Terra Firma, fast mark, berättar kort om en del av de städer och andra platser som under när 400 år behärskades av Venedig och de hus- och konstskatter som där finns. I allra högsta grad värt en egen resa.
Det här är första delen av två. Läs del två här.
Under 1400-talet ockuperade Venedig betydande områden på fastlandet, Terra Firma, bland annat städerna Padua, Treviso, Verona, Udine. 1400-talets venetianare kom tillbaka till de områden från vilka deras förfäder hade flytt, knappt tusen år tidigare – och grundat Venedig.
Ett starkt motiv för den venetianska expansionen, särskilt i närområdet, var behovet att bättre kunna kontrollera och förändra de stora flodernas vattenflöden, livsviktiga för lagunen och för Venedigs försörjning av dricksvatten. De nya landområdena förstärkte Venedigs ekonomiska maktbas, underlättade livsmedelsförsörjningen och gjorde det möjligt för den venetianska aristokratin att komma över jordegendomar där man byggde villor (italienska villor!) och slott.
Men expansionen gav också starka fiender. Venedig drogs definitivt in i den europeiska maktkampen på den Apenninska halvön. Den Venedigfientliga alliansen som skapades i Cambria 1509 ledde till svåra militära nederlag för Venedig och en tid såg det ut som om staten skulle förlora alla landområden. Men genom en kombination av några lyckosamma smärre militära operationer och skicklig diplomati och mycket pengar lyckades Venedig återvinna besittningarna (1517) och behålla flertalet fram till slutet 1797.
Städerna på fastlandet är mycket äldre än Venedig. Deras historia är likartad: först veneternas bosättningar, sedan romarstäder, folkvandringstidens ödeläggelse, sedan olika konkurrerande furstehus och så Venedig från 1400-talet till 1797.
För Venedig blev den kulturella dimensionen av närvaron i dessa gamla städer, med dess förbindelser söderut till Umbrien och Toscana, av stor betydelse. Padua var redan före det venetianska maktövertagandet viktigt, framför allt universitetet som är Italiens näst äldsta (grundat 1222) och som i praktiken fungerade som Venedigs universitet (Venedig fick inget universitet förrän in på 1900-talet).
Också det venetianska konstlivet hämtade i högsta grad näring och framstående konstnärer från fastlandet: Giorgioni kom från Castelfranco, Tizian från Piave di Cadore, Veronese från Verona, Jacopo Bassano från Bassano del Grappa, Palladio från Vicenza.
Venedig utövade sin makt i städerna med förhållandevis försiktig hand. De politiska institutionerna ändrades inte, också det viktiga Rådet i städerna förblev, men de två viktigaste ämbetena utsågs av Venedig: Podesta (ungefär Stadsfogde och chef för förvaltning och domstolar) samt Capitano (Polis och Militärchef). Den inhemska adeln förlorade makten – och var därför mer fientligt inställd mot den venetianska överhögheten än det stora flertalet, som uppskattade ordningen och de ekonomiska fördelarna. På lantegendomarna inrättade sig den venetianska adeln snabbt efter de rådande feodala förhållandena.
Veneto/Friuli idag
Större delen av de gamla venetianska besittningarna ligger i nuvarande provinserna Veneto och Friuli som sträcker sig från Gardasjön i väst till Adriatiska havet i öst och från Dolomiterna i norr till Po i söder. Det är ett mycket omväxlande landskap – höga berg, böljande kullar, kustområden med delta och slätter där floderna ringlar sig. Ett särskilt område utgörs av de eugeniska kullarna som ligger söder om Padua.
Näringsmässigt domineras området av mindre företag som ligger utspridda i de otaliga små orterna eller i de större städerna. Kombinationen av högkvalitativt jordbruk och småindustri har varit framgångsrik och Veneto och särskilt några av städerna tillhör idag de rikaste i Italien. Här bor drygt fem miljoner människor.
Besök Terra Firma!
Vi kan helhjärtat rekommendera besök i dessa vackra och trevliga städer och deras ofta sköna omgivningar. Men det går inte att tidsmässigt inrymma i ett kortare Venedigbesök. Vad som här följer är en mycket kortfattad översikt och, förhoppningsvis, aptitretare. Vi skriver bara om de platser där vi varit och känner till; mycket finns inte med. Särskilt vill vi påminna om Verona som är en mycket intressant och historiskt rik stad men där vi varit för kort tid för att kunna säga något meningsfullt.
Om man vill bese landskap och orter per bil – och det ger många fördelar – får man räkna med att det tar tid att ta sig fram. Det är mycket tät trafik.
Villorna
Begreppet villor är på svenska missvisande; här handlar det om palats, ofta mycket stora och luxuösa anläggningar. ”Här försummades inget tillfälle att exponera ohämmad lyx”, skriver Goldoni i sina memoarer och villorna ger verkligen en aning om hur den venetianska adeln levde upp sina tillgångar i nedgångens dagar.
Från Venedig ordnas många både båt- och bussturer upp efter floden Brenta där många av de kändaste villorna ligger. Turerna är ofta ganska dyra och man kan som alternativ färdas på egen hand med hyrbil (eller buss) och en ”villaguide”. Glöm bara inte att i förväg kolla vad som är öppet (hemsidorna är inte pålitliga, ring!).
För alla som är intresserade av arkitektur och trädgårdar kan vi varmt anbefalla besök. Har man inte tid med fler, besök i varje fall Palladios allra mest berömda byggnad, Villa Foscari ”La Malcontenta”. Det egendomliga smeknamnet har att göra med en konflikt med bönderna i området.
Man kan också nå många av villorna från de orter vi nämner nedan.
Mestre
Mestre med förorter och omgivningar är formellt en del av Venedig och har sammantaget cirka 170 000 invånare (staden cirka 50 000). Sannolikt fanns här en romersk bebyggelse men orten Mestre förblev länge ganska obetydlig. Den intogs av venetianarna på 1300-talet, främst för att förhindra att fientliga makter här kunde skaffa sig ett fotfäste. Staden växte under 1800-talets senare del och i början på 1900-talet och än snabbare efter 1945. Det var en utpräglad industristad. Idag är många av industrierna nedlagda.
En hel del turister väljer att bo i Mestre och färdas fram och tillbaka till Venedig. Det är klart billigare att bo här än i vattenstaden och det är numera lätt att åka Mestre-Venedig– det går en spårvagn från Piazzale Roma. Men annars saknas turistiska skäl att särskilt besöka Mestre. Staden har ett ganska aktivt kulturhus – något nedgånget – och där ordnas ibland utställningar av stort intresse. Det ligger intill det trevliga stora torget.
Padua
Patavium var en stor och rik stad i det romerska väldet men hade otur när folkvandringarna kom: först kelterna, sedan lombarderna (600-talet) och till sist magyarerna (ungrarna, 899) som intog och plundrade staden. Mycket litet finns idag från den romerska tiden.
Det tog några hundra år att återhämta sig men på 1100-talet kunde staden proklamera sig själv som en fri stadsstat. 1222 grundades universitetet. Staden blomstrade. Efter växlande öden styrdes staden av släkten Carrara som främjade både näringar och konst och drog till sig konstnärer och intellektuella, bland annat Petrarca.
1405 intogs staden av Venedig och förblev under Markuslejonet fram till republikens fall 1797. Under den österrikiska perioden 1815-66 var Padua ett tillhåll för olika nationella grupperingar som arbetade för Italiens enande.
Efter 1945 har Padua utvecklats starkt ekonomiskt och är idag ett tillväxtcentrum i den norra regionen. Staden har drygt 200 000 invånare, trafiken är tät och den känns som en sjudande stad där mycket händer. De många studenterna sätter också sin prägel på staden. Staden tilltygades kraftigt i andra världskriget men den historiska stadskärnan är intakt. Där är trevligt att vandra. Arkaderna, som inramar många gator och platser, ger stämning och behagligt skydd vid regn eller stark sol. Här finns också åtskilligt för den shoppinglystne, mer än i Venedig och till andra priser.
Stadens världsberömda konstattraktion är freskerna av florentinaren Giotto (di Bondone, 1266 – 1337) i Cappella Scrovegni. Scrovegni var en rik köpman som precis i början på 1300-talet byggde ett palats och ett kapell på ruinerna av den romerska amfiteatern och han värvade Giotto för att utföra fresker till madonnans ära. De blev färdiga 1305 och de var sensationella, början på en ny epok i den västerländska konsten. Här kliver människor fram i en tidigare okänd kroppslighet, med perspektiv och stark rumskänsla.
Freskerna har tämligen nyligen renoverats och besök kräver att man bokar in en särskild slottid i förväg (se hemsidan). Man slussas in i mindre grupper, inget guidesmatter men tiden är kort, 15-20 minuter beroende på publiktrycket. Bra att läsa på lite i förväg.
Kapellet är numera en del av Museo Civico där det finns en intressant tavelsamling och ett arkeologiskt museum med en liten men fin samling av grekiska och romerska antikviteter. Padua utvecklade en egen konstskola som påverkade den venetianska konsten under 1300- och 1400-talen och vars stora namn är Andrea Mantegna (1431 – 1506) som också målade fresker i Gli Eremitani, Capella Ovetari, nära Capella Scrovegni. Tyvärr träffades kapellet av en bomb 1944 och freskerna är till stora delar förstörda. Men en del hade förts undan och en del har man lyckats sätta samman; det är absolut värt ett besök.
Snett emot Scrovegni, på andra sidan av Corso del Popolo, ligger ett minnesmonument över offren för attacken i New York 9/11 2001, utfört av Daniel Liebeskind, arkitekten till bland annat det judiska museet i Berlin. Den heter Minne och ljus och är som alla Liebeskinds verk värd stillsam begrundan.
Florentinaren Donatello (1386 –1466), 1400-talets mest inflytelserika italienske skulptör, arbetade i 10 år på den första stora ryttarstatyn sedan antiken, den venetianska kondottiären Gattamelata, som nu står utanför S. Antonius basilikan i Padua.
Paduas medeltida centrum ligger kring Piazza delle Erbe och della Frutta som åtskiljs av det monumentala Palazzo della Ragione som oftast kallas för Salone. Det byggdes på 1200-talet och fungerade som rådhus (rättsskipning); huset gör ett överväldigande intryck. Vid Piazza Signori ligger Palazzo del Capitano med ett ståtligt tornur. Där huserade en gång den venetianska kommendanten. Vid sidan ligger Loggia del Consiglio, där det stora rådet möttes.
Detta är en plats där Padua-borna sedan hundratals år har träffats, ätit, druckit och pratat. Och så är det fortfarande, påfyllt av turister och studenter. Där är man gärna.
Bara några steg från Piazza delle Erbe ligger Palazzo Bo, universitets gamla huvudbyggnad. Man kan komma in på gården men också följa en guidad tur då man bland annat kan se den anatomiska teatern från 1594, som anses vara den första i sitt slag. Här kan man också se den kateder från vilken Galileo talade när han undervisade, från 1592 till 1610.
Nära universitetet ligger Caffé Pedrocchi, som kom till på 1830-talet och nog måste räknas till Italiens mest berömda kaféer, känt inte minst för att det var öppet dag och natt och inte hade några dörrar. Här började det (misslyckade) upproret mot österrikarna 1848 och här möttes, under mer än ett sekel, människor till ivriga samtal.
Västerut, alltså på andra sidan torgen och Salone, ligger Domen som är föga märklig men också det vackra Baptisteriet, i romansk stil från 1200-talet, absolut besöksvärt.
Den som vill besöka en populär pilgrimskyrka kan bege sig till Antonius Basilikan, som ligger inte långt ifrån det jättelika torget Prato della Valle. Den heliga Antonius är ett mycket uppskattat helgon som fortfarande anses kunna hjälpa till med lite av varje. Den stora basilikan är oerhört utsmyckad, också med orientaliska kupoler och minaretliknade kampaniler, uppenbart inspirerade av Markuskyrkan.
Som framgår finns det åtskilligt att göra i Padua, väl värt några dagars vistelse.
Hyggliga hotell i mellanprisklass är bland annat Europa och Majestic Toscanelli. Bland de många trevliga restauranger vi besökt vill vi nämna La Vecchia Enoteca och Al Vecchio Falconiere (om man vill ha toskanskt kött i kraftiga doser).
Padua är en utmärkt bas för utflykter efter Brentakanalen för att se på venetianska villor. Vill man inte åka på egen hand med hyrbil finns det ordnade dagsutflykter till bland annat Villa Pisani ”Nationale”, den största av alla dessa villor med 114 rum, en byggnad som skulle konkurrera med Versailles.
Text: Carin Norberg och Carl Tham.
Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.
