Berlins historia: från förtryck till frihet

Överallt i den tyska huvudstaden finns platser, gator, byggnader och minnesmärken som påminner om diktaturerna och revolutionerna i modern tid. Tillsammans bildar de en tät, väldigt berlinsk väv; allt hänger samman.

Det är lätt att göra utflykter i det förgångna. Alldeles utanför tunnelbanestationen Turmstrasse på linje U9 ligger hållplatsen för buss 123. När man går av på Saatwinkler Damm, som ligger ett stenkast från koloniområdet Lindenblüte, tornar fängelsemurarna upp sig i bakgrunden. Fängelset i Plötzensee är idag ett gedenkstätte, en minst sagt dyster minnesplats. Gatan som leder dit är uppkallad efter Emmy Zehden, som blev avrättad här sommaren 1944. Hon var tidningsbud och aktiv i Jehovas vittnen. Under kriget gömde hon och hennes man personer som vägrade att gå ut i kriget. De blev avslöjade av Gestapo.

Plötzensee var en av fjorton avrättningsorter runt om i landet. Själva minnesplatsen är en låg byggnad i rött tegel med välvda, gallerförsedda fönster och två kala rum med betonggolv. I det ena rummet finns en utställning om platsens mörka historia. I det andra stod giljotinen. Där ligger i dag kransar och färska blommor på golvet för att hedra offren. I detta rum blev 2 891 personer avrättade under nazidiktaturens tolv år, de flesta var motståndare till regimen. Bödeln i Berlin fick 80 mark per huvud och under krigsåren även extra cigarettransoner. Kropparna fördes till universitetets anatomiinstitution inne i staden, där de användes som övningsobjekt medan de anhöriga fick en faktura. På den summerades kostnaderna för själva avrättningen, för fångens uppehälle under tiden i häktet och fängelset och slutligen också för portot eftersom räkningen skickades per post.

Varken Socialdemokraterna (SPD) eller Kommunisterna (KPD), svurna fiender till nazistiska NSDAP, var förberedda på ett underjordiskt illegalt arbete när partiförbudet kom sommaren 1933, ett knappt halvår efter att Hitler hade utnämnts till kansler. SPD-ledningen gick i exil i Prag, KPD-ledningen tog sin tillflykt till Moskva. På hemmaplan förföljdes tusentals socialdemokrater och kommunister. Det motstånd som senare uppstod var snarast följden av enskilda initiativ på arbetsplatser eller i vänkretsar, förbindelserna med ledningarna i exil var sporadiska.

I dag finns det gator, skolor och platser i Berlin som är uppkallade efter modiga personer som Arvid och Mildred Harnack, Harro Schulze-Boysen, Adam Kuckhoff, Liselotte Herrmann och Hans Coppi – alla har de det gemensamt att deras dagar slutade i Plötzensee.

Avrättningsplatsen berättar om det motstånd som fanns under nazitiden. Angiveriet var dock utbrett, Gestapo hade ögon och öron överallt. Förr eller senare hamnade de flesta av de män och kvinnor som bedrev aktivt motstånd inför Folkdomstolen, upprättad 1934. Den låg på Bellevuestrasse 15 vid Potsdamer Platz, alldeles i närheten av dagens Sony Center. Byggnaden finns inte kvar.

Monument vid Ploetzensee. Foto: Wikipedia/Markus Schweiss

Mannen som skulle döda Hitler

Den 20 juli 1944 är ett märkesdatum i den tyska historien; dagen då den allra största sammansvärjningen mot Hitler till sist skulle fullbordas. Den hade uppstått inom armén redan före krigsutbrottet för att sedan förgrena sig till andra samhällskretsar. Man planerade en statskupp för att få slut på det utsiktslösa kriget och det första steget var att röja Hitler ur vägen. Den unge översten Claus Schenck von Stauffenberg, som hade anslutit sig till motståndsrörelsen 1943, tog på sig att utföra själva attentatet. En lång rad tidigare försök från andra sammansvurna hade misslyckats av olika skäl, antingen hade inte sprängladdningarna utlösts eller också hade Hitler i sista stund ändrat sina planer.

Stauffenberg hade, som så många andra officerare, till en början känt sympati för Hitler, en sympati som med tiden vändes till sin motsats. Den adlige Stauffenberg var bara 36 år och hade varit militär ända sedan han tog studenten. Han var far till fyra barn och sommaren 1944 var hans hustru åter havande. Under sin stationering i Nordafrika hade Stauffenberg vid ett brittiskt luftangrepp 1943 förlorat vänster öga, höger hand och två fingrar på den vänstra handen.

I juni 1944 hade Stauffenberg utnämnts till den så kallade reservarméns stabschef och kunde därmed medverka på de återkommande lägeskonferenserna som leddes av Hitler. Redan den 11 respektive den 15 juli hade Stauffenberg haft med sig en tidsinställd bomb till mötena med Hitler, utan att ha fått tillfälle att sätta planen i verket. Eftersom den invigde socialdemokraten Julius Leber hade gripits i början av juli hade det blivit bråttom. En Gestapo-infiltratör hade varit med på det möte där Leber informerade en kommunistisk grupp om den förestående kuppen. Leber greps dagen därpå.

Den 20 juli skulle Hitlers lägeskonferens hållas i den så kallade Varglyan, högkvarteret i Polen, 25 mil norr om Warszawa. Stauffenberg flög dit. Konferensen ägde för ovanlighetens skull inte rum i en bunker, utan i en träbarack.

Mötesdeltagarna grupperade sig kring ett avlångt bord. Hitler stod vid ena kortändan, Stauffenberg tog plats bredvid honom med den tidsinställda bomben i sin portfölj. Han hittade en förevändning att lämna rummet och lät portföljen stå kvar. Mötet fortsatte. Utifrån såg Stauffenberg hur baracken flög i luften och begav sig tillbaka till Berlin i tron att attentatet hade lyckats. Hitler hade emellertid gått över till den andra ändan av bordet. Om sammanträdet hade hållits i bunkern hade sannolikt ingen av de närvarande undkommit med livet i behåll. Nu överlevde Hitler med lättare skråmor och kunde senare på kvällen tala till nationen i radio och säga att ”en liten klick av äregiriga, samvetslösa och samtidigt brottsliga officerare” hade misslyckats i sitt attentatsförsök.

På kvällen arkebuserades Stauffenberg och tre av hans medarbetare på försvarsministeriets gård. Gatan utanför har döpts om till Stauffenbergstrasse, på gården står i dag en staty till hans minne och på ministeriet finns också en permanent utställning om hela det tyska motståndet mot naziregimen.

Den första arresteringsvåg som följde efter attentatet omfattade 600 personer. När det stod klart att sammansvärjningen var mycket mer omfattande än vad regimen först hade anat greps ytterligare runt 5000 personer i en andra våg. I Plötzensee avrättades senare 89 personer som en följd av sammansvärjningen.

Processerna hölls i Folkdomstolen som inledningsvis hade flyttat till kammarrätten Elssholzstrasse i Schöneberg av utrymmesskäl. Tanken var att hålla en stor skådeprocess ledd av den fruktade och fanatiske Roland Freisler, domaren som hade skickat Sophie Scholl och hennes bror till schavotten. Inte bara domstolsförhandlingarna utan även de första avrättningarna i Plötzensee filmades. De första som dömdes hängdes för att döden skulle bli så kvalfull som möjligt; det skedde i strålkastarljusets sken.

Freisler hade för vana att förolämpa och förnedra de åtalade, enligt egen utsago skulle de ”atomiseras”. De åtalade försökte dock inte svära sig fria, utan bekände utan omsvep sin delaktighet i sammansvärjningen och stod för det de gjort. Det gjorde att Freislers attacker inte hade avsedd effekt och Hitler förbjöd snabbt all rapportering från processen. Vintern 1945 träffades Folkdomstolen av ett bombangrepp och en nedfallande balk dödade Freisler, han dog med en akt i handen.