Den andra delen av Carl Tham och Carin Norbergs text om Terra Firma. Läs gärna del ett först.
Este
Knappt 3 mil söder om Padua ligger Este. Där kan man gärna tillbringa några dagar. Det är en utmärkt bas för utflykter upp i de Eugeniska kullarna där man bland annat kan besöka det hus där Petrarca levde mot slutet av sitt liv och här finns hans grav (Arqua Petrarca). Ett annat besöksmål är den ofantliga trädgården Valsanzibio med tillhörande villa, byggd för den venetianska adelsmannen Fransceco Barbarigo och hans söner. En av dessa söner, Gregorio, var kardinal och ville att trädgården skulle vara en allegori för människans strävan efter sanning.
Este var ett centrum för veneterna, ungefär på 600-500-talen före Kristus. Långt senare blev det romerskt och hade en blomstrande tid, men en enorm översvämning 589 sopade bort hela bebyggelsen. Det dröjde till tusentalet innan orten återhämtat sig, ett kastell anlades på kullen och släkten Este tog makten. Den flyttade emellertid 1293 sitt säte till Ferrara; Padua tog över i cirka hundra år och 1405 kom Venedig.
Este har cirka 16 000 invånare och också här är en intensiv ekonomisk aktivitet. Torget Piazza Maggiore är härligt. Rådhuset ligger på ena sidan, en byggnad från 1600-talet, med en balkong från 1700-tal. På andra sidan ligger en gotisk byggnad, från 1300-talet, Palazzo di Scaligeri, också en av ortens tidigare härskarfamiljer, numera bibliotek. Här finns trevliga kaféer och affärer.
Om man från Piazza Maggiore följer Via Cavour kommer man till kyrkan S. Tecla, som i sitt nuvarande skick är ritad av den venetianska arkitekten Antonio Gaspari och uppfördes 1690-1708. Kyrkans inre är förbluffande nog ovalt, med ett särpräglat ljus från kupolens fönster. Här finns en altarmålning av Giambattista Tiepolo där den heliga Tekla ber Gud hejda pesten. Ovanför den lilla staden tronar den gamla Este-borgen från 1300-talet, delvis nedriven men likväl imponerande. Här finns en park att vandra i.
Ortens verkliga sevärdhet – i alla händelser för den historiskt intresserade – är Este Nationalmuseum (Museo Nazionale Atestino) med stora samlingar från den högtstående venetiska kulturen. Det är nyligen renoverat, mycket fint men – tills vidare får man hoppas – begränsat med texter på andra språk än italienska.
Keramikproduktion har pågått i Este i hundratals år och här det finns flera keramikverkstäder. Keramiken är verkligen mycket attraktiv och inte oöverstigligt dyr. Vi vill nämna tre verkstäder/affärer: Brunello vid Giometta bron, Costa-Fabris på Via Settablie och den kanske kändaste, Franchini, i Borgo Schiavin. Man kan också se historisk keramik på Nationalmuseet.
I Este bodde vi på Agriturismo Barchessa som ligger i en stor park där huvudbyggnaden är en venetiansk villa, byggd i början på 1600-tal för den kända venetianska släkten Contarini. Barchessan var ursprungligen en lada. I slutet av 1700-talet byggdes den om till en elegant byggnad med en neoklassisk fasad och en portik med två gigantiska doriska pelare. Efter många öden är den nu en bekväm agriturismo, mitt i stan, och med bekväma rum och kök. Vi åt middag på Leon d`Oro, restaurang med bra mat och goda viner, som ligger i ett hotell.
Inte långt från Este ligger Montagnana, med en mycket lång bevarad ringmur, stiligt torg och en imponerande gotisk katedral med rika konstskatter. Där finns två fresker som möjligen är utförda av Giorgione. De är i alla händelser sevärda. Men Montagnanas största tillgång är en berömd skinka som väl kan mäta sig med Parmaskinkan och mer än så. Finns överallt att köpa.
Vicenza
Vicenza ligger 60 kilometer väst om Venedig och själva staden har idag cirka 115 00 invånare men hela metropolområdet har 270 000. Det är en framgångsrik stad, en av de rikaste i Italien, med industrier inom textil, data, omfattande tjänstenäringar och konsthantverk, framför allt smycken. Man behöver inte vara länge i staden för att se att välståndet är betydande.
Liksom för de andra städerna i Veneto innebar den venetianska överhögheten från 1400-talets början i allmänhet goda affärer och lugn med undantag för åren 1509-1517 då Cambraikriget rasade och staden blev plundrad. Till sist lyckades Venedig genom sin diplomati och sina pengar återvinna staden som snabbt återhämtade sig.
Staden hade precis som Venedig en aktiv och välutbildad entreprenörklass; de handlade med ull och startade sidenindustrier som gav kraftfulla vinster. Det gjorde det möjligt att satsa på nya praktfulla hus. Vicenza blev Palladios stad framför allt.
Palladios klassiska palats blev en sorts utmaning mot de venetianska härskarna; stadens ledande familjer och styresmän demonstrerade att Vicenza kunde lika bra eller bättre än Venedig. Huvudgatan, Corso Palladio, var den romerska centralaxeln och där ligger palatsen, sida vid sida, ganska många kan man tycka i en sådan liten stad. Fem är ritade av Palladio och andra av hans elever (till exempel Vincenzo Scamossi) och andra efterföljare. Den som är särskilt intresserad av arkitektur rekommenderas att skaffa sig en karta där palatsen är namngivna och kommenterade.
Piazza dei Signori är stadens magnifika centrum. Här ligger det 82 meter höga Torre di Piazza, från 1200-talet och här ligger Monte di Pietà, stadens pantbank i en elegant 1500-talsbyggnad. Här finns också två pelare, en med Markuslejonet och en med en Jesusfigur. Det som ger platsen tyngd och närvaro är givetvis Palladios loggia i Palazzo della Ragione, en storslagen gotisk byggnad. Den unge ännu oprövade Palladio fick uppdraget att ersätta den loggia som tidigare funnits men störtat samman. Det var arkitektoniskt och tekniskt ett mycket krävande uppdrag. Sammanväxten mellan den gotiska överbyggnaden och den smäckra tvåvåningsloggian gör ett enastående intryck, en av de märkligaste byggnaderna i hela området.. Här kan man stå och titta hur länge som helst.
Mitt emot ligger Loggia dei Capitaniato, ett verk av den äldre Palladio. På sidofasaden finns en delvis ofullbordad triumfbåge till minne av segern vid Lepanto 1571.
Till de fascinerande besöken i Vicenza hör ofrånkomligen Teatro Olimpico som blev Palladios sista byggnad och är den första inomhusteatern som byggts i Europa. Efter mästarens död fullbordades teatern av hans son Silla och Vincenzo Scamozzi. Den är byggd efter grekiska och romerska förebilder. Den stationära scenbilden har fem ”trompe l`oeil” gator, representerade Thebe i Sofokles Oidipus som också spelades vid invigningen 1585. I entréhallen finns en fresk föreställande japanska adelsmän som besökte Vicenza 1585, vilket onekligen illustrerar stadens dåvarande ekonomiska räckvidd.
Det fina nya Palladiomuseet bör man inte missa; det är mycket pedagogiskt upplagt och med både texter och ljud på engelska. Därutöver finns ett konstmuseum, Museo Civico och Palazzo Leone Montanari med en stor samling Pietro Longhi.
Från Vicenza centrum når man lätt två mycket sevärda villor i omgivningen, med buss eller också per fot, Villa Valmarana Dei Nani (dvärgarna) och La Rotonda, som är en av Palladios mest berömda villor. Dei Nani ligger mitt emot, på andra sidan vägen, och är till behaglig omväxling till den palladiska maffigheten, en 1700-talsbyggnad, omgiven av en stor park där ett antal dvärgskulpturer är utplacerade. Den största sevärdheten är målningar av far och son Tiepolo och särskilt de sistnämnda är intressanta (i den så kallade Foresteria). Kolla att husen är öppna innan du tar dig dit.
Gastronomiskt är Vicenza känt för baccalà alla vicentina; den märkvärdiga historien hur det kan komma sig att Vicenza har denna tradition (stoccafisso) kan du läsa i avsnittet om det venetianska köket. Det finns flera restauranger som är särskilt kända för olika varianter av dessa rätter. Vi måste dock trots försök anmäla bristande entusiasm för denna maträtt.
En utmärkt restaurang är Il Molo, trevlig, utsökt mat och vin. Beställ bord. +39 0444327359.
Vid vårt senaste besök bodde vi på en B&B, Portico Rosso, kan verkligen rekommenderas.
Norra Veneto
Området norr om Veneto, in i Friuli är ett omväxlande och angenämt landskap. I stil och klimat känner man att man kommer en smula bort från Italien, mot alperna. Det känns redan i Treviso, som bara ligger 20 kilometer norr om Venedig. Två floder flyter genom staden, Sile och Botteniga. Här finns också kanaler men man är långt borta från Venedig. Här är det ofta en ganska lummig miljö, med vattenhjul och pittoreska hus. Känns mer som Elsass än Italien. En angenäm promenadstad, ringlande gator med inte sällan freskmålade husfasader.
Staden var som alla andra i regionen grundad av romarna, en ganska obetydlig plats som under medeltiden hade en mängd olika härskare, med ett hundra år långt mellanspel av ”fri republik”. 1388 överlämnade man sig till Venedigs trygga famn och förblev där till 1797. Markuslejonet återfinns lite här och var för att påminna om vem som bestämmer. Den nuvarande ringmuren är från 1500-talet och har en praktfull port – Porta San Tommaso – som pryds av troféer, vapen och andra dekorationer.
Centrum är givetvis den obligatoriska Piazza dei Signori, som kan avnjutas från ett av de stora och inbjudande kaféer som ligger i arkaderna. Den intressantaste byggnaden är Palazzo dei Trecento, från 1200-talet och ett av de äldsta bevarade stadshusen i Italien och förebild för liknande hus i Veneto. Sevärt är också det gamla ”panthuset”, ursprunget till bankrörelsen och numera säte för Cassa di Risparmio della Marca Trevigiana. Här finns en mycket praktfull sal med lädertapeter som tidvis är öppen för allmänheten.
I staden finns ett antal kyrkor där de mest sevärda är San Francesco, franciskanernas kyrka från1200-talet med ett storslaget kyrkorum och San Nicolo, dominikanernas kyrka. Har man tid kan man också titta på Santa Maria Maggiore, en gotikyrka som delvis omvandlades till renässans samt Domen, som har en avskräckande 1800-tals fasad men vars inre är bättre och som har en hel del konstskatter, bland annat en altarbild av Tizian.
Trevisos främst konstskatt är fresker av den ganska okände målaren ”Tomaso da Modena” (död 1379). Han hade gått i lära främst i Venedig, arbetade sedan i Treviso och åt kejsar Karl IV i Prag. Tomaso var en efterföljare till Giotto med en lineär stil och karaktärspräglade figurer. I Treviso gjorde han bland annat en fresk över den heliga Ursula, som idag finns i S. Catarina, en kyrka omgjord till utställningslokal. I flera av Trevisos kyrkor finns hans madonnor (San Francesco, Maria Maggiore, San Nicolo). Hans största bevarade fresk finns i det tidigare dominikanerklostret vid San Nicolo där han målat ett stort antal munkar, kardinaler och heliga i det gamla konventet. Munkarna är personligt återgivna, alla läsande eller skrivande och här finns också vad som sägs vara världens första kända bild av en läsande man med glasögon. Allt mycket sevärt.
I staden finns också ett Museo Civico med konst och arkeologi.
Treviso är också känt som företaget Benettons ursprungliga hemvist. Här finns också ett kulturhus som Benetton skapat.
Till Treviso kommer man lätt från Venedig med tåg (45 minuter) eller buss från Piazzale Roma. Lämpar sig väl för en dagsutflykt men vill man stanna några dagar rekommenderas hotellet Il Focalari, bra, ej hiss.
Alldeles intill hotellet ligger den utmärkta restaurangen Hosteria Contrada delle due Torri.
Treviso är en bra utgångspunkt om man vill besöka landskapet nordväst om Treviso, till exempel den lilla staden Asolo med sevärd medeltida och renässans bebyggelse, Palladiovillan Barbara med fresker av Veronese och – längre bort – Bassano dei Grappa, med en mycket berömd bro ritad av Palladio 1585, förstörd i andra världskriget men återuppbyggd. Bassano dei Grappa är idag en mycket fashionabel turistort och, givetvis, grappans hemort.
Aquileia-Grado
Nordöst från Treviso, vägen eller järnvägen mot Trieste, kommer vi in i Friuli. Området söder om dagens autostrada ned mot havet var en gång en blomstrande och strategisk viktig del av det romerska riket. Här ligger Aquileia, grundat som romersk koloni omkring 180 före kristus och som så småningom blev en av de större städerna i det romerska väldet med sannolikt 100 000 invånare. Det var det strategiska läget som avgjorde, både militärt och handelsmässigt.
Men på 400-talet kom hunnerna och visogoterna och befolkningen flydde till den lilla orten Grado längst ut mot havet och omgivet av en skyddande lagun. När sedan också lombarderna knackade på begav sig många vidare mot den venetianska lagunen. Den romerska kulturen i Aquileia förstördes. Av den stora basilikan återstår endast ett praktfullt mosaikgolv, till stora delar minnen från 400-talskyrkan. Men Aquileia levde länge vidare som en av lombarderna och frankerna upprättad kyrkoprovins, ett biskopsdöme (patriark). Det blev med åren alltmer betydande. Den bysantinska makten pressades definitivt ut. På 1400-talet intogs området av Venedig.
Arkeologiska utgrävningar av de romerska lämningarna pågår sedan lång tid och tillhör UNESCO:s världsarv. Här finns också ett arkeologiskt museum. Orten är mycket liten och här finns inte mycket att se, utom en romansk basilika med enorma proportioner och just det fantastiska mosaikgolvet (Basilica Teodoriana).
Grado var österrikiskt ända fram till 1918, då det införlivades med Italien. Under den österrikiska tiden blev staden en badort för österrikare som kunde åka tåg dit. Badort är det fortfarande, med mängder av hotell, längst ut mot havet. I jämförelse med många liknande ställen har orten en viss charm, genom blandningen av det österrikiska och det nya. Framför allt finns den gamla staden kvar i stort sett orörd och där finns en utsökt dom och baptisteri från 500-talet också med mosaik. I högsta grad sevärt.
Om man inte åker bil kommer man enklast till Aquileia och Grado med buss från Udine.
Innanför Grado ligger lagunen, lika skimrande och inbjudande som den venetianska och har, precis som i Venedig, i årtusenden tjänat som fiskevatten. Här finns också bosättningar på en del av öarna.
Författaren Claudio Magris har i sin bok Mikrokosmos ägnat ett poetiskt kapitel åt denna lagun och vi kan inte avstå från att citera några rader från hans färd på lagunen:
”Lagunen är stillhet, fartminskning, overksamhet, en lugn och lättjefull avslappning, en tystnad då man så sakteliga lär sig uppfatta små ljudnyanser, timmar som glider förbi likt moln, utan syfte och utan mål. Därför är den det rena livet….” (Magris sida 66).
Udine
Romarna gjorde Udine till ett provinscentrum, sedan kom hunnerna (400-talet) och sedan makades staden in under patriarken i Aquileia. På 1200-talet skapades två marknader i staden vars ekonomiska betydelse snabbt växte. 1420 intog venetianska styrkor hela området och Venedig förblev där till 1797.
Udine är starkt präglad av den venetianska tiden. Piazza della Liberta är mycket venetiansk, som en variant av Markusplatsen. Palazzo del Commune med dess loggia, Loggia dei Leonelli (1400-tal), för direkt tankarna till dogepalatset och klocktornet mitt emot är modellerat efter klocktornet på Markusplatsen. På andra sidan ligger Loggia di San Giovanni, renässans. I arkaderna ligger behagliga kaféer.
En ansträngande trappa går upp till kastellet, byggt av Venedig på 1500-talet. Man får lön för mödan med en härlig utsikt över staden, i norr de blånande ofta snöklädda Dolomiterna. Här finns också ett bra konstmuseum, Galleria d`Arte Antica.
Ett annat besöksvärt konstmuseum är Galleri del Tiepolo som ligger i Palazzo Arcivescovile, Ärkebiskopspalatset, där den unga Tiepolo målat friska bilder ur bibeln, med de deltagande (Abraham och Isak och deras sällskap) i fantasifulla 1700-talskläder.
I staden finns ett modernt museum med italiensk 1900-talskonst, Galleria d`Arte Moderna.
Den härligaste platsen i Udine är, tycker vi, den stora piazzan Matteotti, med en barockkyrka och hus i olika stilar. Kyrkan har ett altare på balkongen så att man kunde förrätta mässa på söndagar utan att avbryta den pågående marknaden. Det stora torget har en rytm och ett liv som är oslagbart; man vill bara vara där.
Sevärda kyrkor är domen och det intilliggande Oratorio della Purita. Allt ligger inom räckhåll.
Udine är en rik stad och det märks i affärernas eleganta urval (och priserna) och i dess mycket lockande delikatessaffärer med bygdens specialiteter. Ett 3-4 dagars besök i Udine – med utflykter till Aquileia och Grado – ångrar man inte.
Hotell Ambassador Palace, bra och prisvärt Restaurang La Tavernetta, 0432 501066, mycket bra. Alle Volte, 0432 502800.
Om man vill svinga sig upp på gastronomins högre höjder kan man besöka La Taverna (0432 889045) i den lilla byn Colloredo di Monte Albano, som ligger 15 km från Udine och som domineras av en enorm, delvis förstörd borg. Utsökt (1 stjärna Michelin). Men bussarna slutar att gå från kl. 19 så man måste ordna hemtransport på annat sätt. Om man snällt frågar krögarfamiljen kan transport hem ordnas.
Text: Carin Norberg och Carl Tham
Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.
