Den toleranta staden

Unter den Linden 1920

Unter den Linden, 1920. Foto: Deutsche Digitale Bibliothek.

Per Svensson fortsätter att berätta om litteraturens Berlin och om författarna som lockades till staden.

Läs gärna del ett först.

En av lockelserna med storstaden Berlin har varit, och är, just att man där har kunnat bli en annan än den man gett sig ut för att vara, att man där kanske har kunnat bli sig själv.

Under mellankrigstiden var Berlin en av världens mest toleranta och liberala städer. Det var en tradition som under efterkrigsdecennierna förblev levande i Västberlin. Berlin var och förblev en stad man kunde söka sig till om man ville bejaka andra identiteter och livsformer än de mest konventionella.

Karin Boye flyttade till Berlin 1932 för att gå i psykoterapi. Hon stannade ett år och vågade, brukar man säga, där bejaka sin dragning till andra kvinnor. I Berlin träffade hon Margot Hanel. De två kom sedan att ha ett långt förhållande. Två sena svenska romaner använder sig av detta dokumentära stoff: Den bästa dagen är en dag av törst (2013) av Jessica Kolterjahn och Nattens regn och dagens möda (2017) av Elisabeth Hjorth.

Mot slutet av sitt liv vistades Hjalmar Bergman regelbundet långa perioder i Berlin, på hotell eller i hyrda lägenheter. Ända sedan debuten 1905 hade han varit närmast pedantiskt produktiv, den ena romanen efter den andra: Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre, Chefen fru Ingeborg, Clownen Jac. Men han är också depressiv, ångestriden, alkoholiserad.

Nu var det sent tjugotal och i Berlin levde Hjalmar Bergman ut sin homosexualitet samtidigt som han konsumerade ”cognac och cox”, sprit och droger. På nyårsdagen 1931 dog han i sitt rum på Hotel Nordland nära Stettiner Bahnhof i Berlin.

De stora, palatsliknande järnvägsstationerna var sinnebilder för Berlins status som världsstad: Stettiner Bahnhof, Anhalter Bahnhof, Lehrter Bahnhof. De hade byggts, eller byggts om, kring mitten av 1800-talet, när Berlin förberedde sig för förvandlingen från oglamorös huvudstad i det militaristiska Preussen till det tyska kejsarrikets överdådiga showroom. Triumfen i fransk-tyska kriget 1871, och euforin över det tyska enandet, gjorde Berlin till den tidens kaxigaste huvudstad. Allt skulle bli större. Allt skulle vara modernt. Allt skulle vara imponerande. Kejsartidens Berlin brukar ibland beskrivas som en nyrik uppkomling. Omättlig aptit. Outvecklad smak. I snabb takt öppnades palatsliknande lyxhotell och vräkiga varuhus.

Samtidigt strömmade fattiga men förhoppningsfulla män och kvinnor in från Schlesien och andra provinshörn. Berlins befolkning växte snabbt. Huvudstaden var också en industristad. Fabrikerna behövde arbetare. Industriarmén inkvarterades i hyreskaserner i de östra och norra delarna av staden. Från 1871 till 1914 mer än fördubblades befolkningen, från drygt 800 000 invånare till över 1,9 miljoner.

Det är nu Alfred Döblins och Franz Biberkopfs Berlin skapas. Det är nu frågan formuleras: Hur ska man kunna leva i Berlin och förbli en anständig människa?

Första världskriget slutar i nederlag, revolution och inbördeskrig på gatorna. Kejsaren störtas. Weimarrepubliken utropas. Dess liv blir kort men dramatiskt. Det inleds med hyperinflation och avslutas med massarbetslöshet. Nazisterna marscherar allt taktfastare, men under tjugotalet är Berlin staden som aldrig sover, staden som bejakar det gränslösa. Det är strålande tider för bordeller, nattklubbar, kabaréer, sensationstidningar, avantgardistiska teatermänniskor och bildkonstnärer, journalister och författare.

I dag söker sig förhoppningsfulla konstnärsbohemer helst till stadsdelar som Neukölln eller Friedrichshain. På 1920-talet och det tidiga 1930-talet var Kurfürstendamm pulsådern i det litterära Berlin med vener och artärer in i Wilmersdorf och Schöneberg. Unter den Linden var på motsvarande sätt det officiösa och politiska Berlins kroppspulsåder.

”Berlin är en stad med två centrum – anhopningen av dyra hotell, barer, biografer och butiker runt Gedächt- niskirche, en gnistrande kärna av ljus, en strassädelsten, i stadens daskiga skymning, och så det diskreta komplexet av offentliga byggnader kring Unter den Linden, omsorgsfullt utplacerade. Utformade i storslagna internationella byggnadsstilar, kopior av kopior, hävdar de vår status som huvudstad – ett riksdagshus, några museer, en riksbank, en katedral, en opera, ett dussintal ambassader, en triumfbåge, inget nämnt och inget glömt.”

Beskrivningen av det bipolära Berlin är gjord av den brittiske författaren Christopher Isherwood. Efter att bland annat ha studerat historia i Cambridge flyttade han till Berlin 1929. Han stannade till vintern 1932–1933. Isherwood använder sina Berlinminnen i två självbiografiska romaner, Mr Norris byter tåg och Farväl till Berlin. Det är den senare boken som gjort honom berömd. Det beror inte minst på att den ligger till grund för musikalen och filmen Cabaret. Filmversionen kom 1972 och var regisserad av Bob Fosse. Michael York spelade Isherwoods alter ego. Liza Minnelli gjorde sitt livs roll som hans stökiga amerikanska väninna Sally Bowles.

Jag-berättaren i Farväl till Berlin bor på Fräulein Schröders pensionat i Schöneberg. Det var i de här kvarteren, på Nollendorfstrasse 17, Isherwood själv bodde under Berlinåren, nära gayscenen längs Motzstrasse.

En av det tidiga 1900-talets mest betydelsefulla poeter, expressionisten Else Lasker-Schüler, hade samtidigt sin bostad i ett hotell på Motzstrasse 7. Där bodde hon från 1924 till 1933, då hon som så många andra tyska kulturpersoner gick i exil. Lasker-Schüler var i nazisternas ögon dubbelt förhatlig. Hon hade judisk bakgrund och var en prominent företrädare för det tidiga 1900-talets avantgardistiska Berlinlitteratur.

Söder om Motzstrassse och Nollendorfstrasse löper Winterfeldstrasse. Det är Ulf Peter Hallbergs gata. Här kan man botanisera i spännande antikvariat. Fortsätter man sedan västerut och korsar den brutala Martin Luther Strasse hittar man en av västra Berlins charmigaste platser, Viktoria-Luise-Platz, med restauranger och kaféer kring en liten park med fontän och livligt folkliv varma kvällar.

Inte långt därifrån, i kvarteren kring Prager Platz, utspelar sig en klassisk barnbok, Emil och detektiverna, utgiven 1929. Den skrevs av journalisten Erich Kästner, som själv hade en adress på Prager Strasse.

Därifrån är det inte långt till Güntzelstrasse. På fasaden till nummer tre finns en minnestavla som berättar att här bodde Egon Erwin Kisch under ett år. Han ska ha flyttat 30 januari 1933, dagen då Hitler blev rikskansler. Kisch var en av Weimarrepublikens ledande journalister. Som kommunist med judisk bakgrund var han också ett av nazisternas hatobjekt. Dagen efter riksdagshusbranden 27 februari 1933 greps han och utvisades kort därpå från Tyskland (Kisch hade tjeckiskt medborgarskap). Flera av Egon Erwin Kischs reportage finns översatta till svenska och samlade i volymen Den rasande reportern.

På västfronten intet nytt räknas fortfarande som en av de definierande romanerna om första världskriget och skyttegravshelvetet. Den skrevs av Erich Maria Remarque, som då bodde på Wittelsbacherstrasse 5 i Wilmersdorf.

Erich Maria Remarque, 1929, i Davos.
Erich Maria Remarque, 1929, i Davos. Foto: German Federal Archives.

Det var i västra Berlin författarna bodde, arbetade och umgicks. Vid Kudamm låg de stora, inbjudande kaféerna. Alfred Döblin var en av mycket få Berlinintellektuella med adress i de fattiga östra delarna av storstaden, påpekar den brittiska historikern Alexandra Richie i den extremt läsvärda tegelstenen Faust’s Metropolis. A history of Berlin. Enligt Richie hånade Döblin den kände kommunistiske teater- regissören Erwin Piscator för att denne bodde i en exklusiv villa i fashionabla Grunewald och lät sig köras i Rolls-Royce till premiären på en pjäs om ryska revolutionen.

Litteratörerna och konstnärernas favoritkafé ska ha varit Romanisches Café vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Kaféet fungerade närmast som en klubb. Att vara accepterad som stamgäst betydde att man var någon som betydde något i det kulturella livet.

Då betydde det i sin tur mindre att, som en av dessa gäster formulerade det, kaffet var dåligt, tårtorna gamla och äggen i glas dyra.

”Men Berlins sanna hjärta är den lilla svarta skogen: Tiergarten”, skrev Christopher Isherwood i Farväl till Berlin, i en dagboksanteckning från vintern 1932–1933.

”Vid den här tiden på året börjar kylan driva bort bondpojkarna från deras skyddslösa byar, in till staden, i jakt på arbete och mat. Men storstaden, som sken så ljus och inbjudande på natthimlen över slättmarkerna, är kall och grym och död. Dess värme är en illusion, en hägring i vinterns öken. Den tar sig inte an pojkarna. Den har inget att ge. Kölden driver dem ut på gatorna, ut i den skog som är stadens hårda hjärta. Och där sitter de hopkrupna på bänkarna, svälter och fryser och drömmer om de varma spisarna i de fjärran stugorna.”

Det är detta hårda och kalla Berlin den amerikanske Jason Lutes gestaltar i sina ”grafiska” romaner Berlin. Stad av sten och Berlin. Stad av rök.

Strindberg flyttar till Berlin

På andra sidan Tiergarten finns den politiska maktens Berlin: riksdag, regeringskvarter, medier. Paradgatan Unter den Linden anlades redan på 1600-talet. Det är knappast här man väntar sig att också kunna gå i svirande bohemers vingliga spår. Men det var här som August Strindberg levde intensivt dålighetsliv i början av 1890-talet.

Han slår sig ner i Berlin hösten 1892. Först logerar han hos författarparet Ola Hansson och Laura Marholm i det mer lantliga Friedrichshagen vid Müggelsee, där det under dessa år finns en författarkoloni som blivit känd som Friedrichshagener Dichterkreis. Men snart väljer han att istället bo på olika hotell i centrala Berlin.

Gustav Türkes vinhandel i hörnet Unter den Linden/ Neue Wilhelmstrasse blir hans fasta punkt. Utanför porten hänger en svart vinsäck, Det är den som får Strindberg att döpa etablissemanget till Zum Schwarzen Ferkel, Den svarta griskultingen.

I Türkes kombinerade krog och butik umgås Strindberg med andra konstnärer i förskingringen, de flesta av dem skandinaver som Edvard Munch och författaren Dagny Juel. Strindberg inleder ett sexuellt förhållande med Juel. Vad gör han mer? Han dricker mycket, skriver mindre. Han träffar också sin blivande andra hustru, Frida Uhl.

Om Zum Schwarzen Ferkel och livet där kan man läsa i romanen Klostret från 1898:

”Här fanns verkligen allt, mat och dryck, telefon, bud att skicka ut i stan, skrivmaterial, så att mången här skötte sina angelägenheter till och med författeriet. Här samlades endast skådespelare, artister och litterater, och alla voro mer eller mindre bekanta. Man var som hemma där, när man hörde till skrået.”

Fortsätter man längs Unter den Linden når man snart fram till Friedrichstrasse. Där svänger man av till vänster, och efter ett par kvarter står man utanför det gigantiska medievaruhuset Dussmann: film, musik, böcker. Den som läser tyska kan hitta det mesta i litteraturväg här, också fack- och skönlitteratur om Berlin. Inte minst kriminalromaner förlagda till specifika historiska perioder är populära. Ett bra exempel är Volker Kutschers romaner om kriminalkommissarien Gereon Rath som i början av 1930-talet jagar mördare i Berlin. Böckerna har titlar som Der nasse Fisch, Den blöta fisken, Der stumme Tod, Den tysta döden, och Lunapark.

Kutscher har valt att förlägga sina kriminalromaner till skiftet mellan Weimarrepubliken och Nazityskland. Den brittiske kriminalförfattaren Philip Kerr låter sin Philip Marloweliknande deckare Bernie Günther lämna sitt jobb som kriminalpolis i Berlin när nazisterna kommer till makten. Därefter är Günther i ett drygt dussintal böcker verksam som privatdetektiv genom hela 1930-talet, under krigsåren och vidare in i 1950-talet. De första delarna i sviten, marknadsförda som Berlin Noir-trilogin har översatts till svenska: Falskspel, Dimridå och Tyskt rekviem.

Dimridå är förlagd till hösten 1938. Bernie, som uppenbarligen lever rätt gott på sina uppdrag, bor i de mondänare delarna av västra Berlin, i en stor patriciervåning på Fasanenstrasse, nära de teatrar och finare restauranger han ”aldrig besöker” (han är trots allt en hårdkokt privatsnok). Fasanenstrasse beskrivs som ”en trevlig och stillsam gata där helvita falska pelargångar och atlanter bar upp utsirade fasader på sina muskulösa skuldror.”

Men Bernie Günther får naturligtvis inte vara i fred i sin vackra våning, där det är lika högt i tak som i en spårvagn. Gestapo knackar på dörren.

Den gamle kriminalpolisen Günther tvingas återvända till polispresidiet vid Alexanderplatz för att som återenrollerad kriminalkommissarie jaga en sexmördare som går lös i Berlin. Det innebär också att han tvingas in i den nazistiska statens terrorlabyrint, de kvarter där Gestapo och nazistpartiets säkerhetstjänst SD har sina högkvarter. Gestapochefen Reinhard Heydrich tar honom med på en promenad i trädgården kring det eleganta lilla palats på Wilhelmstrasse 102 där säkerhetstjänsten är inrymd. Via trädgården kan man ta sig till Gestapos högkvarter på Prinz Albrecht Strasse.

I dessa delar av Berlin utspelar sig också I odjurets trädgård. Det är en dokumentär berättelse om livet i det nazistiska Berlins maktcentrum åren före krigsutbrottet, skriven av den amerikanske författaren Eric Larson. I centrum för hans strålande litterära reportage står den naive amerikanske ambassadören William E Dodd och hans flirtiga dotter Martha.

Fortsätt att läsa del tre här.

PER SVENSSON är författare och skribent på Dagens Nyheter och har tidigare bott i Berlin. Här skriver han om staden i litteraturen, där Berlin är den arketypiska moderna storstaden som också ofta får utgöra sinnebilden för den historiska ondskan.

 

Mer från Berlin

Meny