Med andras ögon del 1

Målning av Mary Shelley

Med andras ögon handlar om hur författare och konstnärer genom tiderna upplevt Venedig. Det är ganska många men de kunde vara många fler, och här är ett urval. De ger, tycker vi, stämningar och intryck som tillsammans ger en bild av det historiska Venedig. 

Det finns ett oändligt antal guider om Venedig. Den äldsta och, så vitt vi vet, första guideboken publicerades redan 1581. Författaren var Francesco Sansovino, son till Jacopo Sansovino som präglat mycket av arkitekturen i Venedig. Men paradoxalt nog är Venedig mycket mer skildrat ”utifrån” av tillresande eller långvariga besökare än ”inifrån”, av venetianska skriftställare. Det finns ingen venetiansk motsvarighet till Dickens (London), Balzac (Paris), Joyce (Dublin). Casanova som far av och an till sina olika amorösa äventyr har inte tid att närmare betrakta staden. Några stora venetianska diktare i modern tid har ömsint återgett sin känsla för staden; vi skall återkomma till dem. Men mest är det alltså tillresande och deras egna projektioner av Venedig. Staden sätter känsloliv och fantasi i rörelse: i dagböcker, reseskildringar, diplomatrapporter, drama, poesi och romaner.

I våra skildringar har vi ibland tagit hjälp av dessa röster; de ger atmosfär och närvaro och de ger också viktiga informationer om den historiska staden. En av dem är fransmannen Philippe de Commynes (död 1511) som alltsedan unga år hade varit engagerad i fransk maktpolitik på högsta nivå men överlevt och besökte Venedig som ambassadör i slutet av 1400-talet. Han skrev senare berömda Memoarer (utkom 1516) där han också skildrade sina upplevelser i Venedig; det var den ståtligaste staden han hade sett konstaterar han.

En annan iakttagare av Venedig var engelsmannen Tom Coryate (1577- 1617), en av de första stora engelska resenärerna, som sig bör lätt excentrisk. Han besökte en mängd länder (dog i Indien). Han skrev i rasande fart en reseskildring från Europa som blev oerhört populär, (Coryats Crudities, utkom 1611) i vilken en Venedigskildring ingår. Han besökte Venedig 1608. Det är en klassiker bland Venedigskildringar, medryckande och storögt beundrande. Till och med det beryktade fängelset ansåg han vara det vackraste fängelset i hela kristenheten.

Men det är i slutet av 1700-talet och under 1800-talet, då stadens politiska och ekonomiska kraft sinat, som Venedig blir en ikon, en magisk plats dit många författare och konstnärer söker sig och genom sin konst skapar nya suggestiva bilder av stadens drömlika uppenbarelser. Staden var som skapad för det tidiga 1800-talets romantiker och det är också då som bilden av Venedig som dödens och nedgångens särskilda hemvist sätter sig i litterär tradition. John Ruskin hade stort inflytande med sina bilder av förfallets Venedig ställt mot ett glorifierat förflutet. Det blev en seg tradition men den blandades med andra inslag: Venedig som scen för erotik, intriger, masker och förvirring. Den venetianska stadslabyrinten, kanalerna, gondolerna, det mörka vattnet och den ljusa lagunen utövade – utövar – en oemotståndlig lockelse och blir en scen för otaliga berättelser eller betraktelser. Allt fler författare och konstnärer dras till staden. Det är på 1800-talet de venetianska bilder formas som vi fortfarande kan ha i våra huvuden.

Säreget är att många av dessa 1800-talsbesökare diktar eller skriver om ett Venedig som verkar tomt. Men det var ju inte. Över 100 000 människor bodde fortfarande i Venedig; många i eländig fattigdom förvisso. Men folket kom mycket sällan in i betraktarnas bilder.

Här ger vi ett litet axplock av kända författare och andra konstnärer som är starkt förknippade med Venedig. Det finns många andra; staden är hårt laddad med besökares drömmar eller iakttagelser. Allting är skrivet om, om och om igen, också katterna.

Johann Wolfgang von Goethe, porträtt målat av konstnären Joseph Karl Stieler
Johann Wolfgang von Goethe, porträtt målat av Joseph Karl Stieler (1781–1858).

Johan Wolfgang von Goethe (1749-1832) nämner vi på flera ställen i vår text. Goethe var i Venedig två gånger, september-oktober 1786 och april-maj 1790.

Hans skarpa och legendariska ”Italienska Resa” från 1780-talet är mycket läsvärd och därtill kommer ett antal venetianska epigram och epistlar, skrivna huvudsakligen kring 1790. I dagboken är han överallt, registrerar, kommenterar och reflekterar. Det är inte bara eller kanske främst konsten som fascinerar honom utan blandningen av sten, vatten och himmel, ”elementens blandning, som gör Venedig till en neptunisk stad där man överallt tillber bevingade lejon”. Han suger in doften av ebb och flod, av snäckor och krabbskal; just den upplevelse lagunen fortfarande kan erbjuda.

I epigrammen är tonen mer ironisk, entusiasmen börjar falna och han är kritisk mot samhället:


”Leben und Weben ist hier, aber nicht Ordnung und Zucht;
Jeder sorgt nur für sich; misstraut dem andren, ist eitel, Und die Meister des Staats sorgen nur wieder für sich”


ungefär: ”Livets väv finns här men inte ordning och reda /alla tänker på sig själva, misstror andra, är giriga/och statens herrar ordnar endast för sig själva” ( epigram 4, Gedichte sid 322)

Goethe grips av turistens ofrånkomliga trötthet inför alla dessa konstverk; han vill se verkligheten. Men avskedet är försonligt

”Alles was Ich erfuhr Ich würzt es mit süsser Erinnrung/ Würzt es mit Hoffnung; sie sind lieblichste Würzen der Welt”

ungefär: ”Allt vad jag upplevt kryddar jag med det ljuva minnet, kryddar med hopp; det är världens härligaste kryddor” (epigram 103 Gedichte sida 334)

De unga engelska romantikerna drogs till Venedig: här upplevde de en affinitet med sin egen känslostämning. Redan de svarta gondolerna med sina hemlighetsfulla kabiner och lysande rött eller guld i inläggningar gav en särskild kick, erotik och död, eros och thanatos.
Percy Shelley (1792-1822) besökte Venedig 1818 och skrev i brev hem till sin hustru Mary bland annat just om gondolerna: ”de bekvämaste och vackraste båtarna i världen”. I dikter skildrar han hur solen och ljuset gnistrar ”som obelisker av eld” i stadens många torn och tinnar – men också det mörka vattnet som ligger som en dödens mask vid övergivna hus. Hans ärende var främst att träffa lord Byron och de båda förde långa samtal som återfinns i en postumt publicerad dikt av Shelley, ”Julian and Maddalo”.

Också Mary Shelley (1797-1851), Frankensteins skapare, skrev dikter om Venedig, bland annat ”Last Man”, en apokalyptisk dikt, där Venedig gått under i havet och alla spår av civilisationens förintats.

Lord Byron (1788-1824) bodde i Venedig i tre år, 1816-1819 och var en känd och ständigt omtalad besökare och han kom att starkt påverka Venedigbilden. ”Mitt Venedig, liksom för Turner, har främst skapats åt oss av Byron” skriver Ruskin. Byron kom dit med många bilder i huvudet som han delvis fick bekräftade. Vistelsen var som en sorts landsflykt men han kom att älska staden. Hans huvudsysselsättning var sex och att lära sig armeniska. Kvinnorna var uppenbart många, som enligt samtidens upphetsade skildringar kom i en ständig ström till hans olika boningar. Emellanåt simmade han gärna, red sina hästar ute på Lido och rodde ofta ut till det armeniska klostret för att studera armeniska och skriva. I ett brev till en vän säger han att Venedig har gjort honom ”lika upprymd som han hade väntat sig – och jag väntade mig mycket ….Jag tycker om gondolernas dystra glädje och kanalernas tystnad – jag tycker inte ens illa om det uppenbara förfallet” (Tanner sid 34).

George Gordon Byron, 6th Baron Byron, porträtt av konstnären Richard Westall.
George Gordon Byron, 6th Baron Byron, porträtt av konstnären Richard Westall.

I hans senare produktion finns åtskilligt om Venedig, som scen och poetisk upplevelse. 1819 kom ”Ode on Venice” där han sorgmodigt beskriver stadens forna makt, falnande skönhet, nu förtryckt av en främmande makt (Österrike). 1821 kom ”The Two Foscari”, som knyter an till venetiansk historia; dogen Franscesco Foscari tvingas landsförvisa sin egen son, Jacopo, på grund av en förfalskning. Dramat är i våra dagar mest känd som opera, av Giuseppe Verdi.
Dikten ”Venedig” trycktes som en del av Childe Harold`s Pilgrimage och slutar:

”Från barndomen var hon mig kär – jag såg
en sagostad som skön och drömlik drev
med vattenpelare i havets våg.
En glädjens rika marknadsplats hon blev.
 Vad Otway, Radcliffe, Schiller, Shakespeare skrev har präglat hennes bild i mig. Jag har sett henne skimra så, och hon förblev
minst lika kär för mig i sorgens dar
som då när i sin prakt hon ett mirakel var” (Cantos IV, sång 18)

År 1819, när Byron fortfarande är kvar i Venedig, kommer målaren William Turner (1775-1851). Sannolikt träffar han Byron. Turner blir den kanske störste av alla de 1800-talsmålare som skildrar den venetianska skönheten. Han hade en djup emotionell och visuell upplevelse av staden och hans målningar är som ljusexplosioner. I sina senare målningar inspirerades han av ljuset och vattnet till avancerat tekniskt experimenterande med färger och en nära abstrakt stil.

Senare under 1800-talet kom en ström av målare till staden – dess färger och ljus var oemotståndliga. Den mest berömda efter Turner var Claude Monet (1840- 1926) som kom till Venedig tillsammans med sin hustru Alice hösten 1908. Han tänkte först inte måla – ”staden är för vacker, det går inte att översätta” – men efter några dagar blev han tagen och målade under tio veckor inte mindre än 37 målningar. Några bland annat ”Dogepalatset” eller ”Utsikt mot San Giorgio” tillhör den västerländska konstens ikoner. Alice var mycket nöjd med Claudes nya passion; det var något annat än ständigt dessa vattenliljor, skrev hon i förtroende till en väninna.

Charles Dickens (1812-1870) gjorde en italiensk resa med sin familj 1844 och i ”Pictures from Italy” (1846) skildrar han sina upplevelser. Venedig är en ”italiensk dröm” och han ger en suggestiv skildring av sin nattliga färd in i staden:

”I could not think how strange it was , to be floating away at that hour: leaving the land behind and going on, towards this light upon the sea. It soon began to burn brighter; and from one light became a cluster of tapers, twinkling and shining out of the water, as the boat approached towards them by a dreamy kind of track, marked out by the sea by posts and piles…”. (sid. 119)

”Jag kunde inte föreställa mig hur egendomligt det kändes att glida iväg vid denna timma, lämna landet bakom och färdas framåt, mot ljusen ovanför havet. Ljusen lyste snart klarare och en ljus förvandlas till…när båten närmar sig dem på en drömlik färd, utmärkt i havet med pålar…”

Han passerar begravnings ön San Michele och är efter en stund inne i vad han upplever som en spökstad, där gatorna till hans förvåning är fyllda med vatten, han glider vidare mellan hus och större palats.

”Vi fortsatte mot hjärtat av denna egendomliga plats med vatten runt omkring oss och i sammanhang där det aldrig annars var vatten, kluster med hus, kyrkor, höga statsbyggnader som tycks växa ur vattnet och överallt denna märkvärdiga tystnad”.

Efter denna nattliga drömresa vaknar han nästa dag till ”the glory of the day”, solen glittrar i vattnet, friskhet, …”jag saknar ord”. På Markusplatsen upplever han Markuskyrkan, storartad ”med Österns vilda överdådiga fantasier”.

Till skillnad från de flesta av hans sam- och sentida författarkollegor filosoferar inte Dickens över det venetianska ödet eller försvinner in i metaforer – han skriver om vad han ser och upplever, omisskännligt Dickens.

Fortsätt gärna och läs del två och del tre.

CARL THAM & CARIN NORBERG. Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.

Tema Venedig

Meny