Från rejv till klubbarnas nedmontering

Brixton Academy
Foto: Wikipedia/Bene Riobó.

I Janne Hallmans andra del om musikens London skriver han om musikscenens utveckling från 1980-talet till 2020-talet.

Läs gärna del ett först:
Musik i London: från Swinging London till arenarock

1980-talet – Gossips och Limelight

I mitten av 1980-­talet fanns det massor av genuina ställen att roa sig på. I varje kvarter låg en handfull inrökta och ölindränkta pubar som hade gratis eller billig livemusik nästan varje kväll – rena paradiset för en ung och musik­ intresserad person.

Visst var det problematiskt att pubar och konsertställen stängde klockan 23 (något som ändrades först i början av 2000­-talet), och att man därefter var hänvisad till dyra privatklubbar med biffiga dörrvakter som oftast stoppade alla ansatser att få tillgång till svindyr flasköl. Det var ka­ vajtvång, sneakersförbud och ålderskrav, eller så behövdes medlemskort eller kändisskap för att få komma in. Men det fanns en uppsjö av etablissemang, så det var bara att gå några meter till nästa dörr och hoppas på tur.

Flera av dessa hade också speciella klubbkvällar. På 69 Dean Street låg Gossips , som hade olika teman beroen­de på dag, till exempel sextiotalssoul, reggae, hbtq och ståupp. Men framför allt hade de Batcave, en av Londons mest kontroversiella klubbar. Varje onsdagskväll öppna­ des dörrarna upp för lack­ och läderklädda gäster, och den som inte bar svart och hade färgat håret i någon spännan­de nyans blev utstirrad av det övriga klientelet. På tjock­ tv-­apparater i taket visades kultfilmer som Attack of the Killer Tomatoes och i ett hörn kunde man underhållas av lättklädd gyttjebrottning. Varje kväll spelade också band på den minimala scenen som var intryckt längst in i lo­kalen. Utlevelsefulla grupper som Specimen eller Dead or Alive var en utmaning för både tycke och smak. Batcave var inte för alla, helt enkelt. Själv var jag 18 år då jag gjorde mitt första och enda besök, och det kändes som att jag följt med Alice ner i Underlandet och fått möta de mest udda existenser.

Hyreshöjningar satte tyvärr stopp för festligheterna. Ett tag drevs en cocktailbar på adressen, och 2009 öppnade boutique­hotellet Dean Street Townhouse.

Men det är inte alltid vattenhålen förvandlas till hotell, butiker eller köpcenter. Det kan bli tvärtom också. Som 1985 när en 1800-­talskyrka blev en av de hetaste klubbarna i Europa: Limelight. Konceptet kom från USA, där det första Limelight öppnades i Miami redan på 1970­-talet. Sedan följde klubbar i Atlanta, Chicago och New York innan det blev dags för London. Den före detta kyrkan på 136 Shaftesbury Avenue drog till sig kändiseliten, bland annat sir Bob Geldof som hade sin svensexa där. Ganska snart blev det även en stor grej bland trendkäns­liga turister, och jag var en av dem. Det var verkligen en både hedonistisk och himmelsk upplevelse att dansa till de senaste hitsen i de heliga lokalerna. Hade man tur så kunde man skymta George Michael, Boy George eller Duran Durans frontman Simon Le Bon, som alla hörde till stammisarna.

2003 hade populariteten sjunkit markant och klubben fick nya ägare som gjorde om diskot till en sportbar, men även den försvann efter några år. Dock har inte någon bu­tiks­- eller restaurangkedja klivit in, istället har stiftelsen Stone Nest tagit över lokalerna för att bedriva konstnärlig och kulturell verksamhet.

1990-talet – rejv och Hammersmith Odeon

Årtiondet var inledningsvis dystert för livemusiken i Lon­don. Rejvscenen växte och festerna hölls oftast ute i skogen eller i nedlagda fabriker. Visserligen blev det legalt med rejvfester på Brixton Academy, som därmed blev första klubben att få hålla öppet till klockan 6 på morgonen. Men de flesta ville käka piller med en glad gubbe på och dansa till dj:ar, inte stå framför rockband och stampa takten med foten, så ville man ha mer traditionell musik ledde vägarna ofta till Hammersmith Odeon, belägen vid tunnelbanesta­tionen Hammersmith. Liksom Rainbow och Brixton Aca­demy är det en före detta biograf från 1930­-talet som om­vandlats till konsertsal med plats för 5 000 åskådare. 1962 fick den sitt namn och många av de blivande storstjärnor­ na spelade där – sådana som senare skulle fylla Wembley Arena och även Wembley Stadium. Black Sabbath, Queen, Bruce Springsteen, Elton John, Metallica, Prince, Depeche Mode … Listan är lång. Här gjorde också Bowie sitt sista gig som Ziggy Stardust.

Själv har jag sett Iggy Pop närmast riva stället, ett ungt och hungrigt Oasis och då nykläckta jazzstjärnan Norah Jones. Jag var även på plats när Kate Bush gjorde sin tri­umfartade återkomst på livescenen hösten 2014: på fem­ton minuter sålde hon ut 22 spelningar i rad. Den sviten är dock inget mot Beatles, som årsskiftet 1964–1965 gjorde 38 konserter på 21 dagar.

1990 fick Odeon (precis som Rainbow tio år tidigare) status som byggnadsminne, men istället för att låta huset förfalla ingick ägarna en deal med bryggeriet Labatt, vilket samtidigt ledde till namnbyte: Labatt’s Apollo. Inom sport­världen är systemet med sponsorer vanligt, men även attraktiva konsertarenor började under 1990­-talet allt ofta­re få prefix från de nya finansiärerna eller ägarna.

Så de senaste decennierna har Apollo haft inte mindre än fyra andra ”förnamn”. Senaste (men sannolikt inte sista) namnändringen skedde 2013, när tyska biljettdistributö­ren Eventim köpte lokalen och döpte om den till Eventim Apollo. Kan tyckas vara trist att exponera företagsnamnet på det oblyga viset, men med hjälp av friskt kapital har byggnaden och dess interiör rustats upp och bevarats för publiken.

Ett annat och klart tuffare livealternativ var Brixton Aca­demy, som tack vare rejvnätterna fått rykte som stans bad boy­ställe. Dessutom var Brixton en sliten stadsdel med dåligt rykte efter flera upplopp till följd av rasism och motsättningar mellan etniska grupper under början av 1980-­talet. Kanske är det därför man i Brixton fortfarande kan känna av det autentiska som en gång fanns lite överallt i Londons centrala delar. Gentrifieringen har inte nått hit, frågan är om den någonsin kommer att vara välkommen.

Runt 1990 var Storbritanniens musikliv fokuserat på techno och house eller band som blandade dansmusik med rock, såsom Primal Scream, Stone Roses och Happy Mondays. Men i USA hade Nirvana skapat en våg av al­ternativa rockband, och när dessa skulle spela i London var Brixton Academy det givna valet. Under decenniet såg jag själv bland annat Red Hot Chili Peppers, Pearl Jam och Pixies. Däremot missade jag när hiphoplegenderna Dr Dre och Snoop Dogg gjorde en dubbelspelning 1993. Det grämer mig än idag.

Musikliv i London
Janne Hallman tipsar om böcker om musik i London.

 

Själva lokalen är utmärkt för livemusik, med sluttande golv och balkonger som gör att man ser bra var man än står. Rymden i rummet gör också att man med rätt ljud kan höra minsta lilla viskning likväl som känna köttet lossna från skelettet tack vare den feta basen. Dansduon Leftfield slog decibelrekord 1996 då deras ljudsystem fick delar av taket att börja lossna. Det såg ut som om det snöade inom­ hus. Den bedriften gjorde att Leftfield bannlystes från Aca­demy i fem år.

En annan minnesvärd kväll var när Primal Scream spe­lade på Brixton Academy hösten 1991. Påverkade av dro­gen ecstasy hade de spelat in Screamdelica, ett album som inte liknade något annat. Det var rock, det var elektroniskt, det var rytmer. Framförallt extremt flummigt. Innan hade bandet spelat ganska ordinär indiepop, men det här var nå­got helt annat.

Själv visste jag inte hur Primal Scream skulle förvalta musiken på scenen, men de lyckades förvånansvärt bra. Frågan är hur många som egentligen minns något av kon­ serten, som var mer ett rejv än en spelning. För en svensk som kanske tog några öl på konserterna var det en egen­domlig upplevelse. Sångaren Bobby Gillespie var själv överraskad av mängden droger. Han beskrev kvällen så här för musiktidningen NME:

”Someone came backstage and said ’I don’t know what drugs people have been taking, but it’s like Vietnam out there. There’s people lying on the ground and people in slow motion, everybody’s catatonic.’ It was a pretty strange night.”

2000-talet – nermonteringen

Nu börjar det som många Londonbor och även återvän­dande turister tycker är en nermontering av det genuina musiklivet. Och det har inte med nostalgi att göra när man konstaterar att vissa saker faktiskt var bättre förr. Både vanliga pubar och musikpubar blir nu allt svårare att hitta. Under 2000­-talet tvingades i snitt tio pubar i veckan att stänga i London. Många lokaler omvandlades till butiker eller bostadsrätter, eftersom det ger dubbelt, ibland tredubbelt så mycket inkomster.

I andra fall är det stadens politiker som med ett pens­eldrag raderat ut klassiska konsertlokaler. Det kanske mest tragiska exemplet är Astoria, som låg på Shaftesbury Avenue, nära Oxford Street. Den över trettio år gamla in­stitutionen hade inget att sätta emot när en ny tåg-­ och tunnelbanestation i järnvägsprojektet Crossrail skulle byg­gas. Då krävdes det ordentligt med utrymme, och vips var Astorias saga all, trots omfattande protester och överkla­ganden. 2009 revs byggnaden där band som Radiohead, Metallica och Smashing Pumpkins spelat.

Rockklubbarnas kräftgång hade dock inte bara politiska eller marknadsekonomiska orsaker. Runt millennieskiftet togs musikindustrin mer och mer över av ett fåtal aktörer. Och eftersom det var dyrt och krångligt att skicka ut artis­ter på turné så nöjde sig skivbolagen ofta med att sälja dyra cd-­skivor och visa videor på MTV. Men tack vare – eller på grund av – den illegala nerladdningen blev det svårare och svårare att tjäna pengar för bolagen och artisterna. En sak kan man dock inte ladda ner – livekonserter. Artisterna var helt enkelt tvungna att ge sig ut på vägarna igen för att få ihop till brödfödan.

Även om många klassiska rockklubbar vid den här ti­den försvann, fanns det några stora aktörer som insåg värdet av musikupplevelsen, och köpte eller sponsrade klubbarna.

Shepherds Bush Empire
Shepherds Bush Empire. Foto: Wikipedia/Ewan Munro

Eventim Apollo har redan nämnts. Ett annat bolag är Academy Music Group, som tillsammans med arran­görsjätten Live Nation först köpte Brixton Academy, och sedan fortsatte med klassiska konsertställen som Shepherd’s Bush Empire och Forum Kentish Town. Alla fick därefter namnet ”Academy” före sitt ursprungliga namn. Senare in­gicks en deal med telefonbolaget O2, vilket i sin tur inne­bar ytterligare ett prefix: O2.

Shepherd’s Bush Empire är fortfarande ett utmärkt live­ ställe, som ofta väljs när stora artister vill känna hur det var i början av karriären och göra mindre klubbgig. Julen 2013 såg jag Tenaciuos D, med Hollywoodskådisen Jack Black, göra en av två utsålda spelningar. Luften var rent elektrisk, kanske inte främst för att det är ett kul band, utan mest för att man sällan får se en riktig filmstjärna livs levande så nära att hans svett stänker en i ansiktet.

2010-talet – en ny scen

Säga vad man vill om förändringen, men det är inte kons­tigt att klubbägare lockas att sälja sin verksamhet. Alter­nativet är tufft. Dels på grund av de höjda hyrorna, dels på grund av den speciella företagsskatten, ”business rate”, som staten tar ut. Avgiften varierar beroende på taxerings­värdet av fastigheten. I huvudsak gäller att ju högre hyra, desto högre skatt. Det säger sig självt att ligger din klubb på en attraktiv adress måste du betala högre hyra och extra mycket skatt. Så på grund av det fina läget knäcks allt fler musikklubbar. Många klassiska ställen har redan gått för­lorade, som nämnda Marquee, Rainbow och Astoria, men även Water Rats, Mean Fiddler och Madame Jojo’s. Det beror inte alltid på höga hyror och skatt, uppköp eller in­kompetenta ägare, men det är onekligen oroväckande att antalet har halverats under 2000-­talet. Det räcker med att titta på stadsdelen West End – idag finns fyra fem ställen kvar, mot ett hundratal för trettio år sedan.

Men det finns förstås dussintals lysande spelställen kvar i London. Visst har jag lidit när klubbar har försvunnit, men ganska snart hittar man nya favoriter. Antingen helt nya, eller undangömda juveler som missats tidigare: Shacklewell Arms, Lexington, Notting Hill Arts Club, Half Moon, Jazz Café, Barfly, Oslo, Koko, Scala, Village Underground, Oval Space …

Och folk i London gillar fortfarande livemusik. Liksom de lokala politikerna. Den tidigare nämnda rapporten från Mayor of London för fram fördelarna med en levande mu­sikscen. I den finns även flera exempel på det pågående arbetet för att rädda livescenerna. Till exempel förhandlar man med regeringen om att få till en skattereduktion för Londons musikklubbar, och fler insatser är på gång.

Så kanske finns det ingen anledning till oro. Det är kan­ske till och med dumt att säga att det var bättre förr. Lon­don kommer alltid att vara platsen där man kan få sitt lyst­mäte av musik.

Det är därför jag återkommer, gång på gång. Och det kommer jag att fortsätta med, förmodligen tills jag dör, svettig och lycklig framför en scen bland likasinnade.

Läs Janne Hallmans sammanställning av Londons 10 bästa musikklubbar!

JANNE HALLMAN är frilansjournalist. Han skildrar utvecklingen av stadens musikscen, från 1960-talets Swinging London till dagens klubbkris. Dessutom berättar han om minnesvärda konserter och levererar en lista på stadens bästa musikklubbar.

Tema London

Meny