Med andras ögon del tre

Porträtt av Tomas Tranströmer

Foto: Frankie Fouganthin Wikipedia/CC4.0

Med andras ögon handlar om hur författare och konstnärer genom tiderna upplevt Venedig. Det är ganska många men de kunde vara många fler, och här är ett urval. De ger, tycker vi, stämningar och intryck som tillsammans ger en bild av det historiska Venedig. 

Läs gärna del ett och del två först.

Med svenska ögon

1700- och 1800-talens svenska Italienresenärer var måttligt intresserade av Venedig. Deras intresse gällde det klassiska Italien, Rom och Toscana. Reseskildringarna blev ofta stereotypa med långa betraktelser inför antika monument eller renässansens skulpturer. Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) var emellertid helt kort i Venedig, dit han kom efter en besvärlig resa 1818. Han anlände via lagunen: ”anblicken av dess liksom omedelbart uppstigande torn och palats är från havssidan obeskrivlig”. I sin dagbok från resan noterar han förfallet och de obebodda palatsen. I övrigt hade han inte mycket att rapportera annat än att rummen var kalla (ur Minnen från Tyskland och Italien, del 2. 541).

En samtida var Karl August Nicander, också en Italiensvärmare som skrev dikter om det Venedig som nu ”lever tarvligt utaf Kejsaren (Österrikes) nåd”. Carl Snoilsky (1841-1903) försökte göra sig fria från Italienskildringarnas slentrian och skulpturdyrkan

”För marmorstoder jag ej kan brinna ,/helst när det fattas dem arm och ben/ jag vet blott, jag, att den skönsta kvinna/alldeles icke var gjord av sten”

Han besökte Venedig på sin italienska resa 1864, en tid efter det tysk-danska kriget då liberalt sinnade i Norden såg Habsburg och det tyska som hotfullt. Han skrev vemodigt om månsken och övergivna palats men också politiskt engagerade strofer. Venedig var då fortfarande under Österrike och han påminns om detta när han hör österrikisk marschmusik från Markusplatsen:

”mitt Venedig, sen du mist din ära / känns ej livet lätt och ljuvt att bära / Smyger gyllne bojan / ej behagligt kring din vackra hals” och han avslutar med en uppmaning till gondoljären ”Gondoljär, tig stilla/ tills du fraktar friheten i land!” (Venezia, i Dikter i urval).

Som man kanske kunde förvänta sig var August Strindberg (1849-1912) inte den som lät sig bedåras av månsken och gondoljärer. I sin lilla reserapport ”Mitt Venedig” från 1888 vill han förinta de romantiska bilderna; han ser smuts och avfall – Canal Grande en cloaca maxima – och hånar de målare (särskilt Palm, se nedan) som ger färg åt palats som är smutsbruna och rostiga.

”Men för mig äro de inte fula, fastän de icke äro granna. De stå där som de stå, och de förarga mig icke, göra mig icke ledsen; de skänka mig tvärtom stort nöje, och mina vänner målarne som har sinne för fina halvtoner, ja kvartstoner de se vårt Venedig mycket finare om ock icke så grant. Om det vore så bjärt som vi trodde, skulle man bli orolig och icke trivas så väl i den staden som man faktiskt gör, sedan man reducerat alla äldre värden, stämt om sinnet för andra fodringar, anlagt helt andra synpunkter” (Strindberg sid 298).

August Strindberg, 1875.
August Strindberg, 1875.

Författarna var alltså få men bildkonstnärerna var mer intresserade. Den unge Ehrenstrahl var i Venedig på 1650-talet och betraktade med förundran den då halvfärdiga Santa Maria della Salute. Erik Dahlberg dyker då upp och de lär sig båda att teckna på Accademia. Under 1700-talet är både Alexander Roslin och Johan Tobias Sergel i Venedig men inga kända målningar finns. På 1800-talet var landskapsmålaren Carl Skånberg (1850-1883) en tid i Venedig och målade veduter i milda färger, likaså landskapsmålaren Gustaf Wilhelm Palm (1810-1890) som obekymrad av konstens förändringar målade Italien och gärna Venedig i gammal stil. Inget oävet måleri, ändå. Oskar Björk (1860- 1929) målar det myllrande folklivet på Rialto marknaden, Anders Zorn (1860- 1920) gör 1890 en målning av Spetsknypplerskorna; man har nu fått smak på vad som tycktes vara ett pittoreskt folkliv.

Bland de bildkonstnärer som under 1900-talet hämtar motiv från Venedig märks Axel Olsson från Halmstadgruppen, Einar Jolin och Birgit Broms.

Inte heller på 1900-talet var Venedig något vanligt resmål för svenska författare eller en scen för litterära händelser. 1927 kommer ”Venezianska bilder” av Alma Velander-Phillip som var konsthistoriker, författare och folkbildare. Det en ganska romantisk men initierad skildring av staden, trevlig att läsa. Senare (1958) kommer den stora reseguideförfattaren Ellen Rydelius sista bok (hon dog 1958; boken fullbordades av hennes dotter Ria Wägner) ”Norra Italien” med Venedig som ett viktigt kapitel. På många sätt en nästan oöverträffad reseguide, detaljerad och översiktlig på samma gång och med stark känsla.

Det litterära ointresset bryts först 1984 av P.C Jersild (född 1935) med romanen ”Den femtionde frälsaren”. Jersilds roman utspelar sig precis när Venedigrepubliken går mot sitt slut och fransmän och sedan österrikare tar över 1797. Romanens ena huvudperson är en yngling som från sin far lärt sig att stenografera och därför är en eftersökt ”skrivare”. Den andra huvudpersonen är en märklig man som påstår sig vara son i rakt nedstigande led från Jesus Kristus och Maria Magdalena. Det är en riktig skröna och man förstår att Jersild haft roligt under skrivandet. Här finns många roliga Venediginteriörer; bland annat besöker huvudpersonen Arsenalen.

Marita Jonsson (född 1943) har skrivit flera faktaböcker om Venedig, bland annat den levande och vackra boken Venedig (2000). 2009 kom ”Syndafloden” som är en roman om Stravinskij i Venedig. Stravinskij var ofta där och är också enligt egen önskan begravd på San Michele. I romanen är det vinter 1960. När riktigt högt högvattnet kommer, lämnar turisterna Venedig men Igor Stravinskij stannar kvar på sitt eleganta hotell där han dock får överge sin vanliga lunchplats. Kompositören vandrar i de grådimmiga gränderna, med suddiga figurer och allt högre vatten. I den råkalla och övergivna staden finner han ro att komponera. På hotellet möter han en ung flicka och romanen handlar om den vänskap som växer fram dem emellan. Här finns en stark klaustrofobisk stämning, just den känsla man grips av när det är vatten överallt.

En av den svenska litteraturens stora diktsamlingar har sin inspiration från Venedig: Tomas Tranströmers (1931-2015) ”Sorgegondolen” (1996). Titeln har Tranströmer hämtat från ett stycke av Franz Liszt, som han komponerade med anledning av Wagners död i Venedig 1882.

Ur Sorgegondol nr 2, I och VII. .
I:

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande / tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas/
han som förvandlar allt han rör vid till Wagner/
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatsen.
VII:
När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden. Godafton vackra djup! /
Gondolen är lastad med liv, den är enkel och svart”.

Barn

Den legendariska Ture Sventon har också härjat i Venedig. Åke Holmbergs (1907-1991) sista bok blev ”Ture Sventon i Venedig”, 1973. När markis Oscar Pronto i Venedig upptäcker att han förlorat sitt mest älskade konstverk, ”Fåraherde”, vänder han sig till Sveriges skickligaste privatdetektiv Ture Sventon för att få tavlan åter. Det här är kanske inte Holmbergs bästa bok om Ture Sventon men den är ändå läsvärd för barn och vuxna barn för sina roliga och fyndiga kommentarer om Venedig.

”När staden Venedig grundlades, anlitade man av sparsamhetsskäl en serie mindre erfarna stadsplaneingenjörer – med följden att alla gator vattenfylldes. Enligt tidens sed tänkte man först halshugga alla ingenjörerna, men när man fann att de vattenfyllda gatorna lockade många turister till staden, benådade man alla stadsplaneingenjörer och utnämnde dem dessutom till markiser”.

Christina Björk (född 1939) kom 1999 med en illustrerad barnbok (illustrerad av Inga-Karin Eriksson), om ett barns upptäcktsfärder i Venedig, ”Vendela i Venedig”. Christina Björk har besök Venedig många gånger och vet mycket om staden och dess konst och det märks också i boken. Faktaspäckat beskriver hon Venedigs historia och Venedig idag. Huvudpersonen sagostad med palats och kanaler, duvor, bevingade lejon och spännande museer. Fantasifullt men är Vendela som reser till Venedig med sin pappa. Venedig blir som en riktig Vendela skriver också en egen resedagbok om de fyra bronshästarna vid Markuskyrkan och hon jagar både lejon och hundar, i konsten och i stadens utsmyckningar. Mycket läsvärd både för vuxna och barn men är svår att få tag i.

Läs gärna del ett och del två.

CARL THAM & CARIN NORBERG. Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.

Tema Venedig

Meny