Nu orkar han inte mer. Franz Biberkopf bryter samman, söker skydd i en portgång, grymtar och stönar och nynnar som han gjort den första tiden i cellen på Tegel.

En judisk man förbarmar sig över honom och säger tröstande: ”Så så, va ska de nu bli, så farligt kan det väl inte vara. Man klarar sej nog. Berlin ä stort. Där tusen lever lär nog en till kunna leva.”

Berlins tv-torn är symbolen för Alexanderplats, torget som har namnet den kända boken Berlin Alexanderplats.

Så börjar Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin, den kanske mest emblematiska av alla romaner som skrivits om Berlin, ofta jämförd med Ulysses av James Joyce, en annan stor roman om en annan stor stad, Dublin.

Alfred Döblin kom från en judisk familj och växte upp med sin mor i Berlin, där han efter sina medicinstudier arbetade som fattigläkare med bostad och praktik på Frankfurter Allee 340 i Friedrichshain. Parallellt med läkarverksamheten ägnade han sig åt litteratur och profilerade sig som modernist. Berlin Alexanderplatz, Döblins storverk, gavs ut 1929 och blev en enorm framgång.

Döblin och hans hustru flyttade då till en paradvåning i det mer fashionabla västra Berlin, Kaiserdamm 28 i Charlottenburg. Där finns en minnestavla som berättar att här levde och verkade läkaren, romanförfattaren, dramatikern och essäisten Alfred Döblin 1930–1933. Man får veta att Döblin emigrerade från Hitler-Tyskland dagen efter riksdagshusbranden i Berlin 1933 och att hans böcker kastades på nazisternas bokbål på Opernplatz i maj samma år.

Berlin Alexanderplatz filmades bara två år efter det att romanen kommit ut. På 1980-talet använde sedan Rainer Werner Fassbinder Döblins text som underlag för en mäktig tv-serie i fjorton avsnitt med Günter Lamprecht i rollen som ”der Franz” och Hanna Schygulla som hans beskyddande ängel Eva.

Vad handlar Berlin Alexanderplatz om? Det sägs klart och tydligt i det första stycket i romanens prolog: ”Denna bok berättar om en före detta cement- och transportarbetare Franz Biberkopf i Berlin. Han har frigivits ur fängelset, där han suttit på grund av händelser i det förflutna, och står nu åter i Berlin och vill vara anständig.”

Det är dramat: Franz Biberkopfs kamp för att bli, eller förbli, en ”anständig människa”. Oddsen är dåliga. Det Berlin han kastas ut i är de arbetslösas, skojarnas, de prostituerades, de kriminellas och de politiska våldsverkarnas ölstinkande Berlin: den neonblänkande, pulserande, nöjeslystna moderna metropolens källare.

När Franz friges från fängelset börjar det egentliga straffet. Det är den insikten som drabbar honom när han står vid spårvagnens hållplats utanför fängelsemurarna. Där innanför hade han levt som en människa på landet, i en regelbunden lunk, varje dag den andra lik. Han hade ”kupat potatis tillsammans med de andra på åkrarna därbakom, i fångdräkt, nu gick han i gul sommaröverrock, de kupade därbakom, han var fri.”

Som så många andra var han nu ”fri” att försöka leva anständigt i storstaden. Är det överhuvudtaget möjligt? Är inte storstaden en djungel där bara den starka och skoningslösa överlever? Är inte storstaden en gigantisk maskin som mal sönder allt i sin väg? Är inte storstaden alla synders och lasters moder? Är inte storstaden ett monster som kräver blodsoffer och underkastelse?

Franz Biberkopf är huvudpersonen i Berlin Alexanderplatz, men den verkliga huvudrollen spelas av det omättliga, aldrig sovande Berlin. En mosaik av skitiga fasader, glittrande skyltfönster och pråliga skyltar, en kakofoni av buller, skrik, stönanden, reklamfraser och politiska lockrop:

”På Alexanderplatz river de upp gatan för tunnelbanan. Man går på plankor. Spårvagnarna far över platsen uppför Alexanderstrasse genom Münzstrasse till Rosenthaler Tor. Till höger och vänster löper gator. På gatorna står hus vid hus. De är fulla med människor från källare till vind. Nertill ligger butikerna.

Krogar, restauranger, frukt- och grönsakshandel, kolonialvaror och delikatesser, åkeri, dekorationsmålning, tillverkning av damkonfektion, mjöl- och kvarnprodukter, bilgarage, brandförsäkringsanstalt: fördelen med småmotorsprutan är enkel konstruktion, lätt betjäning, ringa vikt, ringa omfång – tyska stamfränder, aldrig har ett folk lurats skändligare, aldrig har en nation bedragits skändligare, mer orättfärdigt än det tyska folket.”

Detta är Berlins roll inte bara i Berlin Alexanderplatz utan i litteraturen överhuvud, skulle jag påstå: att vara den arketypiska moderna storstaden – brusande av trafik, självsäkert svällande, i ständig förändring, utan historia, utan pardon, en fristad för det depraverade och dekadenta, både ett lockande paradis och ett glupskt inferno.

Utöver detta får Berlin också ofta utgöra sinnebilden för den historiska ondskan, antingen i dess demoniska skepnad (naziståren) eller i dess dystert grå uppenbarelse (decennierna med muren).

Berlin och Berlinskildringarna präglas av det extrema, det superlativa. Kejsartidens extrema vulgariteter. Weimarrepublikens extrema nöjesliv. Hitlerårens extrema brutalitet. Krigsslutets extrema förstörelse. Det kalla krigets extrema instängdhet, både på den västra och östra sidan av muren. 1960- och 1970-talens extrema politiska klimat. Murfallets extremt dramatiska konsekvenser. 2000-talets extrema klubb- och partyhajp.

Europas stora städer har fått sig olika roller tilldelade i litteraturen.

Det är London som ska vara mysigt, inte Berlin. Det är Paris som ska vara melankoliskt romantiskt, inte Berlin. Och det är Stockholm som är svalt vackert, inte Berlin.

Det sistnämnda är i och för sig sant. Berlin har många kvaliteter, men skönhet är inte den mest påfallande av dem. Det är inte heller Berlin man i första hand har förknippat med den klassiska tyska litteraturen. Då tänker man snarare på Weimar (Goethe och Schiller) eller kanske Lübeck (Thomas Mann och Günter Grass). Det hindrar inte att Berlin varit hemort för ett stort antal litterära storheter, inte bara Döblin utan också Theodor Fontane, Erich Maria Remarque, Bertolt Brecht, Hans Fallada, Christa Wolf … Och inte bara tyska celebriteter utan också internationella. Franz Kafka bodde under sitt sista år i livet i Berlinstadsdelen Steglitz, först i en lägenhet på Miquelstrasse 8 (nu Muthesiusstrasse), sedan på Grunewaldstrasse 13. Här delade han hushåll med sin väninna Dora Diamant. Kafka hade flyttat till Berlin i slutet av september 1923. I mars var hans hälsa så dålig att han hämtades hem till Prag. Den 3 juni 1924 dog han, 40 år gammal, i tuberkulos på ett sanatorium utanför Wien.

En annan av det tidiga 1900-talets litterära portalgestalter, österrikaren Robert Musil, hade som ung studerat filosofi i Berlin. Åren 1931 till 1933 bodde han sedan i västra Berlin, på Kurfürstendamm 217, där han arbetade på sitt storverk, den modernistiska romansviten Mannen utan egenskaper.

Den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov, mest känd för romanen Lolita som gavs ut 1955, var bosatt i Berlin från 1922 till 1937. Hans familj hade flytt till England från Ryssland efter revolutionen 1917. Men Nabokovs föräldrar flyttade vidare till den tyska huvudstaden, där det fanns en stor exilrysk koloni. Sonen följde efter. Nabokov skrev sju romaner i Berlin, en stad som han av allt att döma inte hyste varmare känslor för. Längst bodde han i en lägenhet i hörnet av Nestorstrasse och Paulsborner Strasse, några kvarter söder om Kurfürstendamm.

Den ungerske författaren Imre Kertész (1929–2016), som fick Nobelpriset i litteratur 2002, har bott i Berlin. Foto: Csaba Segesvári.

Även i sen tid har betydande europeiska författare valt att slå sig ner i Berlin, bland dem Nobelpristagarna Imre Kertész och Herta Müller. Kertész bodde på Meinekestrasse och gillade att sitta på hotell Kempinskis uteservering inte långt därifrån.

Svenska författare flyttar in

Också svenska författare har sökt sig till Berlin. P O Enquist och Lars Gustafsson bodde i Västberlin i början av 1970-talet, när staden var ett centrum för vänsterradikal aktivism. I en lägenhet på Meinekestrasse skrev Enquist Sekonden, en roman om en fuskande släggkastare. Lägenheten var en stipendiatbostad. Enquist avlöste Peter Handke. Berlin var både iskallt (vädret) och glödhett (politiken). P O Enquist gjorde fältresearch för sin bok om sport, såg Hertha Berlin spela i arktisk kyla på Olympiastadion medan hemmapubliken vrålade ”Schweinhund” och sedan pissade på statyerna som blivit kvar sedan Hitlers propaganda-OS 1936.

Författaren P.O. Enquist bodde i Berlin när han skrev “Sekonden”. På bilden: Bokmässan i Göteborg 2013. Foto: Mattias Blomgren.