Stadens stora stolthet är den 1 940 meter långa ringmuren i Dubrovnik som omringar hela gamla stan.
Muren byggdes till största delen under 1100–1600-talen och har fem portar. Mäktigast är Pileporten, entré för de flesta besökare. Här är det ofta så trångt att man enkelriktar gångtrafiken. Pileporten består egentligen av två portar och en vindbrygga, allt för att hindra fienden att komma innanför muren.
Ploceporten på andra sidan staden är aningen mindre imponerande men även den har en vindbrygga på väg in mot Stradun, Dubrovniks stolta huvudgata.
Du kan gå på muren hela varvet runt och det är värt sitt pris, trots att det ständigt höjs. Entréer finns vid någon av ovan nämnda portar eller vid Maritimmuseet nära hamnen. Välj gärna Ploce eller hamnen om det är mycket folk i stan, där brukar köerna vara kortare.
Från muren ser du inte bara den kända Stradun, havet och bergen, du får också koll på mer okända sidor av Dubrovniks gamla stad, som den moderna basketplanen vid Minčetatornet och de välskötta trädgårdarna nära Bar Buža, vars vita parasoller lockar till besök efter promenaden.
Muren skyddade Dubrovnik under hela medeltiden och ända in på 1900-talet. Jugoslaviens armé hade inte en chans att ta sig igenom den under stadens belägring 1991–92. Muren stod pall för projektilerna från de omkringliggande bergen men byggnaderna innanför träffades. Den första gången jag gick på muren hade det bara gått tio år sedan belägringen. Då bad guiden mig lägga märke till alla röda tak. De röda taken var nylagda, reparerade efter kriget och tillhörde alltså träffade hus. Jag tyckte nästan alla tak var röda. 563 av de 824 husen innanför muren träffades av projektiler.
I dag är nog ännu fler takpannor röda, det har ju gått 25 år så rimligen har fler tak lagts om, men kolla ändå, det ger en känsla av den enorma förödelsen. Titta också på kartorna vid murens portar som visar vilka hus som träffades under belägringen.
Ringmuren
www.tzdubrovnik.hr
Text och foto: Elisabeth Axås