En färd längs Canal Grande

Gondoler i Venedig

Läs om en del av de fantastiska palats som möter den som färdas i riktning från Markusplatsen mot stationen.

Canal Grande var tidigt Venedigs viktigaste vattenled, som förband hamnen, Mola, utanför Markusplatsen med Rialto, köpcentret. Där byggde köpmännen sina palats som också fungerade som lagerlokaler och kontor och där var en ständig trafik av båtar som lämnade och hämtade. Men Canal Grande var också den representativa praktgatan som alltid blev uppmärksammad och beundrad av tillresande besökare och köpmän. Till de imponerade gästerna hörde den franske ambassadören Phillipe de Commynes som skrev från sitt besök 1494:

”De tog mig på en färd efter huvudgatan som de kallar Grand Canal och den är mycket bred. Galärerna passerar i mitten och jag såg skepp på fyra hundra ton eller mer som låg nära husen; den är, tror jag, den vackraste gatan i hela världen och den bäst byggda och den går igenom hela staden. Husen är stora och höga, byggda i sten och de gamla är alla målade; de som är byggda för hundra år sedan har fasader av vit marmor från Istria, hundratals kilometer härifrån, med stora inläggningar av serpentin och porfyr. Inne har nästan alla minst två rum med gyllne tak, utsirade eldstäder, gyllne sängar, målade och förgyllda skärmar och mängder med möbler…” (efter Crivellari sid 140).

När August Strindberg drygt 400 år senare gjorde samma färd var synen en annan, med hans anti-romantiska glasögon:

”De gotiska husen se ut som rostigt järn med stora fläckar av möglig blomkruka, och renässanspalatsens marmorplattor äro kartlagda av järnoxidul, lavar, damm, sot, vilket allt sitter påsmetat ojämnt…”(Strindberg ”Mitt Venedig”, Nationalupplagan nr.18).

Förfallet vid Strindbergs tid var betydande. Idag är bilden åter en annan. De allra flesta palatsen är renoverade och återuppståndna som hotell, muséer eller andra offentliga institutioner.

Att färdas genom Canal Grande är en magnifik och unik färd, trots alla nötta bilder. Här ligger ett par hundra palats, från 1100-talet och fram till vår tid; det senaste stod färdigt 1954, Palazzo Tito.

Här möter vi alla de stilar som präglar Venedig men främst gotik och renässans. Många av husen är ombyggda flera gånger.

Floden delar staden i två delar, med tre stadsdelar på var sin sida. Den är ungefär fyra km lång och slingrar sig i en S-kurva som ger stadens dess karaktäristiska profil och luriga geografi. Bredden varierar från 30 till 70 meter och maxidjupet är fem meter (normalt). Framför många av palatsingångarna finns fortfarande ”poli”, pålare, en gång målade i adelsfamiljernas färger, för båtar och gondoler att förtöja vid.

Praktiska tips

En färd genom Canal Grande är väl värd sin tid. Vill man se palatsen och deras fasader måste man åka båt; bara i området runt Rialto kan man på kajer och betrakta palatsen från framsidan.

Båtarna är ofta fulla eller överfulla av entusiastiska turister som vill ta selfie med något palats i bakgrunden. Det begränsar sikten och nöjet. Vårt förslag är att ta vaporetto linje ett  (eller snabbare linje två) tidigt på förmiddagen (riktning från Marcusplatsen mot järnvägsstationen, Santa Lucia). Man går lämpligen på vid S. Marco och stiger av vid järnvägsstationen; lämpligt att kombinera med en vandring därefter i Cannaregio eller Santa Croce.

Färden med nummer ett tar ungefär 50 minuter, beroende på hur mycket folk det är. Vid vackert väder kan man sitta i aktern, då kan man lätt se åt båda hållen. Är man mycket intresserad måste man åka två gånger för att kunna ha uppsikt över en sida i taget. Vill man åka i andra riktningen bör man göra det sen eftermiddag. En nattlig färd är heller inte dum.

Man kan också givetvis ta en taxibåt och be den långsamt fara efter kanalen. Eller än mer autentiskt, en gondol. Det är naturligtvis trevligare men avsevärt dyrare.

Färden

Vi kommer i det följande peka ut ett antal palats som man kan se vid en sådan tänkt färd. Långt ifrån alla. Vi fördjupar oss inte i byggnadshistorier eller arkitektur.

Vi börjar alltså vår färd vid San Marco.

Till höger ligger nu ett antal palats som nu är ombyggda till hotell. Inklämt mellan hotellen Monaco och Bauer ligger Ca’Giustinian som nu används av Biennalen. Byggdes i slutet av 1400-talet i den sengotiska stilen.

Lite längre upp på samma sida, mitt emot vaporetto-stationen Maria Della Salute, ligger ett ganska smalt graciöst hus med gotiska fönster och balkonger, Palazzo Contarini-Fasan, perfekt rytm mellan fönster och balkonger. Byggdes åt den framstående familjen Contarini på 1400-talet. Det brukar kallas för Desdemonas hus – enligt folkloren skulle det vara det hus där Othello besökte sin Desdemona. Vad gör vad man inte för att väva ihop dikt och verklighet och varför inte?

På högra sidan ligger också hotell Gritti i en maffig gotisk byggnad (1400-tal med senare ändringar); fasaden hade en gång i tiden fresker av Giorgione.

Färdas längs Canal Grande.
Färdas längs Canal Grande.

Längre ned på den vänstra sidan ligger nu palatsen Barbaro och – skilt med en smal kanal – Dario, två familjer som blev släktmässigt förenade i början på 1500-talet. Husen har väldiga skorstenar och är lätt igenkännliga. Darios gotik renoverades delvis i renässansstil som är mycket beundrad för sina fina ornament, med inlägg i varierade färger. ”Renässansens lugna elegans” som någon sagt. Som många av dessa hus hade de växlande öden och ägdes i slutet av 1800-talet av en fransk grevinna, Baume-Pluvinet, som skrev böcker och omgav sig med venetianska och franska författare och konstnärer, bland annat Claude Monet som också målade huset sett från andra sidan av kanalen.

Bredvid ligger Guggenheims hus och museum, Palazzo Venier del Leoni, med en ståtlig trappa och fasad mot kanalen, ett avbrott i den gotiska paraden. Det påbörjades i mitten av 1700-talet efter en design av Lorenzo Boschetti, men bara bottenvåningen blev färdig, oklart varför. Det var som man förstår av trappan tänkt att bli ett väldigt palats (finns en modell på Museo Correr). Byggherren var familjen Venier, en av de stora venetianska släkterna med flera doger. Varför det heter ”leoni” är oklart, även om det påstås att ett lejon hade bott i trädgården. 1909-1924 ägdes huset av den beryktade Marchesa Luisa Casati som här hade sina berömda partyn. Peggy Guggenheim köpte huset 1949.

Snett mitt emot, på högra sidan, ligger det väldiga Palazzo Corner Ca’Grande, ritat av Sansovino, i mitten på 1500-talet. Här introducerade Sansovino den toskanska renässansen i den stora stilen: den eleganta dominerande gården, stora ovala fönster med slingrande fönsterbågar och de stora snäckformade stödstenarna för balkongerna. Ägare var familjen Corner, sagolikt rik, och palatset var också känt för sin extraordinära inredning. Idag säte för Venedig provinsens styre.

Också på högra sidan, strax före Accademiabron ligger palatset Barbaro som egentligen är två sammanfogade palats, ett äldre gotiskt, ritat av Giovanni Bon och det andra väsentligt yngre, närmast barock, ritat av Antonio Gaspari. Bostonfamiljen Curtis köpte en del av huset på 1880-talet och där bodde bland annat författaren Henry James och konstnären John Singer Sargent långa tider.

Alldeles intill bron, på högra sidan, ligger Palazzo Franchetti, 1400-tal och inspirerat av Dogepalatset men grundligt ombyggt och renoverat av baronen Franchetti i slutet av 1800- talet. Han lät bl.a. bygga den väldiga prakttrappan inne i huset. Huset är nu säte för bland annat CORILA, ett konsortium för studier av lagunen, och kan besökas.

Ungefär mitt emot, på vänster sida, andra byggnaden före bron ligger Palazzo Contarini dal Zaffo, ett lätt rosa hus, med balkonger, fönster och pilastrar i rytmisk samverkan. Det anses med all rätt vara ett av de finaste exemplen på lombardisk arkitektur- och stenhuggarkonst i slutet av 1400-talet.

Gondoltur i Venedig.

Vi passerar Accademiabron och nästa hållplats är Ca’Rezzonico, ett 1700-talspalats med en ganska överlastad klassicistisk fasad (Giorgio Massari) men nu ett underbart museum.
Snett mitt över kanalen ligger ett annat 1700-talsbygge, Palazzo Grassi (vaporetto San Samuele), nu det stora konst- och utställningsgalleriet, ritat av samme Giorgio Massari men i en mer avmätt stil. Det var i praktiken det sista stora palatset som byggdes i Venedig.

Tillbaka till vänstra sidan, snett emot Grassi, ligger Palazzo Giustinian, två byggnader för familjen Giustiniani på 1400-talet, inspirerade av Dogepalatset. I ett av dessa hus bodde Richard Wagner (1858-59) när han komponerade Tristan och Isolde. Hans preludium till tredje akten lär ha inspirerats av gondoljärernas melankoliska sånger vid Rialtobron längre ned.

Bredvid ligger det storslagna Palazzo Foscari, numera huvudbyggnaden för Venedigs Universitet, enligt Ruskin ”det ädlaste uttrycket för 1400-talets gotik i Venedig”. Dogen Francesco Foscari (som vi berättat om i annat sammanhang) levde och dog här (1457). I palatset bodde då och då höga gäster, så till exempel kungen Henrik III av Frankrike när han gästade Venedig 1574. Kan besökas.

Mitt emot vaporettostationen San Tomà ligger på högra sidan flera hus som täckts av en gemensam fasad med lejonhuvuden, Case del Mocenigo. Det är mest känt för de olika berömdheter som bott där, bland annat Giordano Bruno (1579) och senare lord Byron (1816-19).

På vänstra sidan, mitt emot vaporettostationen Sant’Angelo ligger Barbarigo della Terrazza som mycket riktigt har en stor trädgård ovanpå bottenvåningen, i hörnan mot kanalen. Verkar vara en behaglig plats. En av huset ägare Christoforo Barbarigo (sent 1500- tal) hade en mycket omfattande och berömd konstsamling med alla de stora venetianska mästarna. En sentida ägare sålde samlingen till Tsar Nikolaj I, 1851 och konsten finns nu i St. Petersburg. Idag är huset hemvist för det tyska centret för venetianska studier.

Mitt emot på högra sidan, bredvid vaporettostation Sant`Angelo, ligger det enda nybyggda palatset vid Canal Grande, Palazzo Tito. Det byggdes 1949-1954 på uppdrag av en familj Tito (inte kommunistledaren), som ägde en mindre byggnad vid kanalen och önskade ett palats. Det ritades av Angelo Scattolin som var ansvarig för Casa di Risparmio vid Campo Manin och därför redan från början en misstänkt figur i mångas ögon. Byggandet beledsagades av en storm av kritik men fullbordades. Som en sorts pastisch är det ganska hyfsat tycker vi, stör inte, men de flesta är kritiska.

På andra sidan vaporettostationen ligger Palazzo Corner-Spinelli med en lätt gotiskrenässansfasad med alla möjliga skulpturala påhitt som venetianarna gillade.

Två palats längre ned ligger Palazzo Benzon; där bodde i slutet av 1700-talet och 1800-talets första decennier en originell dam, grevinnan Marina Querini-Benzon (1757-1835). Hennes salong besöktes av konstnärer och författare på modet, däribland – givetvis – lord Byron. Hon blev allmänt känd genom sina gondolfärder och inspirerade i sin ungdom barcarolen ”La Biondina in gondoleta”.

Fortfarande på högra sidan och efter kanalen (Rio di San Luca) ligger Palazzo Grimani, återigen ett väldigt och beundrat renässanspalats, ritat av den veronesiska arkitekten Michele Sanmichele, vid mitten av 1500-talet. Det är byggt efter en klassisk plan, med ett atrium i mitten och med en fasad med korintiska kolonner. OBS! Det finns ett palats Grimani till i Venedig, intill Campo Santa Maria Formosa.

Sedan följer fram till Rialtobron en rad gotiska palats, med bysantinska inslag, bland annat Ca’Farsetti/Loredan som nu är kommunhuset.

1500-talspalatset närmast bron är ritat av Sansovino, hans första i Venedig. Det är också han som ritat den långa Fabbriche Nuovo di Rialto som ligger på andra sidan efter bron. Dess ganska bistra fasad skiljer sig avsiktligt från de eleganta palatsen: den markerar att här arbetas; myndigheter, affärer och lager.

Den berömda Rialtobron i Venedig.

Mitt emot, på högra sidan, ligger Fondaco Tedeschi, de tyska köpmännens hus. Modehuset Vuittons framfart i huset har lyckligtvis inte förstört den vackra och rytmiska renässansfasaden med sina öppningar längst ned mot vattnet. Huset byggdes i början på 1500-talet efter en brand. Helst bör man se det i solnedgång från Rialtobron.

Längre ned på högra sidan, vid nästa sidokanal, ligger Da Mosto, ett av de få palatsen med en delvis bevarad bysantinsk fasad (fönsterbågarna på första våningen och utsmyckningen runt om).

Och så, längre fram, vid vaporettostationen med samma namn, det berömda Ca’ d`Oro, vars fasad en gång glittrade av guld och marmor. Det byggdes för Maurino Contarina, i mitten på 1400-talet. Den också utan guld fascinerande fasaden är delvis en rekonstruktion av baronen Franchetti som köpte huset 1894.

Snett emot på andra sidan, vid den lilla kanalen, ligger till omväxling ett 1700-talspalats med inbjudande balkonger och med satyrmasker längs ned, ritat av Domenico Rossi (1657- 1737), elev till Longhena. Det byggdes av familjen Cornaro della Regina, så kallad eftersom den härstammade från Caterina Cornaro som en tid genom gifte var drottning av Cypern. Hon tvingades avsäga sig detta till Venedig och hänvisades sedan till en liten ort, Asolo i närheten av Treviso, där hon hade en minihov, med intellektuella gäster.

Longhena har gjort grundritningen till Ca’ Pesaro som ligger lite längre ned på samma sida, nu det moderna konstmuseet. Det var hans sista arbete och det fullbordades först 20 år efter hans död 1682 av arkitekten Antonio Gaspari. Det är ett av den venetianska barockens mästerverk. Fasaden har ett ovanligt djup som är tänkt att fånga upp ljusets skiftningar över kanalen.

Du passerar nu kyrkan San Stae med dess livliga fasad återigen av Domenco Rossi och strax därefter möter vi på samma sida en stor röd byggnad, Despositi del Megio, där man lagrade spannmål för ofärdstider. Stilig byggnad i sin stränghet.

Alldeles intill ligger Fondaco dei Turchis stora fasad, med två torn, i dess nuvarande utformning i allt väsentligt ett 1800-talsbygge. Om huset och dess intressanta historia se Santa Croce vandring ett. Idag är det naturhistoriskt museum.
 På högra sidan, mitt emot, ligger Vendramin-Calergi, planerat och delvis genomfört av Mauro Coducci och efter hans död 1504 fullbordat av lombardska stenmästare. Detta bygge i tidig renässansstil var något sensationellt för sin tid, aldrig tidigare hade ett palats getts en sådan utformning och det väckte motstånd och betänkligheter: skulle privathem få byggas på detta utmanande sätt? Husets fasad har en perfekt harmoni. Freskerna av bland annat Giorgione är sedan länge borta. Här är nu ett casino och ett Wagnermuseum; Wagner dog i huset 1883.

Du är nu framme vid den stora Cannaregio-kanalen till höger och just där i hörnan ligger Palazzo Labia, ett ganska oskönt 1700-talsbygge.

Och så till slutpunkten för denna resa, stationen Santa Lucia, på vänstra sidan. Mitt emot stationen, reser sig kyrkan San Simeone Piccolo som trots sitt namn är en väldig byggnad, en 1700-talskopia av Pantheon i Rom, och utförd av Giovanni Scalfarotto (död 1784).

Här kan du gå av och pusta ut på ett kafé.

CARL THAM & CARIN NORBERG. Carl Tham har tidigare bland annat varit chef för Sida och Utbildningsminister. Carin Norberg har varit avdelningschef på Sida och senare chef för Nordiska Afrikainstitutet Uppsala. De har under de senaste 25 åren årligen besökt och utforskat Venedig.

Tema Venedig

Meny