Berlins kyrkogårdar

Kyrkogårdar i Berlin. Foto: Maximilian Schönherr

Margareta Flygt är kulturjournalist och har bott och studerat i Tyskland. I den här texten berättar hon om världens begravningsplatstätaste storstad – Berlin.

Det här är den första texten av fyra om Berlins kyrkogårdar.

Den sista vilan

Första gången jag reste till Berlin var 1984. Det var min första resa helt på egen hand. Muren delade ännu öst från väst och ingen kunde tro att den någonsin skulle försvinna. Staden var lite som Venedig, en stad som upplevt sin storhetstid, men där det inte gjordes några pengar längre. Själv hade jag inte heller några, så det var inget jag la direkt märke till. Västtyskland försökte till och med locka unga tyskar till Berlin genom att lova dem slippa lumpen.

På dagarna letade jag upp platserna där Kurt Tucholsky gått, expressionisterna druckit kaffe, mindes nationalsocialismens offer, strosade i de vindlande kvarteren där Döblins antihjälte Franz Biberkopf snubblat omkring nära Hackescher Markt och försökte föreställa mig danspalatsen där Anita Berber och Josephine Baker gjort skandal på tjugotalet. På kvällarna gick jag på teater och försökte hänga i barer.

Jag kunde ännu inte riktigt navigera i högt och lågt, hade ingen aning om inne och ute, så det blev en märklig blandning av upplevelser. Det Berlin jag mötte kändes rätt snällt i jämförelse med det jag läst om. Det som chockerade var mer smärtsamt sorgligt, som sidogatorna kring Bahnhof Zoo, med öppen barnprostitution och droghandel.

Jag bodde på ett litet pensionat i en gammal och för ändamålet renoverad lägenhet, ägt av en äldre dam som berättade om förr, åren då hon varit ung och Berlin en metropol. Jag hade hört det förr, min fars berättelser från 1947 då han bodde bland ruinerna vid Anhalter Bahnhof, läst om när David Bowie och Iggy Pop gjorde Berlin på 70-talet eller när Nina Hagen revolutionerade punken på östsidan. Den som kom 1984 kom för sent.

Sedan dess har jag besökt staden regelbundet; på 80-talet bodde jag hos vänner i ett rökfyllt Kreuzberg-kollektiv med slagord sprejade på väggarna. Fast jag missade förstamajupploppen kring Pennymarkt. När gränsen öppnades var jag hemma i München och firade min födelse- dag, medan hälften av gästerna åkte dit historiens vingslag svepte över en hel generation. Någon månad senare gick även jag omkring i Tacheles, det gamla sönderfallna varuhuset som blivit ett ockuperat kulturhus, och köpte en bit mur. Häftigt, men för sent.

På nittiotalet kom jag för sent för att själv festa på världens hårdaste technoclub som låg i den gamla högbunkern på Reinhardtstrasse. Bunkern nära Hauptbahnhof byggdes för resande och höga nazister och går inte ens att spränga bort, utan att ta halva stadsdelen med sig. Under DDR- åren kallades den Bananenbunker. Fidel Castro skänkte båtlaster med bananer till sina kommunistiska vänner och hela kvarteret luktade. De flesta fick bara del av doften, då frukten endast fördelades bland partitrogna. Idag härbärgerar bunkern konstsamlingen Sammlung Boros (biljett måste bokas på nätet).

Stadsdel för stadsdel har förändrats. Prenzlauer Berg, som redan före murens fall var en alternativ stadsdel, har gentrifierats. Numera domineras stadsdelen av ekologiskt medvetna kärnfamiljer. På morgnarna möter jag fler joggande småbarnsfäder, på väg till något av stadens många appföretag, än trötta ungdomar som festat hela natten. Där det förr fanns en inrökt bar, skyltas det idag med skandinavisk design. När mina vänner flyttade till Schwedter Strasse 1990 tog det åtta månader innan en telefon installerades. De ockuperade husen finns inte kvar, det är länge sedan gatuskyltarna i Östberlin sprejades över med svart, för att förvilla poliserna från Västberlin. Det brinner inga tunnor i Hackesche Höfe längre, istället präglar H&M-konglomeratet med Cos, Other Stories, Weekday och H&M gatubilden.

Många klagar på att man inte kan köpa en riktig Döner i Kreuzberg längre, utan bara industripressat kött som återfinns på varje tysk gågata med samma kemiska triad av såser ”Kräuter-Knoblauch-Scharf” och blivit ett slags MacDöner. I Prenzlauer Berg pratar fler schwabiska än ”Berliner Schnauze” och i U-Bahn hörs mer engelska och svenska än turkiska. Lite elakt kunde man säga, att idag flyttar inte längre de som vill få det bättre ekonomiskt till Berlin, utan de som vill få det bättre kulturellt. Det förändrar dynamiken. Man kan sakna det genuina, men det är rätt skönt och bekvämt idag.

”Berlin ist echt nicht mehr wie früher!” Berlin är inte som förr, den som kommer idag har inte fattat någonting. Så sa man 1984, 1990, 2009 och säkert också 1950, 1935, ja kanske redan 1890. Och så kommer någon att säga 2020 och 2040. Plötsligt har även jag blivit en av dem som ”varit med förr”. Kanske är arrogansen hos dem, hos oss, som upplevt Berlin tidigare just det som kännetecknar staden mest. Det är först när något försvunnit för gott som vi blir medvetna om vad som varit.

Kanske är det lika bra att förlika sig med att komma för sent – och söka upp de platser som verkar vara eviga och oföränderliga.

Istället för att söka pulsen har jag närmat mig andra sammanhang, något så dött som begravningsplatser. Men: ”Nichts ist lebendiger als ein Friedhof!” (Inget är så levande som en kyrkogård), som Theodor Fontane sa. Där lever minnena och det är spännande att uppleva ett Berlin det sällan står om i guideböckerna.

Inte sällan har jag överraskats av intressanta möten på mina vandringar. Att gå runt på en begravningsplats är vilsamt, stämningen är lugn och vänlig. Den som vattnar blommorna på en grav eller sitter på en bänk har ofta tid och talar gärna om vad som varit. Jag lyssnar gärna på deras berättelser och en livshistoria är inte den andra lik.

På svenska säger vi begravningsplats eller kyrkogård, på tyska finns det vackra ordet Friedhof. Fried som i fred, lugn, Hof som i gård. Ett hem för vila. Men att besöka begravningsplatser är inte trist, det finns så mycket att se, en sådan mångfald, en så levande begravningskultur, att det inte känns som vila, mer som en inspirerande resa.

Världens begravningsplatstätaste storstad

Som i mycket är Berlin värst även när det gäller begravningsplatser; här finns över 220 begravningsplatser och 182 är öppna för besökare.

Det gör Berlin till världens begravningsplatstätaste storstad. Med tanke på invånarantalet har det funnits fler mänskliga slut i Berlin än i många andra städer. För trots all förändring är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid ett slut, för alla.

Att så många begravningsplatser finns kvar beror också på den starka miljömedvetenheten – för dessa sista viloplatser är också stadens gröna, renande lungor, de behövs för ”die Berliner Luft.”

Många har flyttat till Berlin för mångfaldens, religionsfrihetens och toleransens skull. När de dött har de velat vila bland de sina. De olika typerna av begravningsplatser speglar idén om Berlin, där var och en får behålla sin identitet, men ska fungera i ett gemensamt större.

När Ludvig XIV förbjöd protestantismen i Frankrike 1685, lämnade 200 000 hugenotter landet. Fredrik Vilhelm I gav 20 000 av dem en fristad i Berlin och Brandenburg – mycket på grund av att han behövde hjälp att bygga upp landet efter trettioåriga krigets förödelse.

Hundra år senare fick den franska församlingen en egen kyrkogård på Chausseestrasse. Idag är det två: Französischer Friedhof I och Dorotheenstädtischer Friedrichswerderscher Friedhof. Många av gravarna är från 1800-talet, med imponerande marmorskulpturer och vackra gjutjärnsutsmyckningar. På Dorotheenstädtischer ligger flera kända kulturpersonligheter.

Många av dem som emigrerade från Tyskland under Hitlers år vid makten bosatte sig efter 1945 i DDR, eftersom deras politiska åsikter inte var direkt välkomna i västra Tyskland. Listan över gravar att besöka är lång: några jag gärna går till är DDR-filmregissören Frank Beyer (1932– 2006), som gjort klassikern Spur der Steine, och teologen som motarbetade Hitler och dömdes till döden, Dietrich Bonhoeffer (1906–1945).

Författaren och dramatikern Bertolt Brecht (1898–1956) och hans andra fru, skådespelerskan och teaterkvinnan Helene Weigel (1900–1971), kunde redan under sina sista år se ut över kyrkogården från sin lägenhet på Chausseestrasse 15 mittemot kyrkogårdens ingång. Idag kan man besöka lägenheten som gjorts om till museum och Brecht-arkiv. Brecht och Weigel har var sin enkel natursten. Det ser anspråkslöst ut, men är det knappast under jorden: Brecht var paniskt rädd för att bli levande begravd och gav sin fru Helene Weigel noggranna direktiv. Hon anlitade till och med en patolog som skar av Brechts lårartär för att säkerställa hans definitiva död. Brecht hade också låtit tillverka en massiv metallkista (men inte till sin fru), för att skydda kroppen från jordens maskar.

Inte långt därifrån finns hans gamla kärlekar danskan Ruth Berlau och Elisabeth Hauptmann. I sina gravar ligger de närmare varandra än de någonsin var i verkliga livet. Helst hade nog Brecht sluppit ha den av honom hatade poeten Johannes Robert Becher (1881–1958) i sin närhet, men denne ville bli begravd på samma plats. Andra kända författare är Anna Seghers (1900–1983), Christa Wolf (1929–2011), Arnold Zweig (1887–1968) och Heinrich Mann (1871–1950), vars urna överfördes från Santa Monica i USA till Östberlin 1961. Andra kända som begravts här är filosoferna Johann Gottlieb Fichte (1762–1814) och Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831), politikern Günter Gaus (1929–2006), regissören Heiner Müller (1929–1995) och konstnären och byggmästaren Karl Friedrich Schinkel (1781–1841) som uppfört många av Berlins klassiska byggnader, som Altes Museum och konserthuset. Här ligger även kultförfattaren Wolfgang Herrndorf (1965–2013) som skrev den roliga, hajpade kultromanen Tschick. Obotligt sjuk sköt sig Herrndorf vid Hohenzollernkanal år 2013. Förr hade han inte fått ligga på en ”vanlig” kyrkogård. Då förpassades självmördare utanför staden.

Floden Havel har tagit emot många olyckliga. Någonstans nära skogen Grunewald flöt de iland. Budordet ”Du skall icke döda” gällde även dem som burit hand på sig själva och att begrava liken var förenat med höga böter. Därför släpade vänner och släkt sina döda till närmaste dunge och begravde dem hemligt.

Först 1920 byggdes en liten mur kring denna ”skamåker” i Grunewald som då blev en erkänd gravplats. Friedhof Grunewald-Forst (även kallad Friedhof der Namenslosen eller ”Selbstmörderfriedhof”) är en av de kusligaste, men också vackraste platser att besöka. Under oktoberrevolutionen 1917 flydde många tsaranhängare från Ryssland till Berlin. Fem av dem begick självmord och till minne av dem restes fem ryska kors.

På Berlins motsvarighet till Jim Morrisons grav på Père Lachaise i Paris står det ”Christa Päffgen 1938–1988”. Hon var Vogue-fotomodell, Andy Warhols musa och sångerska i Velvet Underground. Världen kände henne som Nico, mer ikon och myt än verklig människa. Hon hade hunnit med mer och tagit fler droger än de flesta när hon 1988 dog på Ibiza, efter att ha ramlat av sin cykel, endast 50 år gammal. Nico ligger begravd bredvid sin mor, på en plats hon sett ut själv. Det händer att någon lämnar en flaska vodka eller några cigaretter vid stenen, i stället för blommor och i brist på starkare droger.

Läs nästa del om Berlins kyrkogårdar.

MARGARETA FLYGT är kulturjournalist och har bott och studerat i Tyskland. I denna guide till Berlin – världens begravningsplatstätaste storstad – berättar hon stadens historia genom dem som vilar här, och tipsar om begravningsplatser och gravar att besöka.