Pubar i London: ölkultur

Journalisten Håkan Engström berättar om ölsorternas framväxt, pubarnas förvandling och gentrifieringen av pubar i London.

Men vad beställde man? Medelklassen kom under loppet av 1900-talet mer och mer att lämna portern och gå över till bitter, nationaldrycken som serveras på alla de traditionella pubarna, känd också som pale ale. Men för kroppsarbetarna gällde mild ale. Vilken sida av baren du befann dig på verkade också bestämma vad du drack för öl.

Läs gärna Håkan Engströms första artikel om Londons pubkultur.

Mild ale var industriarbetarnas öl: mörkt, bara lätt humlat, alkoholsvagt, sötaktigt och färskt – perfekt att skölja ner gruvdammet med. Detta var ett av pubens båda ”running beers”, öl som levererades i omoget skick och fick stå till sig ett tag i ölkällaren – inte för länge! – innan det pumpades upp för hand och serverades pint efter pint till törstiga gäster. Under 1800-talet hade alkoholstyrkan ofta varit nära det dubbla, uppemot sju volymprocent, men första världskrigets ransoneringar gjorde alla öl mer vattniga. Mild ale reste sig aldrig igen, eftersom myndigheterna insåg värdet i att knegarna återvände nyktra till de tunga och farliga maskinerna på jobbet. I gengäld kunde man dricka så många fler av dessa billiga pints.Mild ale dracks i fler avseenden än detta snabbt, vilket i viss mån också gällde bittern. Medan förlagorna porter och stock beer lagrades i gott och väl ett år krävde mild ale inte mer än vecka och bittern tre. De var och är running beers, färska öl som får mycket karaktär från jästen och som förändras rätt rejält efter att man slagit ut pluggen i tunnan och ölet utsätts för syre – ibland till det bättre, ibland inte. Ett sådant fat ska tömmas fort.

Eftersom mild ale behandlades som färsköl behövde det inte konserveras med särskilt mycket humle, som hade gjort den bitter, eller för den delen alkohol. Mild ale är aldrig ordentligt utjästa, vilket gör dem söta eftersom det tar tid för jästen att omvandla sockret till alkohol. I gengäld har de fyllighet och fräschör.

Mild ale föll ur modet när samhället moderniserades och arbetarklassen strävade efter att bli som de andra. Från slutet av 1930-talet och femton år framåt var tre fjärdedelar av allt öl som producerades i Storbritannien mild. I början av 1960-talet hade de flesta gått över till bitter, och mild fick rykte om sig att vara en föredetting: en trött gubbe med keps. Kvaliteten på ölet sjönk också med efterfrågan. Detta öl skulle ju, om ni minns, inte stå i fatet och bli gammalt.

På senare år har mild ale fått en revival, om än inte i paritet med den där kepsen. En del amerikanska och till och med några svenska nybryggare har börjat intressera sig för traditionen. På engelsk hemmaplan började Moor house brygga ypperliga Black Cat, medan Crouch Vale gör en mild med det välvalda namnet Blackwater. Harvey’s Dark Mild, som mäter bara 3,0 i alkoholstyrka men har förvånansvärt kraftig smak, flödar året runt ur en kran på bryggeriets egen pub, tidigare nämnda The Royal Oak i Borough. Bland klassikerna lever både Banks’s Mild (tidigare känd som Banks’s Original) och Mann’s Mild kvar, i all välmåga.

Håkan Engströms listar sina favoritpubar i London.

Portern får fart på produktionen

Mild och bitter var under decennier som bröder, eller kanske snarare kusiner, i skänkrummet. Ordet bitter var egentligen bara ett smeknamn: öltunnorna betecknades med ”pale ale”, men eftersom ölen som rann ur de namnlösa hanarna oftast bara var två kallades de mild och bitter. Varandras motsatser.

Fast ursprunget till ordet mild är ett helt annat. Istället för att skilja dessa öl från de bittra användes distinktionen för att skilja mild från den långlagrade fullmogna portern som utvecklat syrliga och skarpa smaker. Mild var helt en kelt färskt öl, öl som inte fått mogna. Även nybryggd porter kunde alltså kallas mild.

Portern var under halvannat sekel, från 1720-talet och framåt, landets mest populära öl – inte minst i just London, vars hårda vatten med höga halter karbonat passade portern så fint. Portern var extremt viktig för bryggerinäringens utveckling. Med portern kom stordriften, som fick produktionen att koncentreras och kontrolleras av ett fåtal kapitalstarka aktörer. Med portern började öl också exporteras, porter var den första globalt spridda öltypen.

Fram till porterns genombrott drack de flesta Londonbor söt brun ale, sällan särskilt humlad. Ofta serverades den i blandat skick, där nybryggd ale gav fräschör och spänst till den del av kruset som fyllts med mogen och avslagen men starkare ale. Ibland var det bryggaren själv som blandat, men oftare blandade krögaren i sin ölkällare eller till och med framför ögonen på konsumenten. I så fall tap pade han upp öl från två eller tre kranar. Likadant var det med portern. Här har vi också ursprunget till den krämiga Guinness, en stout porter, som sedan 1960-talet toppas upp med kvävetryck. Tvåhundra år tidigare kunde ett krus med 80 procent ”stale beer” toppas upp med nybryggt öl som fick drycken att skumma upp och som mildrade syran.

Men det där jobbet kunde man förstås göra redan på bryggeriet, vilket besparade krögaren arbete. Metoden påminner om produktionen av syrliga belgiska öl; en gueuze är en blandning av ung och fullmogen lambic, medan många rödbruna suröl är en mix av gammalt öl som under ett år mognat på stora ekfat och sprudlande vitalt nybryggt öl. Det händer spännande saker i det där mötet mellan ge erationerna.

Porter skilde sig från äldre tiders brown ale främst genom att den hade så mycket mer humle. Orsakerna var flera. Dels mötte porterbryggarna utmaningen från de starkt humlade och alkoholstinna ljusa ale som den lantliga överklassen fått smak för, dels beskattades humlen till skillnad från malten inte särskilt hårt. Viktigast var ändå att humlen konserverade drycken, vilket gjorde att denna smaksättare slog ut äldre kryddor som rosmarin, sjögräs, pors, gråbo, salvia och ljung.

Vi svenskar som är uppvuxna med sötaktiga lageröl av ”internationell typ” (läs: Heineken, Tuborg Grøn, Pripps Blå etc) får lätt för oss att humlebeska alltid hört ale till. Vi har ju på senare år druckit alla dessa bittra India pale ale (ipa). Fast historiskt är det precis tvärtom. När holländska han delsmän på 1400-talet tog kontinentens humle till brittiska öarna möttes de med skepsis och regleringar. Det lagstiftades att maltdrycker med humle inte fick benämnas ale, bara med det kontinentala importordet beer. Lagen skrotades på 1600-talet, men i ytterligare ett par sekel förknippades beer med humle och beska, medan ale var den traditionel a brittiska drycken. Mild ale var på så vis en tydlig traditionsbärare ända in i 1900-talet. Porter däremot, den var en nydanare. Porter kallades redan från början beer, aldrig ale.

Portern hade fler fördelar än så. Den kunde jäsa på betydligt högre temperaturer, vilket gjorde att man kunde brygga i större skala – det var inte lika viktigt att snabbt kyla vörten – och att man kunde brygga också under några av de varmare månaderna. Det fanns ekonomi i porter.

Men det krävde också finanser. Den som brygger storskaligt måste ligga ute med pengar. Skulle man dessutom göra det riktigt effektivt gällde det att ta tillvara nymodigheter som ångmaskinen och att investera i modern utrustning som mäskkärl av järn och bryggkärl av koppar.

Ett tag hade bryggaren Samuel Whitbread 54 byggnader i London för att lagra och förvara öl. Från 1760-talet lagrade han det istället i sex gigantiska tunnor i cisternerna under bryggerikvarteret i centrala London, på adressen Chiswell Street som ligger nära kulturcentret Barbican. Tunnorna rymde 4 000 barrels, drygt 60 000 liter.

Småproducenterna försvinner

De små producenterna slogs ut, däribland bryggerikrogar som nu snart köptes upp av de stora bryggarföretagen och blev pubar och avstjälpningsplatser för just detta bryggeris produkter och inget annat. Systemet med ”tied pubs”, bryggeriägda pubar, skapades med porterns segertåg. Detta system och denna oligopolliknande ägarkoncentration förstärktes 1869 när lagstiftningen efter nära fyrtio år med Beer Act skärptes och inte längre kreti och pleti fick servera öl.

Tusentals krögare som förlorade sitt tillstånd kunde sälja till de kapitalstarka bryggerierna. Det kom att dröja till 1989 innan parlamentet lagstadgade för att öka mångfalden. Med lagen Beer Orders stipulerades att varje pub skulle ha åtminstone en gästkran reserverad för ett annat bryggeri. Innan dess var de små producenterna utan egna lokaler hänvisade till så kallade free houses, oberoende pubar. De var inte många.

Men det var inte bara dyrt att på 1700- och 1800-talen driva porterverksamhet. Det var också farligt. En av hemligheterna bakom portern var att malten torkades på extremt hög värme, vilket medförde brandrisk – och höga försäkringspremier, särskilt om man höll till i det tätbebyggda London. Och så fanns ju risken att de där enorma träfaten i trä där ölet mognade – vissa mätte uppemot 20 meter – sprängdes. Detta drabbade år 1814 ett bryggeri i korsningen Oxford Street–Tottenham Court Road. Åtta människor dog och fyra hus demolerades när 32 ton porter forsade ut över kvarteren.

Porterns storhetstid, då drycken dominerat, upphörde efter andra världskriget då alkoholhalten av ransoneringsskäl höll sig kring treprocentsstrecket och medelklassen gått över till bitter eller buteljerad pale ale. Arbetarklassen hade för länge sedan bytt till den billigare mild ale.

Det känns nästan overkligt. Idag är den engelska portern ett självklart inslag både i de större bryggeriernas sortiment och hos ”craft brewers” världen över. Samuel Smith i Yorkshire var en pionjär. Deras Taddy Porter, Oatmeal Stout och Imperial Stout etablerades kring mitten av 1980-talet och var allihop viktiga förebilder för den då unga, amerikanska craft beerrörelsen.

Fuller’s, det sista bland Londons stora industribryggerier, gör sedan några år en fin London Porter. Fuller’s ligger i Chiswick i västra London och är öppet för rundturer. Bara trettio meter därifrån ligger deras närmaste pub, The Mawson Arms.

Bryggeriet Marston’s och andra gör Oyster stouts – med eller utan ostron i koket – som anknyter till en billig måltid under slutet av 1700-talet då ostron var fattigmanskost i London. Meantime Brewing i Greenwich – ett experimentellt mikrobryggeri som 2015 köptes upp av bryggerijätten SAB Miller – skapade 2005 en London Porter som lagrats på träfat och tagit upp Brettanomyces, den jästsvamp som är så typisk för belgiska suröl och som också fanns i 1700-talets porter.

När kommer bitter eller pale ale egentligen in i bilden? Jag har två svar: ”Senare än du trott” och ”Rätt mycket tidigare än du trott”. Bittern gjorde sin entré på puben som en running beer vid sidan av mild ale först vid förra sekel skiftet, och det dröjde till sent 1950-tal innan den blivit pubens vanligaste öl.

Fast ale med ljus malt bryggdes på de brittiska öarna redan på 1640-talet, när koks utvecklats ur kol och började användas för att torka malt. Med koks är det mycket lättare att kontrollera temperaturen än om man torkar malt över ved, det traditionella sättet. Med ljus malt har jästen lättare att omvandla sockret till alkohol, vilket bidrog till framgången. Det ljusare öl som blev resultatet – i en färgskala från bärnsten till koppar – blev så småningom en succé bland de förmögna. Under 1700-talet bryggdes starka ”stock ale”, som fick mogna i tolv månader eller längre.

Håkan Engström om klassisk pubmat.

Ipa – ölet som rest över världen

Gå in i en hyggligt välsorterad ölbar världen över, och du kan vara säker på att stöta på en ipa: India pale ale. Den har gjort stark comeback i London. Du hittar minst tre ipa på Euston Tap, ett modernt hipsterställe vid Euston Station, men det gör du också på traditionella puben The Harp vid Covent Garden. Bägge pubarna har roterande sortiment. Håll utkik efter The Kernels olika ipa eller Dark Stars fina Six hop ale!

Det finns en del myter kring denna välhumlade och alkoholstarka ale, som fick sitt namn sedan den blivit en succé bland brittiska tjänstemän och soldater i det koloniala Indien mot slutet av 1700talet. Det är sant att dessa ale klarade den långa seglatsen runt Afrikas södra udde bättre eftersom de bryggts starka och kryddats rejält med konserverande humle, men det är inte en öltyp som tänktes ut och skapades för att ta sig till Indien; öltypen fanns redan som stock ale. Det nya var att man istället för att ta upp utrymme på hemmaplan och rulla ombord dem först när de var färdiga att dricka, lät dem mogna under resans gång. Sedan hände förvisso saker med ölet när det skvalpade runt och färdades genom olika klimatzoner. Men principen för bryggningen var redan beprövad.

Bryggaren som (felaktigt) fått äran för att ha kläckt idén bakom India pale ale hette George Hodgson. Hans bryggeri låg 20 mil från London, i BurtonuponTrent, vilket var hans stora lycka. Det mineralrika vattnet i floden Trent har ordentligt med kalciumsulfat – gips, alltså – som passar enormt bra för att brygga ljusa och friska öl med mycket humle. När moderna bryggare världen över manipulerar sitt vatten för att skapa samma förutsättningar heter metoden följdriktigt burtonisering.

Vattnet var behändigt på fler sätt än så: det var en snabb transportled ut till Nordsjön och vidare österut. Det skulle dröja ända till 1839 innan järnvägsrälsen drogs söderut mot London och stadens öl snabbt kunde spridas inne i landet. Tills vidare drog tunnorna till sjöss.

Men det var inte bara pale ale som skeppades till Indien. Hodgson bryggde i flera decennier också porter för den indiska marknaden, och det var han verkligen inte ensam om. Portern var fram till 1822 den engelska bryggerinäringens ojämförligt största export. Framförallt gick exporten till det ryska imperiet, som innefattade stora delar av Polen, men när imperiet 1822 införde höga tullavgifter såg sig de stora engelska porterbryggerierna tvingade att hitta en ny marknad. De fick ögonen på Indien, såg potentialen i pale ale, förhandlade med Ostindiska kompaniet och manövrerade snabbt ut småhandlaren Hodgson. Detta var India pale ales första stora genombrott. Det andra kom när amerikanerna återupptäckte öltypen 170 år senare och den spred sig till småbryggerier världen över – inklusive en ny generation på engelsk mark. Där hade ipa under nästan hela 1900-talet antingen varit ett skämt (svaga, småsöta ale som den från Greene King; öl som liknar riktig ipa lika lite som Bullens pilsnerkorv liknar pilsner) eller totalt bort glömda.

Pale ale av den typ som dracks i Indien tog ryktes och tågvägen ut i landet, men var fortfarande öl för de bättre bemedlade. Så småningom uppstod en efterfrågan på lite lättare pale ale som hade den pigga beskan hos en fyllig ipa. Över hela England bryggde man – och buteljerade – bittra pale ale, med en alkoholstyrka som kring mitten av 1800-talet låg närmare 5,0 volymprocent än ipans 7,0. Snart rullade faten också in på puben, och ner i källaren. Precis som mild ale var detta running beer: färsk ale som fick mogna på plats.

Bittern lever farligt

Vi är framme. Äntligen kan vi beställa en pint bitter, se hur bartendern fyller glaset och skvätter ner bardisken när han ställer ner det och vi kastar fram några mynt. Vi har fått en dryg halvliter opastöriserad och därför ännu levande öl med perfekt balans mellan nötaktig malt, jäst med fruktiga estrar och humle som ger en pigg bitterhet med lite blom miga, jordiga och kryddiga inslag. Fast det är ändå allra mest vatten: alkoholstyrkan ligger runt blygsamma fyra procent, vi kan lätt ta en till. Nästa runda är min!

Det är lätt att romantisera bitter. Det är också lätt att ta den för given, i tron att den alltid funnits där och aldrig har förvanskats. Vi har sett att bittern har en relativt kort historia, hur etablerad den än är i vårt psyke, vårt smak minne och våra favoritlokaler. Men under flera perioder av 1900-talet levde den farligt. Vi har, för det första, de barbariska krigen, med ransonering som följd. Under bägge världskrigen sjönk alkoholstyrkan i ölen som serverades på krogen, och de lagstiftande myndigheterna såg att det var gott. Beskattningen av malt gjorde att pubens standardöl aldrig återfick sin potens från förkrigstiden.

Äh, jag tycker att det bara är bra. En ”ordinary bitter” har oftast en alkoholstyrka runt 3,7 procent, medan den smakrikare och mer avrundade ”best bitter” eller ”special bitter” från samma bryggeri brukar ligga på 4,0 eller strax över. Detta gör att man kan dricka fler och stanna längre. Detta gör också att bryggarna måste anstränga sig för att utvinna så mycket smak som möjligt, trots att den arombärande alkoholen hålls någorlunda i schack. Detta åstadkommer man dels genom att vara generös med humlen, dels genom att inte på kontinentalt vis servera ölen så kallt att smakerna inte träder fram, men också genom att för allt i världen se till att inte servera pastöriserad öl. Pastörisering dödar.

Ett opastöriserat öl är fullt av levande organismer som ger en större smakupplevelse. Det smakar mer. Bryggerier som tappar sina öl både i opastöriserat skick (som ”cask ale” eller ”real ale”) och i pastöriserad tappning på flaska eller vanligt fat (”keg”, vilket innebär att ölet dras upp med kolsyretryck) gör nästan alltid den senare varianten alkoholstarkare, för att kompensera för smakbortfallet.

Vi har, för det andra, moderniseringen, så lockande. När de tidigare så dragiga pubarna fick centralvärme förde det med sig att ölen mognade lite för fort i värmen. Så frestande därför att gå över till pastöristerat öl på keg! Detta ofog bredde ut sig från 1960-talet och framåt och var den direkta anledningen till att några entusiaster år 1975 bildade konsumentorganisationen Campaign for Real Ale (Camra). Camras betydelse för engelska ale och pubtraditioner är svår att överskatta. Utan föreningens insatser – med diger bokutgivning, inte bara en årlig Good Beer Guide som 2017 sträcker sig över drygt tusen sidor och täcker in pubar i hela det förenade kungariket – hade den internationella craft beer rörelsen fått börja om från noll. Man kan navigera sig genom London med hjälp av deras Cask Marquedekaler, som sitter i fönstret på pubar där cask alehanteringen håller måttet.

Lager – en pr-succé

Lagern har antagligen varit ett mindre hot än kvalitetsned gången för ale under 1960- och 1970-talen. Det är sant att lagern sedan början av 1990-talet har mer än 50 procent av ölförsäljningen i England, men den undermåliga lager som sålts i landet alltsedan lager började hårdlanseras i början av 1960-talet har aldrig varit de ölintresserades val. Det har alltid varit något annat. I åratal trodde okunniga britter att lager inte var öl; valet stod mellan beer och lager.

När lagern slog igenom i början av 1960-talet var den mer än något annat ett livsstilsval. Denna kylda, bubbliga läskeblask var helt i fas med 1960-talets framtidsoptimism och vurm för allt som var plastigt och vakuumförpackat. Att kroppsarbetarna blev färre och barerna bättre uppvärmda talade också för lagern.

De lager som lanserades i England var alkoholsvaga varianter av redan lättdruckna kontintentala lager – en Heineken i England höll i decennier en alkoholstyrka kring tre procent, istället för gängse fem – eller ännu sämre inhemska imitationer.

Men allihop hade en aura av något europeiskt. Ett känt märke hette Skol, och skulle uttalas som vårt ”Skål!”; det var precis lika tidsenligt som The Beatles vågade ”franska” frisyrer.

Den unga generationen britter blickade ut mot om världen (att samma generation ett halvt sekel senare röstade för brexit kan sorteras in i kategorin Historiska ironier).

Lagerns framgångar förklaras inte enbart med tidsandan. Lika viktigt var de ekonomiska intressena; här fanns en marknad för driftiga entreprenörer att exploatera. Stora bryggerikoncerner satsade stora pengar på pr och reklam kampanjer som riktade sig direkt till de väldigt unga. År 1960 hade lager 19 procent av reklambudgeten, men ännu bara 1 procent av marknaden.

Hipstern förnyar puben – och förändrar staden

Ett tag var det alltså läskigt, men nu kan vi som vurmar för den traditionella puben och juste konkurrens mellan oberoende och hyfsat små bryggerier blåsa faran över. Den som idag befinner sig i framkanten för en modern livsstil står inte i en bar och dricker dålig lager. Hen sitter på hippa pubar – mer eller mindre retro, mer eller mindre traditio nella – och dricker craft beer. Hipstern har förnyat puben.

I gentrifierade stadsdelar som Shoreditch, Hoxton och Hackney har industrilokaler och butiker de senaste åren omvandlats till pubar och i några fall till bryggerier. Well and Bucket, 100 meter från Brick Lane, är ett bra exempel. En ny krögare återställde häromåret den gamla publokalen som sedan stängningen 1989 inhyst först kinakrog och sedan en lädergrossist. Idag är detta en retrotrendig pub med exemplariskt skamfilat viktorianskt kakel, blottade slitna tegelväggar, vackra speglar och ett brett men noga utvalt ölsortiment. Här hittar man pale ale, ipa, saison, stout och kvalitetslager från Redchurch, Camden Town, Siren Amigos, Thornbridge och andra. Cask ale är inte huvudsaken, men det finns. Fasaden har en bevarad skylt med reklam för Truman’s Brewery som brukade ligga 500 meter bort.

Well and Bucket serverar ingen ale från Truman’s, men The Water Poet några kvarter bort har ett par varianter på cask. De stora bryggerilokalerna i Shoreditch har fövandlats till ett kulturcentrum – bryggeriverksamheten upphör de på 1980-talet – men ett par unga bryggare köpte varumärket. Duon fick tillgång till den gamla jäststammen och producerar sedan 2013 flera Truman’söl i en anläggning en halvmil österut, i Hackney Wick. Den första brygden hette Runner, efter den running beer som utvecklades i början av 1900-talet: klassisk bitter. På The Water Poet dricker jag Truman’s Swift och Zephyr, golden ale med humle från Tjeckien, USA och Australien och mycket engelsk alkoholstyrka: mellan 3,9 och 4,4. Inhemsk tradition och vaken utblick, i ett och samma pintglas.

När hyrorna stiger i stadsdelar som Shoreditch drar hipsterrörelserna vidare. I Haggerston, utkanten av Hackney, ligger det stiltypiska The Fox Craft Beer House. En fantastisk hörnlokal med stora fönster och inredning som ser sparsmakad ut, trots att här finns både chesterfieldsoffor och gamla kyrkbänkar. Precis som äldre pubar är detta ett vardagsrum, där ett yngre klientel ibland avslappnat spelar sällskapsspel vid borden. Maten är modernare och bättre än på äldre ställen, med influenser från både det arabiska och det indiska köket. Marockansk kyckling, kanske? Det hör inte till standardmenyn på en pub i London. Själv väljer jag den vegetariska tallriken, med ostkroketter, halloumi och ordentligt kryddade falafelbullar. Men framför allt är det ett tempel för moderna öl från hippa bryggare från halva världen.

När den amerikanskt influerade craftbeerrörelsen med sina ofta extrema och vanligtvis rejält humlade öl vunnit mark i andra stora ölnationer, som Tyskland och Tjeckien, har det nya och det regionalt hävdvunna ofta krockat. Med England är det annorlunda – det mesta som nyskapande småbryggare världen över ägnar sig åt har ju sin grund i brittiska öltraditioner; amerikanerna har ofta bara vridit upp reglagen till 11.

Att britterna själva skulle svara på den utmaningen är rimligt. Ofta möts de halvvägs: ipan är fått en renässans också i England, men den tongivande humlen är lika ofta engelsk som amerikansk. Och ölen har ofta en mer dämpad alkoholstyrka, i alla fall dessa som serveras från cask.

I detta möte har en helt ny öltyp etablerats: golden ale, idag nästan lika vanlig på en Londonpub som bitter. Trendsättaren var Summer Lightning, en gyllengul, frisk och slösaktigt humlad ale som det då nyetablerade Hop Back Brewery år 1989 lanserade som en sommaröl. Fast humlen var och är engelsk.

Därför minns jag ännu den udda sensationen av att på The White Horse i Parsons Green i London stöta på Rooster’s cask ale Yankee mot slutet av 1990-talet. Här var humlen den amerikanska cascade och ölet väldigt ljust, men kontexten var ändå så engelsk. Sedan dess har utbudet svällt över alla bräddar. Varje mikrobryggeri med självaktning gör en American pale ale (apa), men intressantare är ändå dessa golden ale där den friskt citrusaktiga humlen bäddas ner i mjuk malt och tappas upp för hand och utan kolsyretryck. En pubklassiker, helt enkelt, ändå modern.

Text: Håkan Engström. Håkan Engström är journalist, ölskribent och musikkritiker på Sydsvenskan. Här avslöjar han hur den engelska puben har överlevt två världskrig, rökförbud, nykterhetsrörelse, matsnobberi, pastörisering, blaskig lager, EU och centralvärme.