Boken, bålet, Berlin

Bokryggar

Foto: Philippe Kurlapski. Wikipedia/CC BY-SA 2.5

Per Svensson är författare och skribent på Sydsvenskan och har tidigare bott i Berlin. Här skriver han om litteraturens Berlin. Det här är den första artikeln i en serie av tre.

Franz Biberkopf står utanför porten till fängelset i Tegel. Det är 1927 och han har just släppts efter att ha suttit av fyra år för dråpet på flickvännen Ida. Han är som fastgjuten i marken, förstenad av fasa.

Till sist vågar Franz ändå gå ombord på spårvagnen, linje 42. Han tycker sig susa fram genom ett blixtrande, myllrande, dånande, skakande och svajande inferno.

Efter att ha korsat de norra delarna av Berlin stiger han av vid Rosenthaler Platz. Så många människor! Så många butiker! Så många blanka rutor! Uppjagad och skräckslagen fortsätter han nerför Rosenthaler Strasse, passerar ett stort varuhus och viker av in på Sophienstrasse. Det är de judiska kvarteren, Scheunenviertel.

Nu orkar han inte mer. Franz Biberkopf bryter samman, söker skydd i en portgång, grymtar och stönar och nynnar som han gjort den första tiden i cellen på Tegel.

En judisk man förbarmar sig över honom och säger tröstande: ”Så så, va ska de nu bli, så farligt kan det väl inte vara. Man klarar sej nog. Berlin ä stort. Där tusen lever lär nog en till kunna leva.”

Så börjar Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin, den kanske mest emblematiska av alla romaner som skrivits om Berlin, ofta jämförd med Ulysses av James Joyce, en annan stor roman om en annan stor stad, Dublin.

Alfred Döblin kom från en judisk familj och växte upp med sin mor i Berlin, där han efter sina medicinstudier arbetade som fattigläkare med bostad och praktik på Frankfurter Allee 340 i Friedrichshain. Parallellt med läkarverksamheten ägnade han sig åt litteratur och profilerade sig som modernist. Berlin Alexanderplatz, Döblins storverk, gavs ut 1929 och blev en enorm framgång.

Döblin och hans hustru flyttade då till en paradvåning i det mer fashionabla västra Berlin, Kaiserdamm 28 i Charlottenburg. Där finns en minnestavla som berättar att här levde och verkade läkaren, romanförfattaren, dramatikern och essäisten Alfred Döblin 1930–1933. Man får veta att Döblin emigrerade från Hitler-Tyskland dagen efter riksdagshusbranden i Berlin 1933 och att hans böcker kastades på nazisternas bokbål på Opernplatz i maj samma år.

Berlin Alexanderplatz filmades bara två år efter det att romanen kommit ut. På 1980-talet använde sedan Rainer Werner Fassbinder Döblins text som underlag för en mäktig tv-serie i fjorton avsnitt med Günter Lamprecht i rollen som ”der Franz” och Hanna Schygulla som hans beskyddande ängel Eva.

Vad handlar Berlin Alexanderplatz om? Det sägs klart och tydligt i det första stycket i romanens prolog: ”Denna bok berättar om en före detta cement- och transportarbetare Franz Biberkopf i Berlin. Han har frigivits ur fängelset, där han suttit på grund av händelser i det förflutna, och står nu åter i Berlin och vill vara anständig.”

Det är dramat: Franz Biberkopfs kamp för att bli, eller förbli, en ”anständig människa”. Oddsen är dåliga. Det Berlin han kastas ut i är de arbetslösas, skojarnas, de prostituerades, de kriminellas och de politiska våldsverkarnas ölstinkande Berlin: den neonblänkande, pulserande, nöjeslystna moderna metropolens källare.

När Franz friges från fängelset börjar det egentliga straffet. Det är den insikten som drabbar honom när han står vid spårvagnens hållplats utanför fängelsemurarna. Där innanför hade han levt som en människa på landet, i en regelbunden lunk, varje dag den andra lik. Han hade ”kupat potatis tillsammans med de andra på åkrarna därbakom, i fångdräkt, nu gick han i gul sommaröverrock, de kupade därbakom, han var fri.”

Som så många andra var han nu ”fri” att försöka leva anständigt i storstaden. Är det överhuvudtaget möjligt? Är inte storstaden en djungel där bara den starka och skoningslösa överlever? Är inte storstaden en gigantisk maskin som mal sönder allt i sin väg? Är inte storstaden alla synders och lasters moder? Är inte storstaden ett monster som kräver blodsoffer och underkastelse?

Franz Biberkopf är huvudpersonen i Berlin Alexanderplatz, men den verkliga huvudrollen spelas av det omättliga, aldrig sovande Berlin. En mosaik av skitiga fasader, glittrande skyltfönster och pråliga skyltar, en kakofoni av buller, skrik, stönanden, reklamfraser och politiska lockrop:

”På Alexanderplatz river de upp gatan för tunnelbanan. Man går på plankor. Spårvagnarna far över platsen uppför Alexanderstrasse genom Münzstrasse till Rosenthaler Tor. Till höger och vänster löper gator. På gatorna står hus vid hus. De är fulla med människor från källare till vind. Nertill ligger butikerna.

Krogar, restauranger, frukt- och grönsakshandel, kolonialvaror och delikatesser, åkeri, dekorationsmålning, tillverkning av damkonfektion, mjöl- och kvarnprodukter, bilgarage, brandförsäkringsanstalt: fördelen med småmotorsprutan är enkel konstruktion, lätt betjäning, ringa vikt, ringa omfång – tyska stamfränder, aldrig har ett folk lurats skändligare, aldrig har en nation bedragits skändligare, mer orättfärdigt än det tyska folket.”

Detta är Berlins roll inte bara i Berlin Alexanderplatz utan i litteraturen överhuvud, skulle jag påstå: att vara den arketypiska moderna storstaden – brusande av trafik, självsäkert svällande, i ständig förändring, utan historia, utan pardon, en fristad för det depraverade och dekadenta, både ett lockande paradis och ett glupskt inferno.

Utöver detta får Berlin också ofta utgöra sinnebilden för den historiska ondskan, antingen i dess demoniska skepnad (naziståren) eller i dess dystert grå uppenbarelse (decennierna med muren).

Berlin och Berlinskildringarna präglas av det extrema, det superlativa. Kejsartidens extrema vulgariteter. Weimarrepublikens extrema nöjesliv. Hitlerårens extrema brutalitet. Krigsslutets extrema förstörelse. Det kalla krigets extrema instängdhet, både på den västra och östra sidan av muren. 1960- och 1970-talens extrema politiska klimat. Murfallets extremt dramatiska konsekvenser. 2000-talets extrema klubb- och partyhajp.

Europas stora städer har fått sig olika roller tilldelade i litteraturen.

Det är London som ska vara mysigt, inte Berlin. Det är Paris som ska vara melankoliskt romantiskt, inte Berlin. Och det är Stockholm som är svalt vackert, inte Berlin.

Det sistnämnda är i och för sig sant. Berlin har många kvaliteter, men skönhet är inte den mest påfallande av dem. Det är inte heller Berlin man i första hand har förknippat med den klassiska tyska litteraturen. Då tänker man snarare på Weimar (Goethe och Schiller) eller kanske Lübeck (Thomas Mann och Günter Grass). Det hindrar inte att Berlin varit hemort för ett stort antal litterära storheter, inte bara Döblin utan också Theodor Fontane, Erich Maria Remarque, Bertolt Brecht, Hans Fallada, Christa Wolf … Och inte bara tyska celebriteter utan också internationella. Franz Kafka bodde under sitt sista år i livet i Berlinstadsdelen Steglitz, först i en lägenhet på Miquelstrasse 8 (nu Muthesiusstrasse), sedan på Grunewaldstrasse 13. Här delade han hushåll med sin väninna Dora Diamant. Kafka hade flyttat till Berlin i slutet av september 1923. I mars var hans hälsa så dålig att han hämtades hem till Prag. Den 3 juni 1924 dog han, 40 år gammal, i tuberkulos på ett sanatorium utanför Wien.

En annan av det tidiga 1900-talets litterära portalgestalter, österrikaren Robert Musil, hade som ung studerat filosofi i Berlin. Åren 1931 till 1933 bodde han sedan i västra Berlin, på Kurfürstendamm 217, där han arbetade på sitt storverk, den modernistiska romansviten Mannen utan egenskaper.

Den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov, mest känd för romanen Lolita som gavs ut 1955, var bosatt i Berlin från 1922 till 1937. Hans familj hade flytt till England från Ryssland efter revolutionen 1917. Men Nabokovs föräldrar flyttade vidare till den tyska huvudstaden, där det fanns en stor exilrysk koloni. Sonen följde efter. Nabokov skrev sju romaner i Berlin, en stad som han av allt att döma inte hyste varmare känslor för. Längst bodde han i en lägenhet i hörnet av Nestorstrasse och Paulsborner Strasse, några kvarter söder om Kurfürstendamm.

Även i sen tid har betydande europeiska författare valt att slå sig ner i Berlin, bland dem Nobelpristagarna Imre Kertész och Herta Müller. Kertész bodde på Meinekestrasse och gillade att sitta på hotell Kempinskis uteservering inte långt därifrån.

Svenska författare flyttar in

Också svenska författare har sökt sig till Berlin. P O Enquist och Lars Gustafsson bodde i Västberlin i början av 1970-talet, när staden var ett centrum för vänsterradikal aktivism. I en lägenhet på Meinekestrasse skrev Enquist Sekonden, en roman om en fuskande släggkastare. Lägenheten var en stipendiatbostad. Enquist avlöste Peter Handke. Berlin var både iskallt (vädret) och glödhett (politiken). P O Enquist gjorde fältresearch för sin bok om sport, såg Hertha Berlin spela i arktisk kyla på Olympiastadion medan hemmapubliken vrålade ”Schweinhund” och sedan pissade på statyerna som blivit kvar sedan Hitlers propaganda-OS 1936.

Om detta, och om Berlin som en port ut mot världen, berättar Enquist i Ett annat liv, självbiografin han gav ut 2008. Det var i Berlin han lärde sig känna igen lukten av tårgas:

”Demonstrationerna samlas alltid långt nere vid Olivaer Platz och mullrar upp efter Kudamm. Ramsorna kan han snabbt, Ein Finger kann man brechen, fünf Finger sind ein’ Faust, Mao-Tze-Tung! Eller andra mer idrottsliga slogans, hämtade och omgjorda från Hertha BSC:s hemmamatcher: HA-HO-HE – Springer in die Spree!”

Efter upprorets vår följer den tyska hösten, Baader–Meinhofterrorismens tid.

Även Lars Gustafsson var stipendiat i Berlin. Han stannade i två år. Vintern 1972 skrev han Yllet, den andra delen i romansviten Sprickorna i muren i en lägenhet i hörnet av Kantstrasse och Fasanenstrasse i Charlottenburg. Också del fyra, Sigismund, skrevs delvis i Berlin som förblev en av Gustafssons hemstäder under resten av hans författarliv.

Översättaren, dramatikern och romanförfattaren Ulf Peter Hallberg har haft Berlin som hemort sedan tidigt 1980-tal. Hans svenska översättning av den stilbildande kulturkritikern Walter Benjamins Passagearbetet, kom 1990–1992. Benjamin skrev om Paris, ”1800-talets huvudstad”, men själv var han född och uppvuxen i Berlin. Familjen bodde på olika adresser i de västra stadsdelarna, och Benjamin tog studenten på Kaiser Friedrich-gymnasiet i Charlottenburg. Han var sedan verksam på en rad olika platser, men återvände till Berlin och bodde åren före nazisternas maktövertagande på Prinzregentenstrasse 66 i Wilmersdorf. Walter Benjamin gick i exil efter riksdagshusbranden 1933. I september 1940 begick han självmord i Spanien. Han hade under 1930-talet arbetat på en samling självbiografiska skisser, Berliner Kindheit um Neunzehnhundert. Den gavs i en första version ut postumt 1950. Den finns utgiven på svenska i översättning av Ulf Peter Hallberg: Barndom i Berlin kring 1900.

Carl-Johan Vallgren flyttade 1993 till Berlin. Nio år senare fick han Augustpriset för Den vidunderliga kärlekens historia. Då hade han också publicerat en essäbok om sin nya hemstad, Berlin på åtta kapitel. Vallgren flyttade tillbaka till Sverige 2004. I en intervju med reportern Ingrid Carlberg i Dagens Nyheter sommaren 2009 vittnade Carl-Johan Valllgren om hur han i Berlin fått ”närkontakt med hela den europeiska 1900-talshistorien” och samtidigt känt sig intensivt delaktig i de dramatiska förändringar som skulle förändra Europa i grunden. Berlin var en generator som elektrifierade författarskapet: ”Berlin förlöste mig verkligen som författare och artist. Det blev en kreativ explosion. På nio år skrev jag fyra romaner och gjorde tre plattor.” (DN 19/7 2009)

Vallgrens kollega Aris Fioretos, som bott många år i Berlin och 2003–2007 var kulturråd vid svenska ambassaden, har berättat om en mindre högspänd relation till staden. För honom handlade det mycket om ett slags anonymitetens frihet, sa han i en intervju med fackorganet Författaren 2013. Han påminde om att också författare behöver bostäder. Berlin var länge en storstad med ovanligt gott om lediga lägenheter.

Historien, myterna, krogarna, nattlivet, den internationella atmosfären, storstadskänslan, lägre levnadsomkostnader – motiven bakom en Berlinflytt är många och förstärker varandra. Två andra samtida svenska författare som gjort Berlin till sin stad är Malte Persson och Lotta Lundberg.

Den förre har översatt en tysk föregångare, den skarpe 1800-talsförfattaren Heinrich Heine, som ”sitter” staty på två platser i Berlin (den ena statyn är en kopia av den andra), dels i Volkspark am Weinberg i Mitte, dels vid Kastanienwäldchen vid Unter den Linden.

Den senare har i den uppmärksammade romanen Timme noll rört sig fram och åter mellan det Berlin som 1945 låg i ruiner och det Berlin som sextio år senare blivit hela Europas kulturella upplevelsepark. I romanens upptakt vaknar den tyska författaren Hedwig Lohmann i ett fortfarande nästan beboeligt hus i det söndersmulade Berlin. Hon ger sig ut för att skaffa vatten:

”På tredje våningen öppnade sig världen under henne, hela väggen var bortsprängd. Där nere i obarmhärtigt solsken låg staden, förkolnad, förvriden – allt i grällt ljus: grushögar, splitter, utbrända, oformliga ruiner – uppsliten. På hennes gata knappt några människor. Bara den avklädda tystnaden och en hungrig källarunge som plockade fimpar i rännstenen, mager och blek.”

Det är en scen som får en att associera till Stig Dagermans klassiska reportagebok Tysk höst från 1947. Dagerman reste för Expressens räkning genom det kollapsade Tyskland och besökte också Berlin.

Utanför Bahnhof Zoo övade sig människorna i att ”sjunka”, det vill säga i att avstå från självrespekt för överlevnadens skull. Hungrar du? Svälter dina barn? Sälj allt du har kvar, dig själv om så krävs.

Men alla klarade inte att sjunka. Dagerman berättar om en blind gubbe som på söndagarna envisas med att spela psalmer på en transportabel orgel, trots att han skulle få fler mynt i mössan om han istället spelade glada trudelutter på positiv. ”Han har en bit kvar att sjunka.”

Som en, gissar jag, mycket medveten hälsning till Dagerman, skickar Lotta Lundberg Hedwig Lohmann till Bahnhof Zoo för att sälja en skrivmaskin. I en parallellberättelse i Timme noll reser den svenska psykoterapeuten Ingrid sommaren 2005 till Berlin. Hon flanerar, går på teater, besöker museer. Men egentligen är hon på flykt, från sin sjuke man, prästen Karl-Erik, från sitt eget liv.

 

Fortsätt att läsa nästa del här.

 

PER SVENSSON är författare och skribent på Dagens Nyheter och har tidigare bott i Berlin. Här skriver han om staden i litteraturen, där Berlin är den arketypiska moderna storstaden som också ofta får utgöra sinnebilden för den historiska ondskan.

Mer från Berlin

Meny