Turbinhall, sex, droger och techno

Berghain. Foto: Michael Mayer/Flickr.

I Arvid Jurjaks andra text om Berlins klubbar skriver han om turbinhallen där det spelas minimalistisk techno, om hur öst och väst möts i klubblokalerna och om sex, droger och techno.

Läs gärna del ett först.

Minimalistisk techno i turbinhallen

Det mullrar taktfast mellan betongväggarna. Ljudet från dansgolvet en våning upp har alltid fått mig att tänka på en outtröttlig, gigantisk lastbilsmotor, där kolven effektivt hamrar sig fram genom natten. Ett av Berghains signum är deras fasta dj:ar, som Len Faki, Ben Klock och Marcel Dettmann. Dessa har under flera år, genom långa pass på upp till tio timmar, tillåtits utveckla sin egen, distinkta form av techno som sedan ges ut på Berghains eget skivbolag, Ostgut Ton. Många av mina vänner har exakt koll på de olika dj:arnas musikaliska profil. Men för mig är den typ av hård, minimalistisk techno som spelas i den stora turbinhallen lika mycket en renodlad, rå funktion som en konstnärlig upplevelse.

Det är ett kroppsligt, rent av basalt uttryck; varje försök att beskriva det i ord havererar i banaliteter. Men det är inte mindre storartat för det, och jag försvinner hellre in i det stora technomörkret på Berghains stora golv, där dansen ofta är en asocial, rent av enslig erfarenhet bland hundratals andra kroppar, än vistas i den mer glättiga stämningen på Panorama Bar ytterligare en våning upp, där house och funk strömmar ut ur högtalarna.

En parentes om dj:ns roll i den här kulturen bara. Den har ingenting att göra med den roll som dj:n har i den framvällande så kallade arenahousen, där svenska artister som Avicii och Swedish House Mafia rönt stora framgångar. Visserligen står man också på technoklubbarna ofta vänd mot dj-båset, något som bland annat var avgörande för att klubbarnas verksamhet skulle beskattas som konsertevenemang i den tidigare omnämnda domen. Men dj:n på dansgolven i Berlin har en roll som är mer underordnad den musik han spelar, utan större anspråk på strålkastarsken och stjärnstatus.

Han, skriver jag avsiktligt. Mansdominansen är nämligen slående. De initiativ till jämställda bokningar som kunnat ses i Sverige de senaste åren lyser ännu med sin frånvaro i Berlin.

Även om Berghain utgör klubbscenens medelpunkt finns det en uppsjö andra ställen att utforska. Utbudet varierar dessutom stort efter årstiden, där Sisyphos i nordvästra Berlin om somrarna bjuder upp till festivalstämning varje helg, med flera dansgolv och stort utomhusområde med kojor, gamla skrotbilar och andra gömmor att upptäcka.

På Griessmühle, i stadsdelen Neukölln, kan man sitta en eftermiddag vid kanalen, medan lastbilar från den intillliggande lagerindustrin tvingas snitsla sig förbi dansande gäster i klubbens dammiga trädgård för att komma ut i staden. För att inte nämna det stora utbudet längs Köpenicker Strasse i Kreuzberg.

Det börjar med sexinriktade KitKat, den nya upplagan av legendariska Tresor, samt Ohm, för att sedan, när gatan byter namn till Schlesische Strasse, fortsätta vidare till stilfulla Watergate med utblick över Spree, hemmabygget Ipse med sina plåtcontainrar, Chalet, Arena och Club der Visionäres lummiga trädäck.

Utbudet är enormt. Och då har jag inte nämnt alla de otaliga mindre klubbar, som källaren på baren Sameheads i Neukölln, där man kan komma ut med betongputs i håret sedan polisen tvingat stället att stänga för natten på grund av klagande grannar. Eller den inrökta stämningen på Farbfernseher i Kreuzberg, där en gammal tv-affär inhyser en av stadens äldsta klubbar.

Det är ett eget universum, där generösa öppettider, billiga priser i baren och en liberal drogpolicy gör att man kan glömma omvärlden för en hel helg om man vill. Droger och techno är för många intimt sammankopplade. Ecstasy, amfetamin och ketamin hör till standardrepertoaren. Klubbägarna ser mellan fingrarna så länge gästerna sköter det snyggt. Och så länge klubbarna håller ordning på sina gäster lämnar myndigheterna dem ifred.

Därmed inte sagt att allt går problemfritt till.

Men atmosfären är väldigt respektfull. Och den gruffiga stämningen som finns på svenska nattklubbar, där bråk är mer regel än undantag, förekommer sällan på technoklubbarna i Berlin.

Dj spelar i Berlin

Öst och väst återförenades på klubbarna

Men hur förklarar man då den här utvecklingen? Berlin har sedan staden gick från att vara en preussisk provinshåla till att bli det nybildade Tysklands huvudstad 1871 alltid varit en subversiv, kulturell smältdegel som för att växa hela tiden behövt locka folk utifrån. Med undantag för de tolv åren av nazistiskt styre, och – om man bodde i Östberlin – tiden av kommunistisk diktatur, har Berlins rykte alltid varit förknippat med hedonism, fest och dekadens. Det gällde före första världskriget, det gällde under Weimarrepublikens år efter kejsardömets fall och inte minst i Västberlin, där billiga hyror och undantag från militärtjänstgöring lockade människor som sökte en alternativ livsstil.

När muren föll 1989 sökte sig konstnärer, musiker och andra äventyrslystna västberlinare till öst, där deras jakt på nya lokaler att utöva konst och festa i parades med unga östberlinares eufori och hoppfullhet över den östtyska diktaturens fall.

I Prenzlauer Berg och Mitte, som idag hör till de dyrare stadsdelarna i Berlin, fanns det gott om utrymme. Festerna hölls i källare och på ödetomter, ofta spontant arrangerade och utan tillstånd.

En av dem som var med på den tiden var Dimitri Hegemann, som själv kom till Västberlin på 1970-talet.

–Det var på klubbarna som den första återföreningen mellan väst och öst skedde, säger han när vi träffas.

1991 startade Dimitri Hegemann en av de viktigaste institutionerna för Berlins moderna kulturhistoria. I ett gammalt bankvalv, med ett dansgolv omgivet av tomma bankfack, föddes enligt många föregångaren till dagens klubbliv i Berlin: Tresor.

Här, tack vare Dimitri Hegemanns tentakler i musiklivet, mötte tysk kraut- och syntmusik amerikanska technopionjärer från Detroit. Tresor blev i ett slag en av världens mest berömda klubbar och Berlin en metropol för den tidens snabba, intensiva techno, med fenomen som gatufestivalen Loveparade som en milstolpe för 1990-talets technokultur.

Området kring Leipziger Strasse och Wilhelmstrasse, idag en av Berlins tråkigaste platser, var den tidens klubb- område. Där låg förutom Tresor även E-Werk, Elektro, Friseur och WMF-Club, namn som får klubbnostalgiker att utbrista att Berlin sedan länge är över. Detsamma kan man höra från dem som upplevde Bar 25, ett av 00-talets mest omtalade ställen. Det stängde 2010 för att senare lämna plats för dagens Kater Blau.

När jag flyttade till Berlin i februari 2015 var det också för sent, hette det. Staden höll på att ätas upp av turister, gentrifieringen skenade och i reseguider över städer som Warszawa, Belgrad och Kiev tävlade artikelförfattarna om att utnämna ”nästa Berlin”.

Faktum är att klubbkulturen i den tyska huvudstaden aldrig har mått bättre.

Men det är en kultur som vägrar blidka nostalgiker. Få uttryck är så flyktiga som en helg på ett dansgolv i Berlin.

Frågar man dagens mest frekventa klubbesökare så är det få som bryr sig om det som hände runt Leipziger Strasse på 1990-talet.

Så är det också i utrymmet mellan det gamla och nya som nästa generation klubbarrangörer tillåts pröva sina vingar. Som festerna i ett öde hyreshus sommaren 2015, där den ambulerande klubben Neu West ställde upp högtalare i utblåsta lägenheter, medan de nya fastighetsägarna häng- de stora banderoller om lyxvåningar på byggnadsställningarna utanför.

Att följa klubbandets historia är som att följa fronten av stadsutvecklingen i staden. Och även om det sker en ökad professionalisering av klubbarna, med färre svartjobb, bättre ordning på serveringstillstånden och mer långsiktiga hyreskontrakt, festar människor fortfarande som om det vore sista natten innan stället stängs för att byggas om till coworkingplats för internationella startupföretag. Det är som om ett ständigt hot om avveckling är en förutsättning för en kultur som i sin generellt apolitiska hållning ändå blir märkvärdigt oppositionell.

Enligt Clubcommission, en sammanslutning som bildats för att gemensamt föra klubbarnas talan gentemot bland annat kommun och fastighetsägare, finns det idag 127 olika ställen som på något sätt driver klubbverksamhet i staden.

Lågprisflygen har under 00-talet tagit klubbandet vidare till nästa epok, där dedikerade klubbälskare flyger in, festar för en helg, för att sedan åka tillbaka till flygplatsen, inte sällan direkt från klubben.

Det finns de som tycker att det börjar bli för mycket. Dimitri Hegemann, som 2007 startade ett nytt Tresor sedan det gamla bankvalvet rivits och shoppingcentret Mall of Berlin uppstått på samma tomt, är orolig för att spekulanter ska vilja tjäna pengar på klubbarna genom allt mer kommersiella bokningar och fester.

Förutom Tresor arrangerar Hegemann idag konstmusikfestivaler och matmässor i ett stort kraftverk som han hyr av Vattenfall. Där kommer han också att bygga en utställning över klubbkulturen de första åren efter murens fall.

– Om man bara kunde säga stopp, och få allting att stanna som det är nu. Då hade det varit perfekt, säger Dimitri Hegemann.

Är det detta som är utmaningen, att se till att den konstnärliga utvecklingen inte stannar av? Kanske, menar Lutz Leichsenring, presstalesperson på Clubcommission.

– Det har skett en institutionalisering av klubbkulturen. Idag samarbetar flera av klubbarna med teatrar och operor, och det finns ett starkt band mellan högkultur och klubbkultur.

Han fortsätter:

–Men institutionaliseringen leder också till ökande kostnader, och då är man tvungen att tjäna mer pengar, vilket gör att man förlorar möjligheten att vara mer experimentell. Det är en ond cirkel som riskerar att göra Berlins klubbliv mainstream, så som det är i till exempel London eller Stockholm.

Sex, droger och techno

Basen pumpar allt hårdare i kroppen på väg uppför ståltrapporna på Berghain. Väl där är det som att mötas av ett krig. Hundratals människor som rör sig intensivt i den jättelika industrihallen. Längst fram, något undanskymt snett till höger, skymtar dj-båset. Till vänster leder ännu en ståltrappa upp till Panorama Bar, där väggarna pryds av bilder av fotografen Wolfgang Tillmans.

Till toaletterna köar folk i grupper. När de kommer ut igen är det med smaken av olika kemikalier på väg ner genom svalget. Längst ner i källaren, med en egen ingång, ligger beryktade Lab.Oratory. Där sker de mest utlevan- de sexfesterna med namn som ”Yellow Facts – Piss with dresscode” och fistingfesten ”Fausthause”.

På många av klubbarna stänger dansgolven efter hand som det blir ljust för att koncentrera de allt färre gästerna till mindre, ofta mer avslappnade golv, inte sällan i dagsljus. På Berghain är det mörkt dygnet runt, med undantag för Panorama Bar, som då och då öppnar sina ståljalusier för en kort sekund av solljus innan mörkret sänker sig igen.

Här slipper man annars bli påmind om att festen snart är över. Inte förrän på måndag förmiddag, när personalen sopar upp glas mellan de sista gästerna på golvet. Fram till dess är det bara den egna kroppen som kan säga ifrån. Och när man med ett ringande i öronen kliver ut genom dörrarna och går genom staden är det ett Berlin som plötsligt, i kontrast till mörkret och intensiteten, ter sig helt annorlunda än vad man är van vid.

ARVID JURJAKS är frilansjournalist och har bott i Berlin sedan 2015. Han går på klubb och beskriver känslan av att komma in på Berghain, gayscenen, knarkandet och guidar till fem favoritställen i ett Berlin där klubbkulturen aldrig har mått bättre.

Tema Berlin

Meny