Punto di Vista: Milsvida utsikt

Från Perugias gamla centrum ser man milsvitt omkring, både åt sydöst i riktning mot Assisi och Spello och åt sydväst mot Deruta och Todi. Det är ett vackert skådespel att iaktta, molnens skuggor över det gamla kulturlandskapet.

Uteserveringen på baren Punto di Vista är det perfekta stället för dig som vill ta in vyn i lugn och ro i sällskap med en nyblandad cocktail. Men även om utsikten säkerligen lever upp till dina förväntningar, ska du kanske inte hoppas allt för mycket på en lika intagande mat- och serviceupplevelse.

 

Punto di Vista
Viale Indipendenza, 2 Perugia

Den lilla röda vagnen till Perugias hjärta

Eftersom så många av Umbrien och Toscanas små städer ligger högst upp på berg och kullar, och har stadsplaner från tidig medeltid, ställer modern biltrafik till problem. Ortsbefolkningen tråcklar förstås in sina bilar i de mest minimala av gränder, men för en bilburen resenär kan det bli i snårigaste laget.

Påfallande många av städerna har försökt hitta en vettig lösning. Vid klippan eller kullens fot finns i allmänhet en stor parkering och därifrån finns det rulltrappor, hissar eller bergbanor som kan ta dig vidare uppåt.

Roligast bland dem är avgjort Perugias Minimetro, som invigdes 2008. Chansen är stor att just denna obemannade, hyperdesignade bergbana kommer att bli dina yngsta medresenärers mest bestående minne av besöket i staden.

När du kör in i Perugia, spana efter skyltarna med texten ”Stadio” och en fotboll på. Med lite tur kommer du då till Piazzale Umbria Jazz (gratis parkeringsplatser) och den ena ändstationen Pian di Massiano. Köp biljett i automaten, passera in genom spärren och du är redo.

Så kliver du in i den förarlösa Minimetron och glider så långsamt upp mot centrum. På slutstationen byter du till en intressant snedgående hiss och kliver till sist av strax nedanför centrum.

Här kan du förresten stanna på några minuter. Utsikten över Umbriens kullar är hänförande och behöver du sitta ner en stund finns Ristorante del Soles fina terrass bara några meter från hissdörrarna.

 

Minimetro:
www.minimetrospa.it

 

Ristorante del Sole
Via della Rupe 1, Perugia
www.ristorantesole.com

Stegen mot skultpuren: Museo dei Bozzetti

Det nordvästra hörnet av Toscana har sedan antiken varit berömt för sina marmorbrott. Särskilt känd är den kritvita stenen från trakten runt Carrara, som användes av både Michelangelo och Bernini.

Pietrasanta, en dryg mil norr om Viareggio, har sedan urminnes tider varit centrum för stenindustrin. Fortfarande finns här gott om aktiva konstnärer och verkstäder, liksom en exklusiv lyxturism runt stränderna Marina di Pietrasanta och Forte dei Marmi.

Själva staden Pietrasanta har ett gulligt, välpolerat centrum med en enorm mängd små affärer – möjligen jämförbart med orter som Båstad och Smögen i Sverige.

I Pietrasanta finns också ett ovanligt och roligt museum, Museo dei Bozzetti. Bozzetto är italienska för skulpturmodell, alltså det prov som konstnären gör innan arbete i full skala tar vid. Skulptörens skissblock, kan man kanske säga.

På museet visas runt 600 sådana modeller utförda av konstnärer som genom åren kommit till Pietrasanta. Modellerna är vackert utställda i ett tidigare kloster från 1500-talet. Här finns verk av flera framstående modernister: Fernando Botero, Niki de Saint Phalle och César hör till de mer kända.

Modellerna ger en ovanlig inblick i skulptörens arbetsprocess, och en chans att komma nära konsten.

 

Museo dei Bozzetti
Via S. Agostino 1, Pietrasanta
www.museodeibozzetti.it

Piazza del Duomo – Umbriens vackraste torg

Det finns flera goda skäl att besöka Spoleto. Det är en av Umbriens viktigaste kulturstäder med båda etruskiska, romerska och medeltida konst- och arkitekturskatter.

Ska man välja ut en enskilt avgörande anledning, så är det (åtminstone för mig) det vackra torget framför katedralen. De flesta närmar sig via de svagt sluttande trappstegen utmed via dell’Arringo. Därifrån syns domens romanska fasad som bäst. Med sin eleganta renässansportik, det rustika klocktornet, dekorerat med återanvända marmorfragment från stadens romerska ruiner och den stora bysantinska guldmosaiken är kyrkan en anslående syn. Och då har jag inte ens nämnt Fra’ Filippo Lippis fresker i koret, konstnärens allra främsta verk.

De andra byggnaderna runt torget är också underbara, kanske särskilt de bleknade fasadmålningarna i vitt på det väderbitet himmelsblå Palazzo Racani Arroni. Nere på torget står en romersk sarkofag, nu konverterad till fontän.

Om somrarna arrangeras här en av Italiens äldsta och mest etablerade kulturfestivaler, Festival dei Due Mondi. Den ägnas åt teater och klassisk musik och grundades av dirigenten Gian Carlo Menotti redan 1958.

Jag har aldrig besökt festivalen varit där själv, men som traditionen bjuder omvandlas då piazzan till en enda konserthall med katedralen som fond. Det måste vara något extra.

Finns det en bar, undrar ni förstås. Ja, det finns det. Ett par bord står utplacerade, mitt i allt det uråldriga och tidlösa. Vackrare plats för en prosecco i skymningen tror jag knappt existerar.

 

Piazza del Duomo, Spoleto
www.festivaldispoleto.com

Lantmännen bullar upp: Consorzio Agrario Siena

Consorzio agrario kallas de lokala sammanslutningarna av lantbrukare i Italien. Organisationerna byggdes upp runt förra sekelskiftet. Tanken var att bönderna tillsammans skulle kunna pressa priser på till exempel konstgödsel och lantbruksmaskiner.

Under fascismen var jordbrukskonsortierna djupt inlemmade i den italienska statens kampanjer för självförsörjning av livsmedel, till exempel i den så kallade ”Kampen för vete” (Battaglia del grano) från 1925 och framåt.

Idag är konsortierna främst aktiva för att hjälpa bönderna att få avsättning för sina varor. I Toscana är många lantbruk små, men tillverkar i gengäld en lång rad livsmedel av högsta kvalitet: ost, olivolja, charkuterier, kött, pasta, vin med mera.

Vill du få en överblick över det digra utbudet av lokalproducerat rekommenderar jag ett besök i Consorzio Agrario di Sienas egna eleganta butik. Här kan du i lugn och ro, mitt i gamla stan, titta runt på hyllorna och köpa fina presentera att ta med hem. De har även ett eget bageri med nygräddade pizzor och en stor manuell kyldisk för din dagliga chark-chock.

 

Consorzio Agrario Siena
Via Pianigiani 9, Siena
www.capsi.it

Nollkilometerlyx på Pitiglianos bästa krog

Italiens motsvarighet till närodlat heter prodotti a Km 0, nollkilometer-varor. Det nära är också ett ideal för den internationella slow food-rörelsen, som grundades här i landet redan 1986 och som haft stor betydelse för hur Italien uppvärderat och tagit tillvara sina traditioner av hållbar livsmedelsproduktion.

Nollkilometer-tanken dominerar menyn på Pitiglianos bästa restaurang, Hostaria del Ceccottino. Vildsvinen, chianina-köttet, ankorna, grönsakerna, vinet, lammet – så gott som allt som serveras kommer från trakten.

Jag åt en enkel lunch på den typiska bondsoppan ribollita och en tallrik med crostini (toscansk, knaprig bruschetta) med lardo. Om den senare ingrediensen kan jag bara säga att det är något av det godaste jag någonsin ätit.

Ett par inslag på Ceccottinos meny har plockats upp ur det lokala judiska köket, ett exempel är sfratto, där en blandning av honung, citrusskal, kanel, muskot och nötter bakas in i smördeg och sedan skivas i portionsbitar.

Till Ceccottinos fördelar hör även läget vid det smala torget Piazza San Gregorio. En synnerligen vacker plats, mitt i hjärtat på en av Toscanas märkligaste och uråldrigaste små städer.

 

Hostaria del Ceccottino
Piazza San Gregorio VII 64, Pitigliano
www.ceccottino.com

Anrikt skinnhantverk med gott syfte

Det kan lätt bli för mycket skinn i Florens. Väskorna, jackorna och plånböckerna bjuds ut till försäljning på längden och tvären och överallt. Samtidigt finns det ett utbud och en variation här som man sällan eller aldrig ser hemma.

Ett säkert val för dig som tvekar inför prutandet i gatustånden är anrika Scuola del Cuoio, ”läderskolan”. Skolan startades åren efter andra världskriget. Tanken var att ge utbildning åt de många barn som blivit föräldralösa i kriget.

I kvarteren runt Santa Croce fanns traditionellt de industrier som krävde gott om vatten: färgerier, tvålmakare och garverier – och därmed skinnhantverkare.

Skolan finns kvar än idag och fortfarande kommer det unga studenter hit från hela världen för att lära sig läderhantverket. Det tillverkas fortfarande gästböcker, album och skrivunderlägg i skolan åt bland annat Florens kommuns gäster.

Besökaren kan följa deras knåpande med portföljer och handväskor vid arbetsbänkarna i det gamla klostret. Det går även att köpa produkter från skolan och beundra fotografierna med de många celebriteter (från Ozzy Osbourne till Johannes Paulus II) som varit kunder här.

Entrén vetter mot via San Giuseppe (passera Dante-skulpturen till väster om Santa Croce och fortsätt cirka hundra meter, sen har du porten på höger hand). Fortsätt in på gården och passa på att beundra murverket i Santa Croces baksida, tvärskepp och sidokapell.

 

Scuola del Cuoio
Piazza Santa Croce
leatherschool.biz

Restaurang med markkänning och skogskontakt

När man är ute och far på landet i Italien så stöter man ofelbart på restauranger. Ofta är de ganska oansenliga, bara ett enkelt trähus och så en uteservering med massor av platser.

Jag, som förknippar restaurangliv med gågator och torgliv, tyckte länge det var lite konstigt. Ta bilen ut i skogen för att äta på restaurang?

Men efter ett besök här om sommaren hos Da Peppa e Angelino kom jag på bättre tankar. Enligt italiensk matfilosofi handlar nämligen god mat sällan om nyskapande unga manliga kockar i hipp innerstadsmiljö.

I italienarnas ögon lagas god mat så nära producenten som möjligt, gärna av människor som vigt sina liv åt att förvalta de traditionella rätterna. I ett modernare land handlar det också om att söka upp dem som fortfarande har tid att laga mat på gammalt vis – vilket ofta är de matriarker som fortfarande styr i många mer traditionella restaurangkök.

Så att ta bilen ut i skogen och äta mamma Peppas handgjorda pici är att återvända till kvalitet, hantverkskunnande och råvaror av högsta kvalitet.

Da Peppa e Angelino (det är namnen på ägaren och hans fru) har haft sin skogsrestaurang uppe på Monte Peglia sedan 1965. Du når den genom att ta den osannolikt slingriga vägen mellan Marsciano och Orvieto och köra till bergsbyn Poggio Spaccato. Där hittar du deras oansenliga krog vid vägkanten.

Vad de serverar? Tja, vad sägs om gnocchi all’oca, (med ragu på anka), pappardelle al cinghiale (med vildsvin), polenta con salsiccie e puntarelle (polenta med färsk grillad korv och cicoria) och torta alla testa (spisbröd).

Lantlig, traditionell och garanterat äkta umbrisk mat, också öppet lunchtid.

 

Da Peppa e Angelino
Poggio Spaccato, San Venanzo
facebook.com/angelinoepeppa/

Bistro med lyxiga anor

Casa Vissani är en restaurang i lyxklass. Den ligger invid sjön Lago di Corbara, mitt emellan Todi och Orvieto. Jag har länge velat åka dit och äta. Den dynamiske kocken och entreprenören Gianfranco Vissani tillhör Italiens mest kända och bekanta restauratörer med otaliga egna tv-program och kokböcker.

Tyvärr – eller hur man nu ska säga – har Casa Vissani två riktiga Michelinstjärnor och kostar således ett par tusen kronor per skalle och middag. Att den dessutom ligger ute på vischan och därmed i stort sett fordrar övernattning i restaurangens egna gästrum har gjort ett besök ganska osannolikt för min del, åtminstone hittills.

Just därför blev jag extra uppmuntrad när jag sommaren 2014 sprang på L’Altro Vissani, en bistroversion av finkrogen belägen mitt i smeten inne i Orvieto.

Där har inretts en ljus, ombonad och vacker lokal samt iordningställts en förtjusande uteservering invid gågatan under en grönskande trädkrona. Att L’Altro Vissano har rötter i en riktig finkrog märks på servicen med utmärkta matpresentationer, dagligen uppdaterad meny och pedagogiska vinförslag.

Råvarorna hämtas givetvis ur den umbriska myllan, men rätterna har fler ingredienser och en avgjort mer ambitiös presentation.

Själv minns jag bäst en saftig grillad vildsvinskotlett (som jag har en känsla av är rätt svårt att lyckas med), samt en makalöst god ostbricka med hemlagade marmelader. Någon i sällskapet tog lasagnen – det trygga valet på otaliga italienska krogar – som visade sig vara rasande god i all sin enkelhet. Annat gott var gnocchi med vildsvinsragu och en melanzane alla parmigiana med färsk ricotta. Boka bord i god tid under högsäsong. Bokning via hemsidan.

 

L’Altro Vissani Orvieto
Via del Duomo 25, Orvieto
www.casavissani.it

I Carsulae är antiken nära

Via Flaminia började byggas redan på 200-talet före vår tideräknings början och var en av det romerska imperiets viktigaste vägar. Den sträckte sig från Forum Romanum upp genom Lazio, österut genom Umbrien och över Apenninerna till Adriatiska havet. Därefter följde den kusten upp mot Poslätten och norra Europa.

Vid Narni i södra Umbrien delade sig vägen i två grenar. En västlig gren följde Tiberdalen, en östlig gick mot Terni och Spoleto. I trakten av Spello återförenades grenarna igen. Utmed hela sträckningen finns spåren efter Roms inflytande, som en amfiteater i Spoleto, stadsmurar i Spello och golvmosaiker i Bevagna.

Det allra vackraste och mest välbevarade delen av via Flaminia hittar du ett par mil norr om Narni. Där låg Carsulae, som var en var en viktig handelsstation, och i staden fanns forum, teater, tempel och en ordnad stadsplan. Hit kom rika resenärer från Rom för att bada kurbad, gå på teater och andas frisk luft.

Till skillnad från andra städer med antika anor övergavs Carsulae – varför vet man inte – men har däremot kunnat bevaras och grävas ut under senare år.

Läget är underbart: en högplatå uppe på sluttningen mot bergen med utsikt över dalgången med Todi, Narni och Amelia. Hit kommer inte många besökare, så med lite tur har du parken för dig själv. Hela anläggningen bär spår av en rejäl turistsatsning, gjord för tio eller femton år sedan, som sedan fullständigt glömts bort.

De arkeologiska utgrävningarna följer via Flaminia, och du kan själv vandra utmed vägen en bra bit. Den löper genom dungar av ekar, ett smalt band av nötta stenar som ringlar sig fram genom landskapet. I hällarna syns djupa fåror, nötta av århundradens trafik med oxkärror.

Vandringen avslutas vid ett ännu stående valv, Arco di Traiano. På andra sidan ligger flera stora gravmonument.

Carsulae är en av Umbriens mest fantasieggande platser, tycker jag. Det är inte svårt att föreställa sig en trupp med legionärer komma marscherande utmed vägen. På området finns också den lilla, halvt övergivna kyrkan San Damiano, som uppfördes kring år 1000 på ruinerna av en ännu äldre romersk byggnad.

Bättre plats än Carsulae att ta in antik historia hittar du inte i Umbrien – inte bättre plats för en picknick i det gröna heller.

Observera att parkeringen ligger en bra bit från själva parkens entré. Följ den tydligt skyltade grusvägen i 500 meter så når du museet, baren och kassorna.

 

Carsulae Area Archeologica
Strada di Carsoli 8, Terni
www.carsulae.it