Med andras ögon del 2

Thomas Mann.

Thomas Mann (1875–1955). Foto: New York Public Library Archives.

Med andras ögon handlar om hur författare och konstnärer genom tiderna upplevt Venedig. Det är ganska många men de kunde vara många fler, och här är ett urval. De ger, tycker vi, stämningar och intryck som tillsammans ger en bild av det historiska Venedig. 

Läs gärna del ett först.

Till de stora amerikanska Venedignamnen hör självfallet Henry James (1843- 1916) som i olika omgångar bodde i Venedig. Han kom dit först 1882; han bodde då nära Riva degli Schiavoni, vid San Zaccaria. Där skrev han sin kanske mest berömda bok, ”Portrait of a lady”. Men där finns inget om Venedig, den utspelas på helt annat håll. Senare bodde han i många år hos den rika Bostonfamiljen Daniel och Ariana Curtis, i Palazzo Barbara. Här skrev han bland annat ”The Aspern Papers”. Berättelsen baserar sig på en historia om Jane Clairmont, Mary Shelleys halvsyster, som James lär ha hört vid ett besök i Florens. Skickligt väver James en historia som drar med oss in i Venedigs mytiska och melankoliska värld. Huvudpersonen på jakt efter de gåtfulla pappren rör sig dag och natt i staden men har tid att då och då försjunka på Café Florian vid Markusplatsen och begrunda dess skönhet:

”den fantastiska kyrkan med dess låga domer och överflödande utsirningar, mosaikens mystik och skulpturer som såg spöklika ut i det svaga dunklet och havsbrisen som svepte in mellan Piazzettans två kolonner…”

En väsentligt mer komplicerad bok, som också till stora delar utspelas i Venedig, är ”The Wings of the Dove” (1902). Det är en bok om kärlek och hemligheter där personerna binds samman av ett hemligt brott och där Venedig inte bara är en scen utan en återspegling av personernas hemligheter, en stad också fylld av masker och hemligheter, förvirrande irrgångar och falska löften.

Henry James har också skrivit reseberättelser från Venedig, från 1882 och framåt (ingår i ”Italian Hours”, 1909). De är ganska nyktert hållna, borta från romanernas förfall och mystik. Här, säger han, finns inget kvar att upptäcka. Han skildrar entusiastiskt Venedigs magnificens men under ligger insikten om förfallets krafter. Han upplever Venedig som en hyllning till skönheten och känslorna – men att denna hyllning gäller det förflutna. Han är på något sätt melankolisk och entusiastisk på samma gång – en känsla som vi har lätt att förstå.

Helt annorlunda är Thomas Manns (1875-1955) berömda kortroman, ”Döden i Venedig” (1912). Huvudpersonen, författaren Gustav von Aschenbach, reser till Venedig där han blir förälskad i en vacker 14-årig pojke som han ständigt följer.

I Venedig sprider sig koleran, in i det längsta hemlighållen av nervösa hotellägare. Aschenbach dör. Samtiden noterade att porträttet av Aschenbach hade vissa likheter med Gustav Mahler, och det var ingen tillfällighet att Viscontis berömda film hade Mahlers musik som ledmotiv. Det var också en kongenial dödsmusik. Året var 1912, i det ångestladdade Europa hördes redan dödsklockorna och Venedig blev det dödsrike där den dödliga sjukdomen förtigs och den idealistiska författaren går under. Men det var också en zon av befrielse – i Venedig, redan i gondolen, upplöses den hårt självrepressive (ett ironiskt självporträtt?) författarens kontroll. En plats av förvillelser och obegripliga försvinnanden. Manns kortroman blev kanske mer än någon annan Venedigbild emblematisk och har bitit sig fast in i våra dagar.

Mann var ändå ingen Venedig resenär; Venedig var för honom en metaforisk stad. För hans samtida symbolisten Rainer Maria Rilke (1875-1926) var det annorlunda. Rilke besökte Venedig minst tio gånger, rörde sig i hela staden, iakttog, antecknade, skrev. Han älskade staden, den var, sade han, ”en vacker motvikt till världen”. Ett antal dikter har Venedig som tema bland annat ”Senhöst i Venedig”:

”Nun treibt die Stadt schon nicht mehr wie ein Köder / Der alle aufgetauchten Tage fängt / Die gläsernen Paläste klingen spröder / An deinen Blick. Und aus den Gärten hängt / Der Sommer wie ein Haufen Marionetten/Kopfüber, Müde,. Umgebracht….”

ungefär: Nu driver inte längre staden som ett agn/som fångar alla uppdykande dagar/i din blick klingar de glasglänsande palatsen sprödare och ur trädgårdarna hänger/ sommaren huvudstupa som dockor, trötta, avlivade… (Rilke, Frühsommer 1908)

Den unge Hermann Hesse (1877-1962) kommer till Venedig första gången 1901. Han blir omedelbart förälskad i staden och återkommer fler gånger, ger ut dagböcker och skildringar och skriver också dikter. Han gör vad man bör göra och blir liksom andra förtrollad av månskenet. 
Vi har hittills inte haft något månskenscitat så varför inte Hesse. Han står på Markusplatsen, ser ut över lagunen, månen går upp och

”då stiger San Giorgios vackra, djupsvarta siluett upp ur vattnet som en fantastisk osannolik dekoration, hela övärlden avtecknar sig mot himlen som en drömlik, overklig skönhet. Däremellan ligger den spegelglatta mörka vattnet, här och var ouppbrutet av glimmande kölvatten och reflexer av lanternor” (Hesse s.14).

I en dikt frågar sig Hesse varför han egentligen är i ”denna döda stad”. Han söker ett svar och finner det i upplevelsen av ett hemligt liv som talar till honom i alla dessa konstfulla utsmyckningar, brunnar och hus. Han väcker staden till liv:

”Der Bildner, der den Brunnen dort geschmückt / ist tot, ist hin. Ich schenk ihm wieder Leben / indem sein Werk mich reizt und mich beglückt”

ungefär: Bildhuggaren som utsmyckat brunnen är död, är borta. Jag ger honom åter liv genom att hans arbete lockar mig och gör mig lycklig ( ”Venedig” i Hesse s.163)

Marcel Proust (1871-1922) besökte Venedig 1900 med sin mor, ett besök som skulle komma att lämna många spår i hans stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”. Inget namn hade mer klang och resonans än Venedig; det ska finnas ett hundratal referenser till staden. Det var ett namn som var fyllt av längtan, förväntningar, drömmar, förutsägelser. På samma gång är det en plats för svikna förhoppningar och förluster. I hela romansviten talas om detta Venedig som skall besökas men det dröjer. När berättaren väl är där omfamnar han staden och dess skönhet – men förlorar den. För Mann var Venedig döden, för Proust längtan, uppfyllelse och förlust.

I del sex, Rymmerskan, reser berättarjaget tillsammans med sin mor till Venedig, som en sorts tröst efter det att hans älskarinna Albertine övergivit honom och, som han tror, också avlidit i en olycka. Han söker tröst i upptäcktsfärder bland venetianskorna som rör upp ett känslosvall som också färgar hans bild av Venedig. Berättaren färdas efter Canal Grande

”och vi gled fram utmed raden av palats, såg hur deras matt rosenfärgade sidor speglade ljuset och timman och förändrades med dem, mindre lika privatboningar och berömda monument än en bergskedja av marmor… ”

Till 1800-talets stora namn i Venedig hör givetvis också Richard Wagner (1813-1876). I Venedig skrev han 1859 andra akten av Tristan och Isolde och i Venedig dog han 1883, i palatset Vendremin-Calergi, numera ett kasino. Hans dåvarande svärfar, Frans Liszt skrev en pianokomposition till minne. Den ingick i samlingen ”Trauer Gondel” som senare inspirerade Tomas Tranströmer (se del tre) till en berömd diktsvit. Friedrich Nietzsche (1844-1900) tillhörde också de melankoliska beundrarnas krets. I en Venedigdikt i ”Ecco Homo” står han på en bro och hör musik från gondoler: ”min själs strängar rördes av en okänd känsla, skälvde hemlighetsfullt in i gondolens sång”. Om jag försöker finns ett nytt ord för musik, skriver han i förordet, kan jag inte finna något annat än Venedig.

1908 kommer en ung amerikan, Ezra Pound (1885-1972) till Venedig där han för en tid arbetar i ett bageri. Venedig skulle så småningom bli hans fasta punkt, från mitten av 20-talet, efter att han lämnat London och Paris. Venedig, ”denna skog av marmor” är intensivt närvarande i hans invecklade mytiska diktning, de berömda ”Cantos”, både som scen och metafor. (särskilt ”Cantos XXIV-XXVI”) Pound fick som bekant ett olyckligt slut: han drogs in i fascismen, blev en närmast fanatisk beundrare av Mussolini och Hitler, hamnade efter krigs slutet på sinnessjukhus men blev fri efter ett antal år och återvände till Venedig, där han också är begravd.

”O God, what great kindness/have we done in times past/and forgotten it,/that
thou givest this wonder unto us, /O God of waters” (Ur Night Litany, Venice sid
24).

En annan amerikan, litterärt långt borta från Pound, Ernest Hemingway (1899- 1961) levde också långa tider i Norditalien, deltog på den italienska sidan i första världskriget, blev sårad men överlevde. Sin berömda ”Farewell to arms” skrev han i Milano. Hemingway besökte Venedig första gången 1948. Hans favoritvattenhål var Harry’s bar och han bodde oftast på Gritti Palace. Harrys bar lever än idag gott på detta rykte trots hutlösa priser.

Med direkta referenser till hans eget liv handlar hans Venedigroman ”Över floden in bland bergen”, om en äldre man och hans unga älskarinna. Kriget är slut. Richard Cantrell, tidigare general nu degraderad överste, återvänder till Venedig och Renata, en ung venetiansk grevinna han förälskat sig i. Han vet att han snart kommer att dö. Venedig är inte bara platsen för deras kärlek utan staden är både kärleken och döden och ”den kraft som håller de älskande samman i denna tragiskt gripande och ljuvt vemodiga saga” (Bo Gentili). Återigen är Venedig dödens stad.

En av de största moderna Venedigskildrarna – i vår smak – är den ryske poeten Joseph Brodsky (1940-1996). Liksom vi älskar han Venedig på vintern och i en lång essay har han skrivit om, runt och kring denna vinterstad. Som alla goda essayer handlar den om allt möjligt, till exempel om alla dessa säregna djur, drakar, sfinxer, minotaurer och andra som pryder Venedigs byggnader; de är, säger Brodsky, våra självporträtt i den meningen att de betecknar släktets ”genetiska minne av evolutionen”. Lukten av fruset sjögräs framkallar hos Brodsky en intensiv känsla av lycka när han träder ut på trappan från järnvägsstationen Santa Lucia en vinterkväll.

”I solnedgången är alla städer underbara, några dock mer än andra. Reliefer blir nyansrikare, kolonner trindare, kapitäl lockigare, kornischer bestämdare, spiror vassare, nischer djupare, lärjungar mer draperade, änglar luftburna”.

Han älskar det bländande vinterljuset ”himlen är klarblå, solen flyr sin gyllene avbild under foten av San Giorgio”. ”Venedig”, säger Brodsky, som svar på frågan om varför han åker dit om vintern, är ”som Greta Garbo, simmande”.

Joseph Brodsky, fotograferad 1988.
Joseph Brodsky, fotograferad 1988.

Den västindiske författaren Derek Walcott (1930-2017) är liksom vännen Brodsky – båda nobelpristagare – fascinerad av staden och den är en viktig plats i hans självbiografiska långa dikt ”Tiepolos Hound”. I epigrammatiska rader möter vi stadens atmosfär:

”Jag satt på ett torg, försökte kontrollera en känsla av att jag gungade på dess skelett av sten,
 Guardi passerade, gled fram i en gondol.
 Att gå i Venedig tycks som en omöjlighet.”

I den brittiska författaren Jeanette Winterson (född 1959) spännande och vällustiga roman ”The Passions” återanvänds alla myter och metaforer om Venedig och vävs in i den svindlande berättelsen: en stad av fällor, gömställen, masker, osäkerhet, erotik. Titeln ger temat: passionen och sexualiteten styr, kärlek och vansinne – romanen slutar mycket riktigt på San Servolo, den gamla sinnessjukhus ön i lagunen. Det är en historisk roman, fast mycket annorlunda, som utspelas åren efter republikens fall 1797. Venedig är i Napoleons och sedan österrikarnas händer. I denna lamslagna miljö har vi, säger den mystiska Spader Dam, överlämnat oss själva till njutningen, passionen, vad annars? Winterson ansluter också till en venetiansk erotisk tradition när hon delvis upplöser könsgränserna, de båda huvudpersonerna är närmast androgyna.

Till de många moderna franska Venedigälskarna hör också Jean-Paul Sartre som skrev en essay om Tintoretto men också om sitt personliga Venedig ”Venise de ma fenêtre” (1953). Venedig är säreget undanglidande, elementen blandas, vad som tycks fast är osäkert.

”Det är ingen stad utan en arkipelag. Från ditt lilla fönster ser du avundsjukt på den lilla ön på andra sidan—vad? en ensamhet och en tystnad som du kan svära på att den inte finns på denna sida. Var du än är, är det sanna Venedig alltid någon annanstans. För mig åtminstone. Normalt är jag nöjd med vad jag har men i Venedig grips jag av en sorts galen svartsjuka; om jag inte behärskar mig vill jag vara på alla broar och i gondolerna samtidigt, hela tiden, desperat sökande efter det hemliga Venedig på andra sidan” (citat efter Tanner sid 363). 

Venedig är ”Varat och Intet”, titeln på Sartres berömda bok från 1943.

En attack mot hela detta filosoferande kring Venedig och dess upplösande inverkan på sinnena levererades av aktivisten, politikern och författaren med mera Regis Debray (1940) i ”Contre Venise” (Mot Venedig, 1995). Det är ett fräckt angrepp egentligen inte så mycket på Venedig utan kulten av Venedig: turisterna, ja vi får oss en känga, men måltavlan är framför allt de franska intellektuella. Han hånar vad han ser som uppblåsta pretentioner, självbespegling och falskt djupsinne.

Venedig är den perfekta miljön för deckare eller deckarliknande romaner. Berömdast är Donna Leon född 1942 i USA. Donna Leon kom som professor till den amerikanska basen i Vicenza 1981, där hon undervisade – och skrev deckare med den numera världskände kommissarie Guido Brunetti som huvudperson. Hon bodde länge i Venedig men delar nu sin tid mellan Venedig och Schweiz. Hon är också starkt musikaliskt engagerad främst med barockmusik.
Till skillnad från många andra samtida deckarpoliser är Brunetti till freds med livet; han tycks lycklig och älskar både Venedig och sin hustru. Den venetianska miljön är ändå tidvis farlig och korrupt – men ändå huvudsakligen angenäm. Han älskar inte turisterna – men vem kan göra det om man inte själv är turist? 
Man läser gärna och låter sig orienteras i Venedigs olika vrår.
Donna Leon har skrivit (2017) 26 böcker om Brunetti; hon skriver på engelska men är översatt till ett 30-tal språk – dock inte italienska, på författarens uttryckliga önskemål. På hennes egen hemsida
 kan man få mer information och också tips på promenader i Brunettis fotspår och recept på mat som man får förmoda Brunetti tycker om. En kokbok finns givetvis: ”A Taste of Venice: a table with Brunetti” (Leon-Pianaro, 2010).

En författare i samma genre som Donna Leon var den brittiska författaren Michael Dibdin (1947-2007). Han blev bland annat känd för sin kriminalserie som utspelar sig i Italien. I ”Dödens lagun” (1994) har huvudpersonen Aurelio Zen, poliskommissarie i Rom, tillfälligt återvänt till sin födelsestad Venedig för att utforska ett brott, en amerikan som har försvunnit, kanske kidnappats. 
Zen är på alla plan motsatsen till Donna Leons sympatiske kommissarie Brunetti. Här har vi att göra med en hårdkokt polis som bekämpar korruption och brott med sina egna, kanske inte alltid lagliga medel. Venedig är en stad på nedgång, både moraliskt och rent fysiskt. Romanen är starkt politiskt, skriven i början på 1990-talet strax efter att rannsakningsdomarna i Milano avslöjat vidden av den politiska korruptionen i Italien. I boken har ett nytt politiskt separatistparti på kort tid vuxit sig starkt i Venedig och handlingen baserar sig på faktiska händelser under nittiotalet (se mer i En fantastisk historia). Här möter vi onekligen ett annat Venedig, långt borta från skönheten och det angenäma liv vi turister gärna vill njuta av.

Men att den venetianska turismens värld ändå inte är ofarlig är temat hos två framgångsrika författare, Daphne du Maurier (1907-1989) med ”Don`t look now” och Ian McEwan (född 1948), ”The comfort of Strangers”. I båda böckerna skildras turist par som på något sätt glider över gränsen mellan verklighet och fantasi – med fatala följder. Historierna följer likartade spår men de är ändå mycket olika i stil och temperament. Du Mauriers bok närmar sig den gotiska skräckromanen, McEwan är en hårdför modernist som dekonstruerar turistrollen och där den vanliga Venedigrekvisitan är begränsad.

Men båda har ett välkänt ”venetianskt” tema: eros och döden. De har ett släktskap med Thomas Mann. Ett par som levt länge tillsammans vill uppleva Venedig. Men de blir, särskilt de båda männen, på något sätt störda av turistrollen, de glider in i en egendomlig halvvärld, där saker och ting inte är som de tror, dras in i farliga lekar som slutar med döden. Venedig är – trots alla turisterna eller kanske just genom dem – en overklig, bedräglig och osäker plats.

Båda böckerna har filmats: den amerikanske regissören Paul Schrader gjorde ”The Comfort of Strangers” och hans brittiska kollega Nicolas Roeg ”Don`t look now”.

Vi har här mest berört skönlitterära författare, musiker och konstnärer. Men därutöver finns självklart en ofantlig mängd böcker som från ett eller annat perspektiv personligt skildrar Venedig, inte guider nödvändigtvis men ofta lärorika och givande. Vi vill här bara nämna två som vi själva har haft utbyte av.

Den liberala aktivisten och författaren Mary McCarty (1912-1989) (känd bland annat för sin roman ”The Group”) har skrivit en rolig och personlig bok, ”Venice Observed”. Den är från 1956 men den kan fortfarande läsas med stor behållning, inte minst hennes oortodoxa men slående iakttagelser om konst och arkitektur.

En klassiker är också Jan Morris bok ”Venice” från 1960. Jan Morris (född 1926) har varit en framgångsrik journalist och författare till en rad böcker om städer, varav Venedigboken nog är den kändaste och mest uppskattade. Hon har också skrivit en liten bok om ”djuren” i Venedigs konst och skulptur som vi tycker är särdeles fin och poetisk och som vi på några ställer har citerat ur.

Två framstående venetianska diktare får som sig bör avsluta denna kavalkad av främlingars betraktelser: modernisten Andrea Zanzotti (1921-2011) och den lite äldre Diego Valeri (1887-1976).
 Zanzotti skriver

”om husen som går på vattnet/som vill välkomna mig/dessa hus som går på vattnet, du som godtar kanalernas stilla omfamning/och låter dig bli sedd/ i all din nakna skönhet/tills mina tårar döljer dig/tills min kärlek förvandlar dig/till mina ords vår”.

Valeri förutser en dag

”då denna legend av vatten och sten/slukas av lera och sand…hon som var världens under/ en förtrollad hägring/i havets rastlösa öken/nu vackert död/utsträckt i ljuset/av allt guld och flammande ädelstenar/tiden klädde henne i/ en strålande basilissa, alltför vacker/för att överleva tiden/skapad för att dö” (Lines).

Läs gärna del tre: med svenska ögon.

CARL THAM & CARIN NORBERG. Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.

Tema Venedig

Meny