Bio i Berlin

Malin Krutmeijer minns tillbaka till en filmfestival i Berlin och berättar vidare om att gå på bio i Berlin.

Bio für alle

Nyss hemkommen från Berlins filmfestival, och som vanligt känns det tomt att den är över. Det är så underbart att rusa runt mellan biograferna på Potsdamer Platz på jakt efter filmiska guldkorn.

På Berlins filmfestival har jag golvats av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood, köat ihop med hundratals människor som något oväntat också ville se en rätt underlig actionfilm från Bhutan, blivit starstruck av stjärnor som Charlotte Rampling och Cate Blanchett och sett en efter en i den internationella kritikerkåren resa sig och gå från visningen av Lukas Moodyssons film Container. Jag har suttit bredvid en ung fransman som storgrät av rörelse genom hela indiska My Name Is Khan och hört Aki Kaurismäki läxa upp en journalist som bad honom kommentera ”islamiseringen av Europa”. Framför allt har jag sett massor av filmer som jag aldrig hade kunnat se någon annanstans.

Jag har alltid besökt festivalen i egenskap av ackrediterad filmkritiker, men det fina med die Berlinale, som den heter på tyska, är att den är öppen för allmänheten. Så är det till exempel inte på filmfestivalen i Cannes, som bortsett från några gratisvisningar på stranden uteslutande är tillgänglig för filmbransch och medier.

Till Berlins festival kan alla komma som vill köpa biljetter på webben, berlinale.de, och i Berlinale-kassorna inne i den stora gallerian på Potsdamer Platz. 2017 såldes runt 335 000 biljetter. Ibland kommer regissörerna till de publika visningarna för en frågestund efter filmen. Festivalen är en cineastisk folkfest.

Den är också en av världens viktigaste filmfestivaler. Flera tusen journalister bevakar die Berlinale varje år, och här finns också en stor marknadsdel, där filmskapare pitchar idéer och filmbolag och distributörer gör affärer.

Mest prestige bland filmerna har de som tävlar om Guld- och Silverbjörnar i den officiella tävlingsserien, där en och annan debutant samsas med kända regissörsnamn från hela världen. Bland sidoserierna brukar Panorama och Berlinale Special innehålla mycket intressant, och för den som är nyfiken på tysk film är tipset att botanisera i serien Perspektive Deutsches Kino, som är helt inriktad på den inhemska filmen.

De senaste åren har dokumentärfilmen fått ett starkt uppsving, och dessutom har festivalen börjat visa högprofilerade tv-serier. Ofta kan man här se de första två tre avsnitten långt innan serien kommer på tv eller blir tillgänglig via strömningstjänster. 2013 visades hela Jane Campions thrillerserie Top of the Lake i ett svep om åtta timmar med korta pauser. Att se den på det viset, på riktigt stor duk i en knökfull jättesalong, var en upplevelse, om än efterhand med viss träsmak.

Berlins filmfestival startades av juristen och filmhistorikern Alfred Bauer 1951. Öppningsfilm var Alfred Hitchcocks Rebecca, som hade haft premiär redan 1940, men som många tyskar inte kunnat se på grund av kriget. Festivalens centrum låg då på Kurfürstendamm i dåvarande Västberlin.

1978 flyttades festivalen från juli till nuvarande datum i mitten av februari – och sedan dess har internationella besökare gnällt över det bistra berlinska vintervädret som ofta bjuder på både minusgrader och snö. 2000 blev festivalens nya centrum Potsdamer Platz, och året efter tog den nuvarande festivalchefen Dieter Kosslick över ledningen.

Förutom die Berlinale, som är giganten bland tyska filmfestivaler, så arrangeras det mängder av små, specialiserade festivaler i Berlin varje år. Queerfilm, latinamerikansk film och dokumentärfilm är bara några av inriktningarna. En kul festival är Achtung Berlin (achtungberlin.de), som brukar äga rum en vecka i april. Här visas filmer som är gjorda i och kring Berlin, och det brukar vara en vilt blandad kompott. Berlin drar till sig unga filmare och konstnärer från alla möjliga håll i världen, och en del av dem möter man på Achtung Berlin. Har man tur så kan man här råka se förstlingsverk av filmskapare som en dag landar en film i tävlingsserien på Berlins filmfestival.

Film för alla åldrar och smaker

Det finns de som påstår att det är lite mossigt att se film på biograf, men för oss som älskar det är det enkelt att i Berlin hitta en fin salong som visar en film man vill se. Utbudet är storstadens, stort och brett och för alla åldrar och preferenser, från klassiker till de allra senaste premiärerna av blockbusters, arthouse, dokumentärer, konstfilm och allt däremellan.

Arsenal, ett institut för film- och videokonst som ligger vid Potsdamer Platz på Potsdamer Strasse 2, kan lite grand jämföras med svenska Cinemateket. Här visas retrospektiver med intressanta filmskapares verk och restaurerade kopior av äldre klassiker. Man arrangerar också filmvetenskapliga föredrag och diskussionskvällar.

I samma hus ligger det eleganta film- och tv-museet, Deutsche Kinemathek, som är väl värt ett besök. Fokus är på tysk film- och tv-historia ända sedan det sena 1800-talet. De permanenta utställningarna täcker Weimarrepublikens filmkultur, Tredje rikets propagandistiska filmproduktion med Leni Riefenstahl (känd för Viljans triumf) som affischnamn, berättar om de många filmskapare som flydde nazistregimen och gick i exil i Hollywood och så vidare framåt till dagens tyska film. Skådespelerskan Marlene Dietrich, som var stark motståndare till nazismen, ägnas en stor permanent utställning med mycket privat material som kläder och brev.

För att återgå till biograferna, så finns det ett par som är så snygga att man bör se dem även utan förevändningen att se en film. Till dem hör definitivt klassiska Kino International, som ligger på paradgatan Karl-Marx-Allee inte långt från Alexanderplatz. Den byggdes i början av 1960-talet i en genomtänkt, våldsamt stilig arkitektur och var en präktig premiärbiograf i dåvarande DDR. Biografsalongen sväljer 600 personer, och på andra våningen finns en fantastisk bardel.

På Kino International såg jag Florian Henckel von Donnersmarcks uppmärksammade Stasithriller De andras liv när den kom 2006. Före visningen var stämningen tät i baren: här satt uppemot femtio människor, gamla nog att ha varit vuxna under kommunisttiden, och stärkte sig med ett glas.

Kino International hyser också en hel del klubbverksamhet, och måndagarna kallas Mongay, för då är det fokus på gay- och queerfilm.

En annan flott biograf byggd vid ungefär samma tid, fast i dåvarande Västberlin, är Zoo Palast på Hardenberger Strasse nära Zoologischer Garten. I dess tjusiga, största salong har jag, som en av endast två i publiken, avnjutit den gamla Errol Flynn-klassikern Robin Hoods äventyr från 1938 som matiné.

Himmel över Berlin, 1987. Wim Wenders klassiker där två änglar vakar över stadens invånare, och en ängel förälskar sig i en trapetskonstnär.

Spring Lola, 1998. Till technomusik springer Franka Potente för allt vad tygen håller genom staden, för att rädda sin pojkväns liv. Tom Tykwers film liknar ingen annan.

The Bourne Supremacy, 2004. Paul Greengrass rafflande film är en av många agentfilmer som utspelar sig i Berlin under och, som här, efter kalla kriget.

Läs gärna Malin Krutmeijers andra artikel om bio i Berlin.

MALIN KRUTMEIJER är frilansande kulturjournalist och filmkritiker. Hon besöker filmfestivalen, skriver om dubbning, filmer som utspelar sig i Berlin, filmer som spelats in i staden och berättar om Studio Babelsberg, Tysklands motsvarighet till Hollywood.