Berlin: en plats för alla

Berlin: en plats för alla

Journalisten Daniel Rydén skriver om Berlin – en plats för alla. Förutom Adolf Hitler, som aldrig kände sig hemma i metropolen.

Efter ett långt yrkesliv som officer i den preussiske kungens och tyske kejsarens armé beslöt Emil von Schenckendorff år 1882 att ägna sig åt politik. Han hade nämligen fått en idé.

”Barn måste få leka i frihet”, förkunnade Schenckendorff för ledamöterna i Preussens lantdag. Ett barn som inte har fått leka kan inte utvecklas till en mogen vuxen.

Det tyska kejsarriket var bara drygt tio år gammalt. Kanske köpte inte de andra ledamöterna Schenckendorffs ”reformpedagogik” med en gång, för det skulle dröja nio år innan den gamle preussaren hade nått sitt mål. I maj 1891 var dock visionen verklighet. I den snabbväxande rikshuvudstadens parker lades sandhögar ut för barnen, att stoja och stöka i precis som de ville. Så skapades världens första sandlådor.

Vi kan se scenen framför oss: Längs den stora boulevarden paraderar en kejserlig trupp som om ett par decennier ska inleda ett världskrig; i den närbelägna parken leker barn av hjärtans lust i en av myndigheterna utplacerad sandhög.

Detta är Berlin.

Inga kontraster är för stora för denna metropol. Det är därför vi älskar staden. Denna plats är allas.

Kanske beror det på att så många har kommit hit från någon annanstans.

Låt oss resa bakåt i tiden ett stycke. Mot slutet av 1600-talet bodde ungefär en halv miljon människor i London, ännu något fler i Paris. Befolkningen i Berlin uppgick till mindre än tiotusen. Varken kurfurstendömet Brandenburg eller dess huvudstad hade ännu återhämtat sig från trettioåriga krigets förödelse. Att locka människor till Berlin stod överst på den regerande furstens agenda. I början av november 1685 såg Fredrik Vilhelm av Brandenburg ett lysande tillfälle.

Den 18 oktober hade kung Ludvig XIV utfärdat ett edikt, där han gjorde katolska kyrkan till den enda tillåtna i Frankrike. En miljon reformerta franska ”hugenotter” blev rättslösa. Fredrik Vilhelm bjöd dem att bosätta sig i Brandenburg.

Vi ska inte överskatta kurfurstens ädla avsikter. Hugenotterna utgjorde Frankrikes kulturella, ekonomiska, industriella och politiska elit. Som invandrare var de precis vad Berlin behövde, dessa framgångsrika företagare, forskare, jurister, ämbetsmän, militärer, hantverkare, ekonomer, präster, akademiker och diktare.

Berlin. Foto: Wikipedia/dronepicr.
Berlin. Foto: Wikipedia/dronepicr.

Den franska pannbiffen

Med kurfurstligt löfte om fri bostad, garanterad karriär, statliga startlån, gratis odlingsmark, tyskt adelskap och mycket annat begav sig hugenotterna till Berlin. Vid sekelskiftet 1700 hade de blivit så många att var fjärde berlinare var född i Frankrike. De satte sin prägel på staden för alltid.

Ta bara det kulinariska. Innan hugenotterna hade berlinarna varken hört talas om det franska kuvertbrödet Schrippe, eller den franska pannbiffen Bulette eller inlagda Schmorgurken.

Och vi undrar om inte historikern Gerhard Fischer har rätt när han summerar de franska invandrarnas kvardröjande spår i Berlin så här:

”Hugenotterna gav Berlin en friare ande. Deras intellektuella rörlighet och slagfärdighet blandade sig så småningom på ett lyckligt sätt med den brandenburgska makligheten. Resultatet blev det typiskt berlinska kynnet, där en snabb tunga förenar sig med ett gott hjärta.”

På den vägen är det.

Få vet bättre än berlinaren att allt är förändring, att det inte går att stiga ner i samma Spree två gånger.

”Två gånger har vi berlinare trott på beständigheten, båda gångerna misstog vi oss”, sa Waltraud Illner, född i Berlin 1924, när jag för några år sedan intervjuade henne om ett långt liv i staden: ”Vi trodde att nazisterna skulle härska för alltid. Och vi trodde att Berlinmuren skulle stå i eviga tider.”

Över en halv miljon tvångsarbetare

Adolf Hitler kände sig aldrig hemma i Berlin. Det ligger något angenämt i att tänka på det, att relationen mellan nationalsocialismen och det röda Berlin aldrig blev riktigt som regimen hade tänkt sig. Visst inordnade sig huvudstadens invånare (de som inte mördades eller fördrevs) så småningom i Tredje riket, många av dem hyste väl en mer eller mindre motvillig beundran för Führern. Men flera historiker har påpekat att tolv års nazistisk terror i Berlin så gott som undantagslöst leddes av icke-berlinare. Berlin var aldrig en riktigt nationalsocialistisk stad, anser de. Die missbrauchte Hauptstadt heter exempelvis en bok som historikern Thomas Friedrich gav ut 2007.

Högst på nazisternas program för Berlin stod att förvandla den mångkulturella myllrande metropolen till en etniskt homogen tysk stad – Germania. Det är en ödets ironi att Berlin vid Tredje rikets fall 1945 var minst lika kosmopolitiskt som tolv år tidigare, påpekar historikern Cord Pagenstecher, låt vara av helt andra, sorgliga, våldsamma och mordiska orsaker än förut.

I Berlin arbetade under kriget mer än en halv miljon tvångsarbetare i sammanlagt 8 000 företag. Företaget AEG drev 101 tvångsarbetsläger i staden, Siemens 63, berättar Pagenstecher i boken Zwangsarbeit in Berlin. Ryssar, ukrainare, ester, letter, litauer, polacker, tjecker, holländare, belgare, fransmän och andra nationaliteter levde i staden. ”Nazitysklands brutala ockupationspolitik förde Europa tillbaka till Berlin och konfronterade berlinarna med regimens förbrytelser.”

Beständighet – nej den har aldrig varit Berlins signum.

Berlinmuren
Berlinmuren föll 1989.

Nutidens Berlin kan sägas ha fått sin startpunkt den 10 november 1989. Det var då berlinarna vaknade upp och insåg att muren verkligen hade fallit. Det var den förmiddagen fru Illner i Spandau gick för att öppna dörren och såg sin kusin Inge från DDR stå där utanför. Hon hade vandrat över gränsbron Glienicker Brücke, för första gången på tjugoåtta år.

DANIEL RYDÉN är författare och journalist på Sydsvenskan.

Berlin Puls guidebok

DANIEL RYDÉN är författare och journalist på Sydsvenskan.

Mer från Berlin

Meny