare centrum ligger den gamla judiska begravningsplatsen på Schönhauser Allee i Prenzlauer Berg. Det är en oas utom tid och rum, en plats jag alltid besöker när jag kommer till Berlin. De övervuxna gravarna är något av det vackraste jag sett. 24000 människor sägs vara begravda här. Runt omkring ansluter hyreshusens bakgårdar. Jag undrar hur denna plats kunde överleva kriget. Vid ingången ombeds män bära kippa när de träder innanför murarna. Gravarna är gamla och övervuxna, de står tätt, tätt. Några har vältseller skändats, andra fallit omkull av ålder.

Redan 1824 sålde läkaren och markägaren Wilhelm Gotthold Büttner marken till judiska församlingen och 1827 började den användas. Assimileringen syns på gravinskrifterna. Ju yngre grav, desto vanligare att inskriptionen gjorts med latinska bokstäver istället för hebreiska. De två tidigare judiska begravningsplatserna från 1300-talet och 1500-talet förstördes båda, och länge var den judiska begravningsplatsen på Schönhauser Allee den enda som fanns för Berlins judar. Den blev snart för trång. I slutet av 1800-talet bodde över 65 000 judar i Berlin. Då byggdes Jüdischer Friedhof Weissensee en bit utanför centrum.

I Weissensee vilar cirka 120 000 döda på 420 000 kvadratmeter. Den judiska församlingen använder fortfarande platsen för jordfästningar. Idag är Jüdischer Friedhof Weissensee den största bevarade judiska begravningsplat- sen i hela Europa och finns på Unescos världsarvslista. Tidigare räknades Thessalonikis begravningsplats i Grekland som den största, men stadsförvaltningen bestämde 1941 att närmare en halv miljon gravar skulle jämnas med marken och stadens Aristotelesuniversitet byggas just där. Något man inte gärna talar om idag.

Weissensee klarade både nazisternas terror och DDR-årens stadsplanering, då en stor genomfartsled planerades. DDR:s siste politiske ledare Erich Honecker satte stopp för den; han var mån om goda kontakter med Israel. Ett av hans sista verk var också renoveringen av synagogan med den imponerande guldkupolen på Oranienburger Strasse. På den tiden då hela Östberlin var grått, sken den som en sol över staden.

I dokumentärfilmen Im Himmel, unter der Erde av Britta Wauer, berättar Harry Kindermann om sina ungdomsår i Weissensee. Som son till en begravningsplatsförvaltare överlevde han nazisternas tolvåriga skräckvälde. Det var på begravningsplatsen han spelade fotboll, övningskörde bil och förälskade sig. Filmen berättar om hur ett antal judar fick lov att bo kvar för att sköta gravarna. Det är en dokumentärfilmspärla om ett Berlin vi vet så lite om.

På gravstenarna i Weissensee har jag hittat namnen på kända berlinare, som varuhusgrundaren Hermann Tietz (1837–1907) som ägde Hertie, förläggarna Samuel Fischer (1859–1934), som grundade Fischer Verlag, och författaren Stefan Heym (1913–2011). Även om platsen kunnat bevaras, är nazismens spår tydliga. De tvåtusen människor som begick självmord efter nazisternas maktövertagande vilar här, här syns skadorna efter brittiska bombningar och vid ingången möter besökaren minnesmärket över alla dem som mördades under Förintelsen. För mig är det mest drabbande att se gravarnas förfall, det finns inga efterlevande som sköter dem. Saknaden även efter dem som aldrig ens fått födas är smärtsam.

Minneskultur är ett känsligt tema i Tyskland. Det blev inte minst tydligt våren 2017 då en politiker från nationalistiska Alternative für Deutschland kom med det opassande uttalandet ”vi tyskar, alltså vårt folk, är det enda folk i världen som sätter ett skammens minnesmärke i hjärtat av sin huvudstad”. Uttalandet ifrågasattes även av egna partimedlemmar, krigsbearbetning är inget man tar enkelt på.

Den tyska historien gör sig påmind överallt, även på den katolska kyrkogården Sankt Hedwig Friedhof på Liesenstrasse 6–9.

”Att vara katolik i Berlin är lika svårt som att vara protestant i Rom”, sades det förr, men det fanns i alla fall några. Då muren uppfördes hamnade Sankt Hedwig mitt på gränsen, i den så kallade Todesstreifen. Todesstreifen var en bred landremsa med självutlösande minor som skulle hindra republikflyktingar att fly till väst. Detta öde drabbade flera av Berlins kyrkogårdar. Istället för andaktsfulla besökare patrullerade gränspatruller längs den av DDR så kallade antifascistiska skyddsvallen. I årtionden tilläts endast anhöriga tillträde. Många av gravarna finns inte längre kvar, men man kan se femton meter Grenzmauer 75, en av de tre bevarade delarna av Berlinmuren. Det känns alldeles rätt att en bit mur, som betytt så mycket sorg för många, finns kvar på en kyrkogård.

Läs fortsättningen här: muslimska gravar från 1700-talet

MARGARETA FLYGT är kulturjournalist och har bott och studerat i Tyskland. I denna guide till Berlin – världens begravningsplatstätaste storstad – berättar hon stadens historia genom dem som vilar här, och tipsar om begravningsplatser och gravar att besöka.

Tema Berlin

Meny