Vad är tysk bio?

Berlin, Karl-Marx-Allee, Kino International, Eisbar Foto: Ulrich Kohls/German Federal Archive.

I sin andra artikel om bio i Berlin skriver Malin Krutmeijer om vad som karaktäriserar tysk bio – som dubbade filmer och möjligheten att köpa mat och vin. Och såklart om de filmer som produceras i storstaden.

Läs gärna den första delen om bio i Berlin först.

Dubbning, mat och vin

Den allmänna biografkulturen i Berlin liknar den i Sverige, men det finns vissa skillnader. En första, väldigt viktig sak är att biograferna fortfarande visar dubbad film. Det har minskat sedan jag började vara mycket i Tyskland för tio femton år sedan, men om man inte längtar efter att uppleva exempelvis Alexander Skarsgård eller Nicole Kidman med nya, tyska röster gäller det ändå att vara observant.

När man letar efter en lämplig filmvisning ska man hålla utkik efter beteckningarna OV, Omu eller Omenglu. OV betyder originalversion, Omu betyder originalversion med tyska undertexter, Omenglu betyder originalversion med engelska undertexter.

Alltfler biografer visar odubbade filmer, och oftast är utbudet en blandning mellan dubbat och originalversioner. Bland de säkra korten som alltid visar odubbat finns den moderna multiplexbiografen Cinestar vid Potsdamer Platz, de två systerbiograferna Babylon i Mitte respektive Kreuzberg, Hackesche Höfe Kino vid Hackescher Markt i Mitte och en hel del av de små, mer eller mindre alternativa kvartersbiograferna.

Många av de senare är verkligt trevliga. En del av de oberoende biograferna har samlat sina program på sajten och appen Indiekino.

Mitt eget smultronställe bland Kiezkinos (kvartersbiografer) är Eiszeit Kino på Zeughofstrasse i Kreuzberg. Här visas både smal och bredare film i små, intima salonger. Biografen startades 1981 i ett ockuperat hus i stadsdelen Schöneberg och flyttade 1985 in i gårdshuset på samma adress där den nu finns. Länge var den punkigt nedsliten (tänk: graffiti, rått tegel, dov belysning), och vissa kvällar faktiskt inte direkt välbesökt. De senaste åren har Eiszeit genomgått en rejäl uppfräschning och dessutom digitaliserats. Nu når man lokalerna direkt från gatan – och här finns också restaurang och kafé.

Vill man inte äta där i samband med biobesöket, så finns det massor av restauranger att välja bland i kvarteren kring

Lausitzer Platz runt hörnet, eller några hundra meter bort i det så kallade Wrangelkiez runt Wrangelstrasse.

I den lite finare, hyllade ligan spelar österrikiska Jolesch på hörnet Zeughofstrasse/Muskauer Strasse. Själv är jag vegetarian och inte direkt någon gourmet, så för min del föredrar jag de utmärkt dugliga italienska, arabiska och vietnamesiska restaurangerna i närheten.

Min riktiga favorit är dock mysiga, vegetariska och veganska Café V som ligger på själva Lausitzer Platz. Kvaliteten på mat och vin där har varierat med ägarbytena, och den har hittills inte riktigt nått tillbaka till samma höjder som när en imposant man med omisskännlig örnnäsa och hästsvans basade, men maten är ändå bra.

Och lokalen är typiskt, trivsamt berlinsk, med högt i tak och opretentiös, funktionell inredning. Under den varma årstiden har restaurangen en trevlig uteservering.

På tal om vin, förresten: här kommer vi osökt in på en annan skillnad gentemot svensk biografkultur. Det här med alkoholrättigheter är mycket mer en självklarhet i Berlin. Jag minns när jag och min sambo sjönk ner i de bekväma fåtöljerna på Cinestar, för att gotta oss med en rivig Hollywoodaction, och det plötsligt hördes ett unisont pysande när ölflaskor öppnades runt omkring oss. Sedan kom krasande mumsljud: Brezeln, det vill säga stora, salta kringlor, populära till just öl. En bit in i filmen började folk resa sig: de behövde givetvis gå på toaletten, och efteråt knökade de sig ogenerat tillbaka till sina platser – med en ny öl i handen.

Det blev ett väldigt klunkande, knaprande och spring- ande genom hela filmen, och på sätt och vis var det rätt hemtrevligt.

Det är förstås långtifrån alltid som folk dricker alkohol på biograferna i Berlin. Men det händer och det betraktas i regel inte som något konstigt.

S-bahn till Babelsberg

Förutom att Berlin är en liten fest för filmpubliken, så produceras det förstås också film här. Tysklands motsvarighet till Hollywood ligger i Potsdam ett par mil från Berlin (man kan ta S-bahn dit från centrala Berlin). Studio Babelsberg öppnade 1912 och är i sig tysk filmhistoria. Här spelade Fritz Lang och F W Murnau in expressionistiska klassiker som Dr Mabuse och Nosferatu. Under nazisttiden blev Babelsberg en propagandacentral där filmer som den antisemitiska Jud Süss spelades in.

När Tyskland delades blev Babelsberg östtyskt, och efter återföreningen privatiserades filmstudiorna.

Babelsberg förblir en viktig filmstudio, störst i Europa. Mycket tysk film spelas förstås in här, men stora internationella bolag och filmskapare söker sig också gärna hit.

Bland de många högprofilerade filmer som helt eller delvis gjorts i Babelsberg finns Roman Polanskis Pianisten, Paul Greengrass The Bourne Supremacy, Quentin Tarantinos Inglourious Basterds, danska Flammen och Citronen av Ole Christian Madsen och ett par av Hungerspelen-filmerna.

Bob Fosses klassiker Cabaret från 1972, byggd på en bok av Christopher Isherwood och med Liza Minnelli i rollen som nattklubbssångerskan Sally Bowles, spelades delvis in i Berlin. Men inomhusscenerna gjordes i Bavaria Studios i München.

1993 öppnade filmnöjesfältet Filmpark Babelsberg, där besökare till exempel kan avnjuta stuntshower och tågturer genom olika kulisser, och kika in i film- och tv-studior.

Sedan den tyska återföreningen har Berlin sakta men säkert vunnit status som en av de hetaste metropolerna i Europa. Här samsas gammaldags, levande kvartersmiljöer och ruffiga bakgator med ockuperade hus (det finns några kvar), hipsterkaféer och -butiker, de riktigt rikas patricierlyx och flott arkitektur i glas och betong.

De senaste åren har dessa stadsmiljöer blivit ett snudd på obligatoriskt inslag i inte minst amerikansk actionfilm och -tv. Särskilt gäller det om handlingen har agenttema – det är som att Berlins historia som absolut brännpunkt under kalla kriget fortfarande inspirerar.

Tidigare nämnda The Bourne Supremacy, den andra filmen om före detta CIA-agenten Jason Bourne, utspelar sig till stor del i Berlin. Bourne, spelad av Matt Damon, dyker upp på tåg- och S-Bahnstationen Ostbahnhof, han åker taxi över Oberbaumbrücke som förbinder stadsdelarna Kreuzberg och Friedrichshain och han stämmer träff med en kontakt på Alexanderplatz med mera.

Femte säsongen av serien Homeland utspelar sig nästan helt i Berlin. Här har CIA-agenten Carrie Mathison, spelad av Claire Danes, tänkt pensionera sig från agentlivet tillsammans med sin pojkvän i en, som det heter i tyska mäklarannonser, ”schöne Altbauwohnung” – en fin gammal sekelskiftesvåning.

Naturligtvis händer det saker på politisk toppnivå som gör att hon måste skrida till handling. Och då får vi glimtar från bland annat Zionskirchplatz i Prenzlauer Berg, det pampiga torget Gendarmenmarkt där Konzerthaus ligger i stadsdelen Mitte, och från en flott restaurang på Kurfürstendamm.

Även i tysk film har Berlin och dess miljöer förstås spelat en viktig roll genom årtiondena. Den mest emblematiska av alla Berlinfilmer är nog Wim Wenders poetiska Himmel över Berlin. Filmen hade premiär 1987, före murens fall, och här vakar två änglar över den plågade, slitna stadens invånare. Ängeln Damiel, spelad av tyska stjärnan Bruno Ganz, förälskar sig i en trapetskonstnär och beslutar sig för att bli en vanlig dödlig.

I filmen visas Potsdamer Platz som ett sönderbombat ingenmansland, och i en scen sitter Damiel på segergudinnan Victorias axel på den höga kolonnen Siegessäule, uppförd på 1800-talet som minnesmärke över de preussiska segrarna mot Österrike och Frankrike. De vackra scenerna inifrån Staatsbibliothek zu Berlin, ritat på 60-talet av arkitekten Hans Scharoun, är berömda. Biblioteket ligger på Potsdamer Strasse, ett stenkast från Potsdamer Platz.

En nyare film som i några delar utspelar sig i helt andra kvarter är Hans Weingartners De feta åren är förbi från 2004. Här bryter sig tre unga politiska aktivister in i stenrika människors hem. De bygger konstfärdiga berg av deras möbler och värdesaker och lämnar lappar med texter som ”ni har för mycket pengar” eller just ”de feta åren är förbi”. Filmen utvecklar sig så småningom till ett ödesdigert kidnappningsdrama, men scenerna i flotta villor är filmade i den välbärgade stadsdelen Zehlendorf.

Några år äldre är Tom Tykwers kända thriller Spring Lola (1998), där en karismatisk Franka Potente i titelrollen springer benen av sig runt stan för att på tjugo minuter dra ihop en hisnande summa pengar som hennes pojkvän är skyldig en läskig gangster. Hon springer på en massa ställen i Berlin, bland annat i Mitte och Kreuzberg. Förstås springer hon under valven på Oberbaumbrücke – till technomusik. Både Tykwer och Potente gjorde internationell karriär efter Lola.

Om du inte alls känner till samtida tysk film och inte vet var du ska börja, så är det inte fel att starta med Spring Lola och fortsätta med till exempel Christian Petzolds originella, vackra DDR-drama Barbara, och Maren Ades underbara Min pappa Toni Erdmann.

Och planerar du någon gång en resa till Berlin i februari så skaffa några biljetter till filmfestivalen, min älskade Berlinale. Upplev förväntningarna när du bänkar dig i högklassiga salonger för filmer som inte nått biorepertoaren än, och som i många fall aldrig når Sverige överhuvudtaget. Det är jättekul, jag lovar.

MALIN KRUTMEIJER är frilansande kulturjournalist och filmkritiker. Hon besöker filmfestivalen, skriver om dubbning, filmer som utspelar sig i Berlin, filmer som spelats in i staden och berättar om Studio Babelsberg, Tysklands motsvarighet till Hollywood.

Tema Berlin

Meny