Berlins historia: från förtryck till frihet

Ploetzensee i Berlin.

Monument vid Ploetzensee. Foto: Wikipedia/Markus Schweiss

Jan Lewenhagen skriver om Berlin under Nazityskland, mannen som skulle döda Hitler och den svenska prästen som hjälpte hundratals.

Det här är den första texten om Berlins historia.

Överallt i den tyska huvudstaden finns platser, gator, byggnader och minnesmärken som påminner om diktaturerna och revolutionerna i modern tid. Tillsammans bildar de en tät, väldigt berlinsk väv; allt hänger samman.

Det är lätt att göra utflykter i det förgångna. Alldeles utanför tunnelbanestationen Turmstrasse på linje U9 ligger hållplatsen för buss 123. När man går av på Saatwinkler Damm, som ligger ett stenkast från koloniområdet Lindenblüte, tornar fängelsemurarna upp sig i bakgrunden. Fängelset i Plötzensee är idag ett gedenkstätte, en minst sagt dyster minnesplats. Gatan som leder dit är uppkallad efter Emmy Zehden, som blev avrättad här sommaren 1944. Hon var tidningsbud och aktiv i Jehovas vittnen. Under kriget gömde hon och hennes man personer som vägrade att gå ut i kriget. De blev avslöjade av Gestapo.

Plötzensee var en av fjorton avrättningsorter runt om i landet. Själva minnesplatsen är en låg byggnad i rött tegel med välvda, gallerförsedda fönster och två kala rum med betonggolv. I det ena rummet finns en utställning om platsens mörka historia. I det andra stod giljotinen. Där ligger i dag kransar och färska blommor på golvet för att hedra offren. I detta rum blev 2 891 personer avrättade under nazidiktaturens tolv år, de flesta var motståndare till regimen. Bödeln i Berlin fick 80 mark per huvud och under krigsåren även extra cigarettransoner. Kropparna fördes till universitetets anatomiinstitution inne i staden, där de användes som övningsobjekt medan de anhöriga fick en faktura. På den summerades kostnaderna för själva avrättningen, för fångens uppehälle under tiden i häktet och fängelset och slutligen också för portot eftersom räkningen skickades per post.

Varken Socialdemokraterna (SPD) eller Kommunisterna (KPD), svurna fiender till nazistiska NSDAP, var förberedda på ett underjordiskt illegalt arbete när partiförbudet kom sommaren 1933, ett knappt halvår efter att Hitler hade utnämnts till kansler. SPD-ledningen gick i exil i Prag, KPD-ledningen tog sin tillflykt till Moskva. På hemmaplan förföljdes tusentals socialdemokrater och kommunister. Det motstånd som senare uppstod var snarast följden av enskilda initiativ på arbetsplatser eller i vänkretsar, förbindelserna med ledningarna i exil var sporadiska.

I dag finns det gator, skolor och platser i Berlin som är uppkallade efter modiga personer som Arvid och Mildred Harnack, Harro Schulze-Boysen, Adam Kuckhoff, Liselotte Herrmann och Hans Coppi – alla har de det gemensamt att deras dagar slutade i Plötzensee.

Avrättningsplatsen berättar om det motstånd som fanns under nazitiden. Angiveriet var dock utbrett, Gestapo hade ögon och öron överallt. Förr eller senare hamnade de flesta av de män och kvinnor som bedrev aktivt motstånd inför Folkdomstolen, upprättad 1934. Den låg på Bellevuestrasse 15 vid Potsdamer Platz, alldeles i närheten av dagens Sony Center. Byggnaden finns inte kvar.

Mannen som skulle döda Hitler

Den 20 juli 1944 är ett märkesdatum i den tyska historien; dagen då den allra största sammansvärjningen mot Hitler till sist skulle fullbordas. Den hade uppstått inom armén redan före krigsutbrottet för att sedan förgrena sig till andra samhällskretsar. Man planerade en statskupp för att få slut på det utsiktslösa kriget och det första steget var att röja Hitler ur vägen. Den unge översten Claus Schenck von Stauffenberg, som hade anslutit sig till motståndsrörelsen 1943, tog på sig att utföra själva attentatet. En lång rad tidigare försök från andra sammansvurna hade misslyckats av olika skäl, antingen hade inte sprängladdningarna utlösts eller också hade Hitler i sista stund ändrat sina planer.

Stauffenberg hade, som så många andra officerare, till en början känt sympati för Hitler, en sympati som med tiden vändes till sin motsats. Den adlige Stauffenberg var bara 36 år och hade varit militär ända sedan han tog studenten. Han var far till fyra barn och sommaren 1944 var hans hustru åter havande. Under sin stationering i Nordafrika hade Stauffenberg vid ett brittiskt luftangrepp 1943 förlorat vänster öga, höger hand och två fingrar på den vänstra handen.

I juni 1944 hade Stauffenberg utnämnts till den så kallade reservarméns stabschef och kunde därmed medverka på de återkommande lägeskonferenserna som leddes av Hitler. Redan den 11 respektive den 15 juli hade Stauffenberg haft med sig en tidsinställd bomb till mötena med Hitler, utan att ha fått tillfälle att sätta planen i verket. Eftersom den invigde socialdemokraten Julius Leber hade gripits i början av juli hade det blivit bråttom. En Gestapo-infiltratör hade varit med på det möte där Leber informerade en kommunistisk grupp om den förestående kuppen. Leber greps dagen därpå.

Den 20 juli skulle Hitlers lägeskonferens hållas i den så kallade Varglyan, högkvarteret i Polen, 25 mil norr om Warszawa. Stauffenberg flög dit. Konferensen ägde för ovanlighetens skull inte rum i en bunker, utan i en träbarack.

Mötesdeltagarna grupperade sig kring ett avlångt bord. Hitler stod vid ena kortändan, Stauffenberg tog plats bredvid honom med den tidsinställda bomben i sin portfölj. Han hittade en förevändning att lämna rummet och lät portföljen stå kvar. Mötet fortsatte. Utifrån såg Stauffenberg hur baracken flög i luften och begav sig tillbaka till Berlin i tron att attentatet hade lyckats. Hitler hade emellertid gått över till den andra ändan av bordet. Om sammanträdet hade hållits i bunkern hade sannolikt ingen av de närvarande undkommit med livet i behåll. Nu överlevde Hitler med lättare skråmor och kunde senare på kvällen tala till nationen i radio och säga att ”en liten klick av äregiriga, samvetslösa och samtidigt brottsliga officerare” hade misslyckats i sitt attentatsförsök.

På kvällen arkebuserades Stauffenberg och tre av hans medarbetare på försvarsministeriets gård. Gatan utanför har döpts om till Stauffenbergstrasse, på gården står i dag en staty till hans minne och på ministeriet finns också en permanent utställning om hela det tyska motståndet mot naziregimen.

Den första arresteringsvåg som följde efter attentatet omfattade 600 personer. När det stod klart att sammansvärjningen var mycket mer omfattande än vad regimen först hade anat greps ytterligare runt 5000 personer i en andra våg. I Plötzensee avrättades senare 89 personer som en följd av sammansvärjningen.

Processerna hölls i Folkdomstolen som inledningsvis hade flyttat till kammarrätten Elssholzstrasse i Schöneberg av utrymmesskäl. Tanken var att hålla en stor skådeprocess ledd av den fruktade och fanatiske Roland Freisler, domaren som hade skickat Sophie Scholl och hennes bror till schavotten. Inte bara domstolsförhandlingarna utan även de första avrättningarna i Plötzensee filmades. De första som dömdes hängdes för att döden skulle bli så kvalfull som möjligt; det skedde i strålkastarljusets sken.

Freisler hade för vana att förolämpa och förnedra de åtalade, enligt egen utsago skulle de ”atomiseras”. De åtalade försökte dock inte svära sig fria, utan bekände utan omsvep sin delaktighet i sammansvärjningen och stod för det de gjort. Det gjorde att Freislers attacker inte hade avsedd effekt och Hitler förbjöd snabbt all rapportering från processen. Vintern 1945 träffades Folkdomstolen av ett bombangrepp och en nedfallande balk dödade Freisler, han dog med en akt i handen.

Paret Hampels gärning blir roman

I skarp kontrast till den stora sammansvärjningen står det gifta paret Otto och Elise Hampels gärning. Deras mot- stånd hade väckts när Elise Hampels bror hade stupat i anfallet mot Frankrike och bestod i att de placerade ut vykort i trappuppgångar med texter som uppmanade tyskarna att göra uppror mot Hitler. Tidigare hade Elise Hampel varit aktiv nazist. Paret Hampel ertappades efter två år och de avrättades i Plötzensee 1943.

Efter kriget fick författaren Hans Fallada Gestapo-akten om paret Hampel av Johannes R Becher med uppmaningen att skriva en roman om motståndet i Tyskland. Fallada, som egentligen hette Rudolf Ditzen, tvekade. Eftersom han själv inte hade utövat något motstånd ville han inte ge sken av det genom att skriva en sådan bok. Becher, som med tiden skulle bli kulturminister i DDR och också skrev arbetar- och bondestatens nationalsång, insisterade och såg till att Fallada och hans fru kunde flytta till en villa i stadsdelen Pankow. Där bodde författaren bland de kommunistiska partitopparna och förde en ojämn kamp mot sitt alkohol- och morfinmissbruk.

Till sist kom dock romanen Jeder stirbt für sich allein och strax därpå, i februari 1947, avled Rudolf Ditzen alias Hans Fallada. Fallada hade ändrat namnet på det gifta paret från Hampel till Quangel och de bodde på en fiktiv adress i Prenzlauer Berg. Deras verkliga adress var Amsterdamer Strasse 10 i arbetarstadsdelen Wedding. Huset träffades av en bomb i krigets slutskede och brann ned till grunden, men på adressen finns en minnestavla över paret Hampel. Ett förnyat intresse för romanen väcktes på 2000-talet. I Sverige kom den ut under titeln Ensam i Berlin och filmatiserades 2016 med Emma Thompson i rollen som Anna Quangel.

Svensk präst hjälpte hundratals judar

Till motståndsrörelsen hörde också de människor i Berlin som gömde judar undan deportationerna till förintelselägren. En av de mest kända var Otto Weidt som i sin borstbindarverkstad sysselsatte mer än trettio blinda och döva judar för att rädda dem. Borstproduktionen ansågs livsviktig för armén. Weidt mutade nyckelpersoner inom Gestapo för att hans skyddslingar skulle klara sig och han hade personer som hjälpte till med falska pass och gömställen för att de anställda skulle undkomma deportationerna när inget annat hjälpte. Verkstaden på Rosenthaler Strasse 39 nära Hackescher Markt är idag ett museum.

Den svenske prästen Birger Forell hjälpte hundratals judar och andra förföljda att gömma sig i Svenska kyrkans lokaler på Landhausstrasse 26 eller att fly ut ur landet. Sedan 1920-talet hade han varit kyrkoherde i den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, han hade också kontakt med Bekännande kyrkan, nazimotståndarna inom den protestantiska kyrkan i Tyskland. Gestapo hade ögonen på Forell och 1942 såg han sig tvungen att själv lämna landet. Sedan 1963 är grundskolan på Koblenzer Strasse 22 i Berlinstadsdelen Wilmersdorf uppkallad efter den svenske prästen och bara några hundra meter därifrån ligger Birger-Forell-Platz i korsningen Blissestrasse/Hildegardstrasse.

Forells efterträdare, den unge prästen Erik Perwe, fortsatte i hans spår. På väg till Stockholm för att hämta förfalskade pass till gömda judar omkom Perwe i en mystisk flygolycka 1944. Lufthansaplanet han färdades i sköts ned utanför Falsterbo. Perwes efterträdare Erik Myrgren fortsatte företrädarnas arbete fram till krigsslutet.

Läs nästa text om Berlins histora.

KÄLLOR

Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen
Kowalczuk–Wolle: Roter Stern über Deutschland
Hubertus Knabe (utg): Gefangen in Hohenschönhausen
Joachim Fest: Hitler – en biografi
Wildt–Kreutzmüller (utg): Berlin 1933–1945
Guido Knopp: Der Aufstand 17. juni 1953
Ilko-Sascha Kowalczuk: Endspiel. Die Revolution von 1989 in der DDR Steinbach–Tuchel: Widerstand in Deutschland 1933–1945
Wolf Biermann: Warte nicht auf bessere Zeiten
Ralph Herrmanns: Haberlands

JAN LEWENHAGEN var Dagens Nyheters Berlinkorrespondent under åren 2006–2016. Här skildrar han tortyr och död under nazisterna, flykten från DDR till väst och presskonferensen som blev startskottet på murens fall.

Tema Berlin

Meny