Gondolerna i Venedig

På 1800-talet fanns tusentals gondoler och ännu fram till tiden efter andra världskriget kunde man lätt ta en gondol om man skulle någonstans – så rekommenderar till exempel reseboksförfattaren Ellen Rydelius på 1950-talet sina resenärer att välja detta behagliga färdsätt. Men nu vore det svårt. Det finns omkring 400 gondoler men de är främst inriktade på turistturer efter bestämda rutter.

Gondolen är kanske mer än något annat symbolen för Venedig. Det är en gammal närmast magisk farkost; den omnämns på 1000-talet men får den form som vi nu ser några hundra år senare. Den har flat botten, är cirka 9 meter lång, 1,2 meter bred och inte mer än 0,4 meter djup. Skrovet är asymmetriskt; den högra sidan är indragen i förhållande till den vänstra och den högra sidan där gondoljären står ligger djupare ned i vattnet. Det är därför gondolen går rakt fram istället för, som man skulle kunna tro, svänga vänster vid gondoljärens kraftiga årtag. De är svarta, efter ett gammalt påbud från senaten, men sannolikt är den svarta färgen naturlig: man beckade båtarna för att göra dem vattentäta.

Tidigare var gondolerna luxuöst inredda och kunde även ha en kabin (felze) för två till sex passagerare. Som skydd för passagerarna satte man ibland in det som på engelska fortfarande kallas Venetian blinds eller persienner som skyddade mot blåst och insyn men tillät den som satt i gondolen att se ut.

Gondolen har ett polerat metallbeslag monterat i förstäven. Under bilan finns vanligtvis sex taggar. Bilan fyller en viktig funktion som motvikt med sina fjorton kilo. Årtullens gaffelbeslag (forcola) har en konisk fyrkantig ände som är nedstucken i ett motsvarande hål i relingen akterut på högra sidan. Här lägger gondoljären sin långa åra (rèmo) vid vrickning och manövrering av gondolen.

Gondoljärerna var en gång närmast magiska figurer; med sina långa spjutliknande åror bekämpade de farliga drakar och andra odjur som fanns i lagunen. I århundraden var det ett verkligt slitgöra, i dag nog något mer bekvämt och framför allt bättre avlönat. Men det är en tuff utbildning och när man väl är färdig gäller det att komma över en licens vilket kan vara både svårt och dyrbart. Konkurrensen är hård och tonläget mellan gondoljärerna är inte alltid fryntligt.

En gång i tiden sjöng gondoljärerna. De här sångerna kallas också ”barkaroller” (av barca, ”båt”). Goethe beskriver i sin italienska dagbok en närmast magisk nattlig tur där gondoljärerna sjöng dikter av bland annat Tasso, närmast som en sorts stafettsång. Enligt Donna Leon, den kända deckarförfattaren som gjort Venedig till sin stad och skrivit en fin bok om gondoler och barkaroller, återspeglade texterna det gamla venetianska vardagslivet. I dag är det nog oftast dragspel och ”O sole mio” för japanska turister.

En gondolfärd kan vara angenäm, särskilt om du ber gondoljären att hålla sig borta från de vanligaste turistrutterna. Som allt i Venedig är det en prisfråga. Det finns en fastställd taxa men det finns alltid ett utrymme för förhandlingar. Om du vill lägga upp en rutt själv bör du vara noga med att göra upp om priset före avfärd.