Hemliga London

Gabriella Håkansson skriver om det hemliga London, det bortglömda London. I den här artikeln skriver Håkansson om det demokratiska arkitektoniskt projektet Adelphia och de storslagna stadspalatsen.

En helt annan historia

En stad rymmer så mycket mer än det som står i den officiella historieskrivningen. Vid sidan av de arkitektoniska glansnumren, de berömda torgen, de offentliga monumenten och de statliga museerna står hus och byggnader som bär vittnesbörd om historier som sällan eller aldrig berättats. Stora städer vimlar av platser som rivits, försvunnit eller glömts bort. De är också delar av stadens historia.

Jag blev varse det när jag för över tolv år sedan börja de göra efterforskningar till första delen i min historiska romantrilogi, Aldermanns arvinge, som utspelar sig i London i början av 1800-talet. För att hitta saker om det antikvurmande ordenssällskapet Dilettanti som boken kretsar kring fick jag gräva väldigt djupt. Historien om de berömda männen var antingen utraderad eller förskönad, och jag insåg att det förhöll sig på samma sätt med mycket annat. Byggnader, yrken, människor, ja, hela stadsdelar hade ibland fallit ur historieskrivningen, och anledningen var ofta att man skämdes eller inte tyckte att de var fina nog för att representera landets historia. Ibland hade man skaffat nya vanor och värderingar.

När den offentliga avrättningen avskaffades i England 1868 försvann också de stora galgplatserna, som nu betraktades som skamliga kvarlevor från ett barbariskt för flutet. Den mest berömda var Tyburn som var i bruk i över sexhundra år och låg ungefär där Marble Arch ligger idag. En liten minnesplatta inbäddad i gatubeläggningen med texten ”The site of Tyburn tree” är det enda som finns kvar av platsen.

På samma sätt är det med de enorma slumområdena som bredde ut sig mitt i London under 1800-talet och som betraktades som skamfläckar i en i övrigt modern och progressiv stad. Ett av de mest ökända var St Giles, som sträckte sig mellan Great Russell Street och Seven Dials vid dagens Centre Point, och som i folkmun kallades för ”The Holy Land”. St Giles anses ha varit Europas värsta slum och tidiga socialarbetare vittnar om de mest avskyvärda förhållanden: människor som sov i skift i källare till hoprasade medeltidshus, hungriga råttor i spädbarnens vaggor, barnprostitution, organiserad kriminalitet, droger och övergrepp. Allting formligen vägg i vägg med de mest fashionabla våningshusen. På Great Russell Street utgjorde de välbärgades murade gavelväggar gräns mot slummen, och det är inte utan att man undrar vad Londons överklass tänkte på när de tittade ut genom fönstret på morgnarna.

Av ”The Holy Land” och andra liknande slumkvarter finns ingenting kvar idag, och likväl har de spelat lika stor roll för skapandet av vår bild av staden London som de kungliga palatsen, eller Christopher Wrens alla kyrkor.

Att skriva om en stads bortglömda eller hemliga platser är problematiskt eftersom det sällan finns något kvar att titta på för den intresserade, och om platsen, som i fallet med de stora slumområdena, är förknippad med skam, så har man gjort allt för att förstöra alla spår av den såväl i historieskrivningen som i den fysiska världen. Man har rivit, byggt om och bytt namn på gatorna för att radera minnet av det obekväma.

Jag har i det här kapitlet valt att göra fem historiska nedslag som liksom slummen och galgplatsen inte längre finns kvar, och som inte lämnat så många spår efter sig: Adelphipalatset var ett banbrytande arkitektoniskt bygge i världsklass när det började planeras i mitten av 1700-talet, de stora stadspalatsen som dök upp under samma period saknar motstycke i historien, porrgatan Holywell Street var Londons mest populära under 1800-talet, skrattgasen var en stor fluga i början av seklet och likstölderna som jag avslutar med pågick ända fram till 1832.

När det begav sig var dessa gator, hus och fenomen enormt populära, fruktade eller välbekanta för Londonborna, och även om det idag finns lite kvar som vittnar om deras existens så är det viktigt att också lyfta fram de här berättelserna. Det glömda och undanträngda visar andra sidor av samhället än det som ryms i den offentliga historieskrivningen – sidor som gör det förflutna mer mänskligt.

Adelphi – ett utopiskt bostadsbygge

Decennierna före sekelskiftet 1800 var den stora byggboomens tid i London. Den massiva inflyttningen hade skapat ett skriande bostadsbehov, och precis som idag ledde bostadsbristen till spekulationsyra hos både byggherrarna och dem som investerade i insatslägenheter. Ett av de märkligaste och mest fascinerande spekulationsbyggena under epoken var Adelphi. Adelphi betyder brödraskap på grekiska och uppfördes 1772 av de fyra bröderna Adam, som var starkt inspirerade av både antikens estetik och ideal. Deras vision var att göra något nytt och banbrytande, som samtidigt skulle vara det modernaste och vackraste i hela London.

Man hade tidigare experimenterat med att bygga höga flervåningshus – höghus – på vissa platser runt om i landet, men ingenstans hade man kommit på idén att bygga samman flera höghus till en enda huskropp för att skapa ett mer demokratiskt boende. Detta var bröderna Adams nyskapande vision. Med Adelphi byggde man ihop tjugofyra sexvåningshus till ett enda imponerande tempellikt byggnadsblock med en fasad som skulle föra tankarna till Diocletianus palats i Split.

Man började med att riva slummen längs sluttningen mot Themsen, och därefter räta ut kustlinjen, anlägga en kaj och bygga en fem meter hög murad terrass som hela jättebygget skulle vila på. Under terrassen anlade man ett system av labyrintiska källarvalv som löpte åttio meter in under huset mot the Strand och som rymde allt från förvaringsnischer, affärslokaler till hela tegelgator upplysta av facklor. Bröderna Adam tänkte sig att staten skulle ta över lagerlokalerna och använda som tullhus för krut, men kajen var för lågt anlagd och vatten strömmade in under högvattnet och lagerlokalerna gick inte att hyra ut. Fiasko!

Det vidsträckta underjordiska området intogs istället av Londons utstötta. Källarna blev hem för tiggare, gatubarn, prostituerade och kriminella som förvarade sitt stöldgods nere i mörkret, och istället för Diocletianus palats liknade Londonborna Adelphi vid Roms kloaker. De flotta och hypermoderna våningarna med flodutsikt och nyklassicistiska interiörer ritade av Angelica Kauffmann och andra trendiga designer gick inte heller att hyra ut. Hela det på kostade bygget stod inför konkurs och fick räddas av ett statligt lotteri där man kunde vinna lägenheterna som pris. Adelphi räddades, men drömmen om att antikens anda och arkitektur skulle prägla ett framtida London komponerat av Adelphilängor var död. Adams visionära bygge kom snarare att bli en spegel av det rådande samhället, med de flottaste gästerna i de översta etagerna, de modesta borgarna på nedre botten, tjänstefolket och proletariatet i källarvåningarna och de oönskade i underjorden.

Kritikerna, med Horace Walpole i spetsen, skrattade högt. De hade varit aviga mot de skotska bröderna redan från början och menat att de ”stulit” Themsen från engelsmännen, samtidigt som de retat sig på att man hyrt in billig skotsk arbetskraft som blåst säckpipa i tid och otid. Adelphi blev något av en skamfläck och när man 1864 anlade Victoria Embankment rakt framför huset försvann utsikten och byggnaden changerade till borgerliga bohemkvarter.

H G Wells har bott där, liksom sir J M Barrie som skrev Peter Pan och i romanen David Copperfield låter Dickens huvudpersonen med samma namn bo på Adelphi.

1936 revs hela det anrika bygget och ersattes av dagens art décopalats, som enligt kännarna inte har ett uns gemensamt med de visionära bröderna Adams skapelse.

Sir John Soane och det privata museet

Sir John Soane's hus och museum — Sir John Soane’s hus och museum: Belzoni kammaren på nedervåningen, visar sarkofagen för Seti I. Gravering. Foto: Wellcome Collection/CC.

Adelphiprojektet var trots sin storslagenhet inte unikt. Det fanns de som ville bygga ännu större, men inte för att gagna allmännyttan, utan för sitt eget höga nöjes skull. Arkitekten och samlaren sir John Soane (1753–1837) var en av dem. Han ritade egensinniga hus och bedrev undervisning i arkitektur i den kungliga huvudstaden i slutet av 1700-talet, och samarbetade med den visionäre konstnären Joseph Gandy för att skapa byggnader som inte bara skulle vara vackra under sin livstid, utan även förfalla till ruiner på ett estetiskt tilltalande sätt. Hans mest kända verk är Bank of England som revs 1920 (och som ritades som både byggnad och ruin) och matsalen på number 10 Downing Street.

Soane byggde och skapade ett hem på Lincoln’s Inn Fields som gått till historien som det kanske mest formfulländade huset som någonsin uppförts, och som både var bostadshus och samling i ett. Efter att hans hustru dött 1815 ägnade han sitt liv åt att försöka skapa perfektion i det privata museet och donerade både byggnaden och de enorma samlingarna åt brittiska staten genom testamente.

Murarsonen Soanes livshistoria från ”rags to riches” kan tyckas udda, men hade blivit allt vanligare när det moderna samhället tog form. Den oreglerade kolonialhandeln hade gjort att en framväxande engelsk medelklass hade kunnat börja tjäna gott om pengar. Somliga hade gjort sig så stora vinster att deras förmögenheter till och med var större än aristokratins. Detta manifesterade man gärna genom att bygga hus som markerade status, och som givetvis var större och modernare än allt som tidigare

uppförts.

Enligt vissa historiker har det aldrig lagts så mycket pengar på spektakulära husbyggen som under dessa decennier, vilket antagligen berodde på att de nyrika var angelägna om att manifestera att de var ”selfmade”, radikala och moderna, till skillnad från den reaktionära markägande adeln som satt fast i sina gamla Tudorslott på landsbygden. Stolt uppförde de nya miljonärerna ”city mansions” i stilflugan för dagen: nyklassicismen. Stilen var inte bara ett ytligt mode, det var lika mycket politik och radikalitet och vittnade om ett avståndstagande från adelns konservatism. Det ena mer storslagna stadspalatset efter det andra växte upp på West End, som vid den här tiden expanderade norrut och österut för att ge plats åt nya bosättare. Vid Marylebone Road tog det stopp. På andra sidan den stora genomfartsleden var London slut och vida ängar och betesfält för får och kor sträckte ut sig.

Precis som med Adelphi var exteriörerna på de stora palatsen oftast avskalade och i dämpade kulörer, medan interiörerna exploderade i färg. Skalan hämtades från Pompeji och Herculaneum med mycket svart, rött, gult och preussiskt blått, och allt från fåtöljer till dörrknoppar kopierades och förgylldes efter antik förlaga av arkitekter som reste hela vägen till de nyupptäckta vulkanstäderna för att rita av originaldetaljerna. Bröderna Adam, James Wyatt, John Nash och James ”Athenian” Stuart anlitades flitigt, och de hade alla varit på plats i vulkanstäderna och letat inredningsinspiration. Med sig hem hade de också byster och statyer som grävts upp eller köpts på svarta marknaden, och som blev en del av den nyklassicistiska inredningstrenden. Ja det blev mer än så. Det blev en besatthet.

Att resa, bygga hus och samla antikviteter blev för många nyrika en allt uppslukande livsstil, och för att få plats med de växande samlingarna av mynt, tavlor, byster och statyer förvandlade de sina stadspalats till ett slags privatmuseer. Varenda kvadratmillimeter fylldes med samlarföremål. Thomas Hopes (1769–1831) palats på Duchess Street är ett av de mest kända och väldokumenterade, men det fanns många fler. Gränsen mellan

samling och privatliv luckrades upp, och under ett par decennier dinerade samhällets nya elit bland antika statyer och egyptiska sarkofager, och sov inklämd mellan korkmodeller av Colosseum och Parthenontemplet.

Men den självlärde arkitektens, samlarens och resenärens tid gick mot sitt slut ungefär samtidigt med den georgianska eran. När drottning Viktoria 1837 tog över regentskapet hade hela den samlande och byggande livsstilen gått ur modet. De gamla antikvurmarna betraktades nu som reaktionära och lite pinsamma, medan bröderna Adams stilideal hade ersatts av nygotiken. Doriska kolonner var helt ute och snart revs de stora stadspalatsen ett efter ett, medan samlingarna donerades eller såldes till British Museum (där de finns än idag). Av den gigantiska nyklassicistiska byggboomen fanns slutligen knappt ett spår kvar.

Läs gärna den andra delen om hemliga London.

Eller var du kan besöka bortglömda platser.

GABRIELLA HÅKANSSON är frilansskribent och författare, som ägnat tolv år åt att läsa och skriva om det historiska London. Här låter hon oss följa med på en resa bland galgplatser, porrsamlingar, skrattgasattacker och liktjuvar i maskopi med kirurger.