Huvudstadens dominans

Westminster

Foto: Martin Dunst. Wikipedia/CC BY-SA 4.0

Katarine Marçal beskriver det politiska spelet i London, och berättar om en parlamentsbyggnad med åtta barer.

Centrum för allt

Den nerbrunna staden reste sig onekligen ur förödelsen från den stora branden 1666. Redan i slutet av 1700-­talet var London världens största stad och dominerade full­ ständigt England på en nivå som inte gick att jämföra med någon annan plats i världen. I London fanns monarken, parlamentet, regeringen, domstolarna, bankerna, affärer­na, modet och kulturen. I Frankrike var allt detta uppdelat på Paris, Versailles, Lyon, Marseille och Bordeaux. I USA på New York, Philadelphia, Washington och Boston.

Bara London var centrum för allt. Och så är det i hög grad fortfarande. Storbritannien är koncentrerat runt sin huvudstad på ett sätt som i termer av andel av bnp bara kan jämföras med hur Moskva dominerar Ryssland. Londons ekonomi är större än resten av Storbritanniens nio störs­ta städers sammanräknade. Om man drar en cirkel från Charing Cross Station vid Trafalgar Square i London med en radie på runt 60 engelska mil kommer man med denna cirkel att ha ringat in alla de stora bankerna i landet, de flesta av de stora teatrarna, de fem högst rankade universi­teten, 70 procent av alla börsnoterade brittiska företag och huvuddelen av alla landets flygplatser. Så här är det inte i många andra länder. Tyskland har Berlin och München, Spanien har Madrid och Barcelona, USA har New York och Washington.

Men London är London. Huvudstadens oerhörda domi­nans präglar brittisk politik på alla nivåer.

Den är ett ekonomiskt problem: London är mycket rikare än alla andra delar av Storbritannien, även om inkomst­klyftorna inom staden förstås är stora.

Londons dominans är också ett politiskt problem: natio­nalister i Skottland och republikaner på Nordirland lyfter fram den brittiska huvudstadens makt som ett viktigt ar­gument för att deras regioner behöver kasta loss och bli självständiga. Folkomröstningen om brittiskt EU-­utträde 2016 visade hur delat även England var. I London röstade fler för att stanna kvar i EU, än för att lämna. I vissa delar av staden var andelen som ville stanna kvar uppemot 70 procent av de röstberättigade. Utanför London utspelade sig folkomröstningen helt annorlunda.

Folkomröstningsresultatet i juni 2016 var inte bara en re­volt mot Bryssel, utan mot London och den urbana eliten inom politik, kultur, finans och näringsliv här.

En lösning på huvudstadens dominans av Storbritannien som har lyfts fram med jämna mellanrum handlar om just parlamentet. Westminsterpalatset i SW1 vid Westminster Bridge är 900 år gammalt. Byggnaden var den engelske kungens primära hem fram tills det delvis förstördes i en brand 1512. Sedan dess är det parlamentet som har hållit till här, England har ett av världens äldsta parlament och engelska parlamentariker har mötts i Westminsterpalatset sedan 1200-­talet. Idag jobbar flera tusen personer i bygg­naden.

Men palatset i gotisk stil är fullt av asbest och rören läck­er, flera fönster är trasiga och ledningarna är brandfarliga.

Westminsterpalatset behöver renoveras och det beräknas kosta runt 4 miljarder pund och ta minst åtta år, under vil­ka alla parlamentariker skulle behöva flytta ut.

Varför då inte, menar en del, helt enkelt flytta parlamen­tet någon annanstans i Storbritannien? Manchester, till ex­empel? Låt Westminsterpalatset med sitt berömda klock­torn få bli museum och sköt den dagliga politiken någon annanstans ifrån.

Inte i London.

Westminster i London
Westminster Palace fasad.

En omodern arbetsplats – med åtta barer

Den 900 år gamla parlamentsbyggnaden i området som kallas för Westminster är också tyngd av sina traditioner. Många av de förtroendevalda växte upp på mycket gamla privatskolor, gick vidare till de anrika universiteten i Ox­ford och Cambridge och tillbringar nu sina dagar under gotiska valv här. Vore det inte bra för dem, och den brit­tiska demokratin, att någon gång hålla till i modern miljö?

Westminster Bridge som sträcker sig över Themsen från parlamentet är grön: precis som sätena i underhuset. Lambeth Bridge på andra sidan parlamentet är röd: precis som sätena i överhuset. Den som tar sig in i underhusets kammare inser snabbt hur liten den är. Här finns 420 grö­na säten, men 650 parlamentariker. Det hela är Winston Churchills fel. Luftwaffes bomber förstörde underhusets kammare under andra världskriget och Winston Churchill gav order om att den när den återuppbyggdes skulle göras mindre. Han var ute efter att skapa en känsla av ”trängsel och betydelse” vid viktiga omröstningar. Och det blev så. När kammaren är fylld av parlamentariker sittande på knä och stående vid väggarna, när medelålders män skriker på varandra från bänkar som bara står någon meter från var­ andra, då är parlamentet onekligen något alldeles speciellt. Men det är inte en modern arbetsplats.

Reglerna är många och gamla. Parlamentarikerna får inte skaka hand med varandra i parlamentsbyggnaden. De får inte heller applådera i kammaren. Istället slår de sig på knäna, viftar med papper och ropar likt djur i bur. Ingen får tilltala den andra vid namn under debatterna, istället refererar de till varandra med titlar som ”my right hono­urable friend” eller ”the gallant and learned Member”. Det förekommer också mycket alkohol. I parlamentsbyggnaden finns åtta skattesubventionerade barer. Här håller man till på kvällarna när omröstningarna är sena. Och det är lätt att gå vilse.

Westminsterpalatset har hundra trappor och över tusen rum. Även folk som har jobbat i byggnaden i decen­nier har inte sett allt. I överhusets källare finns till exempel en skjutbana. 1997 ville den stora gruppen nya kvinnliga parlamentariker som kom in med Tony Blair efter Labour­ partiets jordskredsseger stänga skjutbanan och öppna ett dagis för parlamentarikers och medarbetares barn.

Förslaget gick inte igenom.

Tio år senare ville en annan grupp bygga pool av skjutba­nan. Inte heller det godkändes. Slutligen stängde talman­ nen John Bercow en av barerna 2010 och parlamentet fick sitt dagis. Långsamt moderniseras även det som kallas för Westminster Village: området runt parlamentet, premiär­ ministerns 10 Downing Street och de olika departementen i Whitehall. Bland gränderna bakom Westminster Abbey springer journalister, lobbyister och tv­-team. Här ligger tankesmedjorna tätt och den klassiska politiska puben är The Red Lion på Parliament Street. Denna rätt anspråks­lösa pub har serverat öl till varje brittisk premiärminister fram till Edward Heath på 1970­-talet. Både Winston Chur­chill och Clement Attlee gick över gatan från 10 Downing street för att ta ett glas här. Idag ser man unga politiskt sak­kunniga stå med öl i handen på trottoaren utanför.

Andelen kvinnliga parlamentariker har gått från runt nio procent 1992 till nästan 30 procent idag. Men det finns fortfarande alldeles för få damtoaletter i Westminster­palatset och det är något av en paradox att Storbritannien som med Margaret Thatcher och Theresa May har haft två kvinnliga premiärministrar fortfarande är så mansdomi­nerat på många andra politiska nivåer.

Katrine Marça
© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström

KATRINE MARÇAL är journalist på Dagens Nyheter och författare. Hon beskriver det politiska spelet i London, och berättar om en parlamentsbyggnad med åtta barer och en stad i staden bestående av banker och finansföretag.

Tema London

Meny