Berlins älsklingsmat: Currywurst

Tyskarna och korven är en kärlekshistoria som heter duga. Det är ingen myt att tyskarna älskar korv – det grillas kryddiga vita thüringerkorvar och tjocka bratwurstar i var och vartannat gathörn och det krängs kvalitetskorvar på lyxrestauranger. Men som i alla länder finns här också ett par oheliga matallianser. I Sverige har vi pizza med bearnaisesås och ungefär vad som helst tillpiffat med tacokrydda och vips har man en tacopaj, tacofisk eller tacoananas!

Priset till Tysklands konstigaste älsklingsmat måste nog ändå ges till currywursten – en rostbratwurst med ketchup och påsprinklad curry eller en smidig curryketchup på flaska. Här är rätten är så populär att den till och med tillägnats ett eget museum (Schützenstrasse 70, nära Checkpoint Charlie)!

Självklart bråkas det om currywurstens uppfinnare men vanligtvis tillskrivs den Lena Brücker – en av Tysklands alla starka Trümmerfrauen (”ruinkvinnor”) som röjde och byggde upp staden och landet efter kriget eftersom de flesta män gått i graven efter att ha skickats för att bli kanonmat på olika fronter. 1947 ska Frau Brücker ha experimenterat fram receptet på sin Schnellimbiss i Charlottenburg. Anledningen till att just curryn hamnade på ketchupen sägs vara en konsekvens av Berlinblockaden då de allierade ”bombade” Västberlin med mat. En ovanligt stor last curry ska ha dumpit ned och man fick bli kreativ med det man hade, för ketchup rådde det (som det mesta andra) brist på …

Idag vallfärdar många till Konnopke’s Imbiss i Prenzlauer Berg för att avnjuta stadens inofficiella nationalrätt. En annan nästan lika älskad currywursinstitution är Curry 36 i Kreuzberg. Galet lång kö vid de mest skiftande tider på dygnet. Bara att prova och välja sida. Älska eller hata …

Konnopke’s
Schönhauser Allee 44B
www.konnopke-imbiss.de

Curry 36
Mehringdamm 36
www.curry36.de

Mysigt och genuint: Berlinska Kneipen

I Berlin gillar folk att gå på lokal. Så har det alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid vara. Att ha en stammisbar är för gemene Berlinare ett måste oavsett om du är Hartz IV-mottagare (det tyska socialbidraget), Berlinbohem eller vanlig dödlig Herr Müller. Man träffas ofta och gärna ute och har ett … mer kontinentalt förhållningssätt till drickandet (bli inte förvånad om du ser vaktmästaren dricka en öl till frukost eller folk ta flera öl till lunchen).

För 150 år sedan var Berlin krogtätaste staden i Europa och det gick en krog på 150 invånare. 1930 fanns över 30 000 licensierade krogar (2002 hade de sjunkit till 15 000). Staden var utfattig och hade ett stort trasproletariat. Det stank från fabrikerna, trångboddheten var stor och folk var fattiga. Kneipet blev det vardagsrum arbetarna inte hade hemma. Detta gjorde att det grundlades små krogar i vart och vartannat gathörn och ett berlinskt ordspråk säger att det finns fler Eckkneipen (hörnkrogar) än gathörn i staden.

Just Eckkneipen är något i stil med Londonbons (sunk)pubbar. Det är ett tvättäkta stycke stammisbar som fyller en viktig social funktion och är för många en mellanlandning på vägen hem från jobbet. Man känner den bastanta mannen eller kvinnan som hällt upp öl sedan 1987, man kan sitta tyst och grubbla eller avhandla dagen, hjärta och smärta med stammisen eller främlingen bredvid eller dra några favoritlåtar på jukeboxen om man är på det humöret. Man läser tidningen, tar en pulverkaffe och några med kärlek upphällda öl eller en snaps.

Dessa Berlininstitutioner känns ofta igen på sin murriga inredning signerad tysk gemütlichkeit (på svenska: kitschig trivsamhet). Inredningen kan se lite olika ut beroende på ägarens tycke och smak. Ibland jobbar man med ”less is more” och nöjer sig med träpaneler och rutiga dukar, andra gånger brassar man på med tomtar och troll, porslinstigrar och plastpalmer, Harley Davidson-motorcyklar i taket och gamla bowlingbanor i källaren. Är det jul eller påsk pyntas det ofta till tänderna (detta är ju faktiskt ”borta fast hemma”).

Idag är de klassiska eckkneipena med sin säregna kultur på utdöende och antalet har minskat drastiskt de senaste decennierna. Ofta ersätts de av trendigare latte macchiato-ställen eller unga hipsterbarer. Kanske inget fel med det men en hel kultur riskerar att gå i graven. Men lugn – det finns fortfarande många kvar.

Pst. Ska man besöka ett Eckkneipe (vilket jag tycker att man ska) så bör man på tyskt manér ”bete sig”. Var trevlig och respektfull och medveten om att du befinner dig i en massa folks vardagsrum! Du vill gärna bli upptagen i gemenskapen!